Jag gillar Olga Rönnbergs tänk kring både mat och träning. Jag följer henne på Facebook och blir alltid väldigt inspirerad och peppad av hennes inlägg där. Tidigare har jag tränat efter hennes första bok och nu har jag kört igång min träning med den här boken. Tuff och rolig träning!
Jag vann den här boken och blev riktigt glad för jag hade spanat på den en del. Jag var dock lite osäker på om jag skulle våga läsa den. Var den för läskig? Otäck? Det där är ju inte riktigt min grej, fegis som jag är. Men, men. Jag bestämde mig för att ge den en chans och att helt enkelt sluta läsa om den blev för läskig.
Greta tar båten tillsammans med sin man Alex och deras dotter Smilla till en ö. Alex och Smilla stiger i land och Greta sitter kvar i båten. Efter en stund börjar hon fundera på hur lång tid de egentligen har varit borta och om det inte är dags att komma tillbaka snart. Hon bestämmer sig för att leta efter dem men de är spårlöst försvunna. Hon tar båten tillbaka till deras stuga och där börjar man som läsare få pusselbitar till vem hon är, om hennes och Alex relation och varför hon reagerar som hon gör.
Det är svårt att beskriva bokens handling utan att spoila för mycket, men man kan väl säga att det rör sig mycket i huvudet på Greta. Som läsare kan man rätt snart börja lägga pusselbitarna på plats, även om det är rörigt många gånger.
Jag är väldigt kluven till vad jag egentligen tycker om den här boken. Den var lite spännande, javisst, och jag märkte att jag ivrigt läste fortare för att få svar på alla frågor. Samtidigt var den inte alls som jag trott och jag blev lite besviken. Den var inte alls så där spännande och mystisk som jag trodde och hoppades på. Jag förstod mig inte på de där mystiska typerna i skogen och jag tyckte att Greta var en rätt jobbig karaktär att följa. Jag hade förväntat mig mer mystik, mer gåta, mer övernaturligt som det faktiskt styrde in på lite ett tag i början. I stället blev det mer en resa i Gretas huvud.
Så nja, det här var inte riktigt min grej. Det är ingen bok som jag kommer att rekommendera. Å andra sidan har den fått väldigt mycket beröm så om man är sugen på att läsa den tycker jag man ska göra det.
Efter en alldeles för lång tillvaro som hyllvärmare blir den här boken äntligen läst – En smula underbar av Dawn French.
Dessa ljuvliga dagar. Sol och klarblå himmel OCH långledigt! Gissar att det blir många böcker lästa ute i gröngräset den här helgen.
Jag har precis läst ut den här godingen och är ännu mer förtjust i Liane Moriarty. Nu ska jag se till att läsa hennes senaste också, väldigt snart.
Jag hade sett att den här boken låg på en massa topplistor, men jag hade inte läst något om den. Jag tog för givet att det var antingen en deckare eller en läskig bok, pga namnet och det lite murriga omslaget. Men så stod jag på Landvetter och det obligatoriska besöket på Pocket Shop och tänkte att jag bara måste ta med mig en bok, även om resor numera betyder 0 sidor läst… Och så tog jag upp och läste baksidetexten på den här och kände att den nog inte alls var särskilt läskig? Så den fick följa med till Spanien och hem igen och under läsningen blev jag alltmer wow! Vilken bok! Jag är så glad att jag läste den för den gav en riktigt bra läsupplevelse.
Jag tycker inte riktigt att baksidetexten gör boken rättvisa. Där står bara om Cecilia som lever det perfekta livet med sin man John-Paul och deras 3 döttrar. Han reser mycket i sitt arbete och under en sådan resa hittar hon ett brev med hennes namn och att det ska öppnas om han dör. Hon tycker det låter märkligt och hon blir ännu mer fundersam när hon frågar sin man om det senare i telefon. Han ber henne lova att aldrig läsa det och han låter väldigt konstig. Hon kan inte sluta tänka på brevet och vad det skulle kunna innehålla. Han sa att han skrev det för länge sen och det gör bara hennes nyfikenhet ännu större och frågorna fler. Vad är det för stor hemlighet som hennes man döljer för henne?
Förutom Cecilia och hennes familj får man möta fler familjer och det var den infon jag saknade på baksidan. Helt plötsligt handlade det om Tess, Felicity och Will och jag tappade helt tråden. Och senare kom ännu fler personer in i bilden. Alla dessa personer är bekanta med varandra, mer eller mindre, och hur de är det kommer fram allt eftersom.
Den här boken var verkligen en upplevelse att läsa. Ju närmare slutet jag kom desto fortare läste jag, för att få alla svar. Och brevet! Som jag gissade vad det innehöll, och nope, jag hade verkligen inte gissat rätt. Verkligheten var så mycket bättre än mina gissningar.
En annan sak som jag gillade med boken var att den utspelar sig delvis i Melbourne (men mest i Sydney) eftersom vi nyss var där. Jag hade ingen aning om att Liane Moriarty är från Australien, men nu måste jag läsa mer av henne. Jag är barnsligt förtjust i Australien och allt som hör till landet så att läsa författare därifrån känns extra roligt.
Sammanfattningsvis är det här helt enkelt en väldigt bra bok. Den är spännande samtidigt som den berör. Läs, gissa om brevets innehåll och njut av bra läsning!
Jag slutade äta rött kött efter julen 1999. Sedan dess har jag kallat mig semi-vegetarian, dvs jag har uteslutit allt rött kött. Jag äter fisk och kyckling, men alltså inte tex ko och gris, eller lamm som en restaurang envisades med att servera till mig 2 ggr i fredags. Folk har haft jättesvårt att acceptera mitt beslut och jag har ofta fått förklara och försvara mitt val under middagar, och jag har ofta fått en massa tråkningar från köttätare om att ”äter du bara frukt och blommor, hö hö hö”. Skitjobbigt, rent ut sagt.
Men något har hänt. Numera är det mycket mer accepterat att vara vegetarian och det kommer ut mängder av kokböcker med just vegetarisk mat. I dag är vi mer medvetna, vi har börjat inse att det inte är hållbart med allt köttätande och jag tror dessutom att många faktiskt också har blivit mer medvetna om hur en del djurhållning ser ut.
Och! Många har insett att vegetarisk mat faktiskt kan vara riktigt gott! Något den här boken är bra på att bevisa. Namnet Vegofest antyder att det är lite festligare rätter, sådant man kan bjuda på även till vego-tvekare. Jag har haft hemma den här boken någon månad nu och hunnit laga en del av rätterna. Och allt, precis allt har varit mumsmums. Min favorit är nog ändå någon av pizzorna, kanske den med pumpa?
Boken är skriven av två deltagare i Sveriges Mästerkock: Jennie Benjaminsson och Stina Patetsos. Alla foton i boken är tagna av fantastiskt duktiga Katarina di Leva. Hela boken är en ren fröjd för ögat och att bara bläddra i den och titta på bilderna är en njutning i sig själv.
För att man ska ha användning av boken bör man äta mjölkprodukter eftersom en hel del recept innehåller ost, vissa recept innehåller också ägg. Boken är indelad i olika kapitel med tex förrätter, pasta och pizza, gratänger och pajer, desserter osv. Betoningen är som sagt att det ska vara lite festligare, att man ska kunna bjuda alla gäster på samma mat – vegetarian eller ej. Och det där tycker jag är så härligt. Det går alldeles utmärkt att göra grönsaker till huvudrätt, att inte behöva ersätta köttet med något, att en rätt kan vara helt vegetarisk utan att man känner att något saknas. Den här boken passar alltså för alla, man behöver inte vara vegetarian för att kunna uppskatta den.
Och testa pizzorna! Alla jag har gjort har fått klart godkänt av både mannen och dottern och den sistnämnda är en riktigt kräsen finsmakare…
Åh, vilken härlig bok! Jag blir nästan arg på mig själv när jag tänker på att den här pärlan har stått som hyllvärmare här hemma ett par år. Att jag har missat den?! För trots att jag läst många positiva omdömen om den har jag ändå inte tagit mig för att läsa den. Förrän nu. Jag var i stort behov av något charmigt och mysigt och tänkte att den här nog skulle stämma in på det, och att den gjorde!
Bror är 13 år och lyssnar på sina grälande föräldrar varje kväll, genom sitt sovrums väggar. Han är rädd att de ska skiljas och att han är en orsak till det. För Bror är inte som andra i sin ålder. Han föredrar gammeldags kostymer, sidenpyjamasar, synonymordböcker och fransk musik, vilket gör honom väldigt ensam under rasterna i skolan. Han lurar sina föräldrar att han ska åka på seglarläger så att de åker själva till USA och lappar ihop sitt äktenskap. Själv har han sett en annons om en kvinna som tar emot skadade djur och han tar tåget upp till Stockholm med förhoppningen att hon ska ta sig an även honom.
Samtidigt tröttnar Tessan på sitt liv där hon som 29-åring fortfarande står i gatuköket och steker hamburgare. Och hon är fortfarande tillsammans med Flatan, som varit otrogen mot henne flera gånger. Hennes liv ser likadant ut som på gymnasiet och hon bor bara ett stenkast från lägenheten där hon växte upp med en fördömande mamma, där man aldrig fick stöka ner, tända finljusen eller använda gästtvålarna. Hon lever ett liv som hon känner att hon inte ens valt, det har bara blivit så. Men nu känner hon att hon fått nog, att hon inte orkar fortsätta så mer. Hon vill något annat med sitt liv, hon vet inte bara vad.
Både Bror och Tessan hamnar hemma hos Jane som har ekorrar i bh:n, rävar, grävlingar och geten Bella i sin trädgård. Där börjar de långsamt hitta både sig själv och varandra.
Jag tyckte nog att baksidetexten lät lite konstig, att det lät som en udda bok. Men ack så fel jag hade. Det är en sådan mysig och varm bok med fantastiska karaktärer och det är ju skönt att veta att det är en serie med fler delar så jag får möta dem igen och se hur det går för dem. För jag är ruskigt nyfiken på hur det går för alla. Jag måste köpa hem de två andra delarna och plöja dem riktigt snart.
Det här är verkligen feel good när det är som bäst. En bok man blir så där härligt glad i magen av. Läs!
Jag bestämde mig för att skaffa ett eget konto för bokbloggen, nu när det är så smidigt att ha flera konton på Instagram. Om ni vill följa mig där heter jag, logiskt nog, malinsbokblogg. Innan har jag haft lite böcker även på mitt vanliga konto, men nu kände jag för att kunna nörda lite mer och baaara ha böcker på ett eget konto.
Och om ni har tips på egna eller andra bokiga konton där får ni väldigt gärna tipsa!
Jag tycker det är så skönt med författare som man har läst flera böcker av, när man vet vad man har att förvänta sig. Det blir lite som att umgås med en gammal vän, så där tryggt och lite förutsägbart. På ett positivt sätt.
I den här boken får vi möta Sara och Jessica. Sara har separerat och när hennes ex ger henne i uppdrag att sälja hans motorcykel bestämmer hon sig för att köpa den själv, för en väldigt billig peng. Vanligtvis brukar hon göra reportage på egen hand, men den här gången känner hon inte för att resa ensam. Hon vill ta motorcykeln till Toscana, till ett slott som hennes familj har kopplingar till. Hon försöker få sin bästa vän Jessica att följa med, men hon är mer typen som går i högklackat och bor på 5-stjärninga hotell. Jessica är författare och ska i stället åka på författarträff för att få inspiration till sin nästa bok. Men Sara får sin vilja igenom och snart befinner de sig i Toscana, på ett slott, där en motorcykelträff äger rum.
Det bästa med Åsa Hellbergs böcker är att de alla handlar om tuffa och starka kvinnor i medelåldern, kvinnor som tar för sig av livet. De är dessutom väldigt roliga och smått på tokiga ibland. Det gör hennes böcker till väldigt trevlig läsning, feel good när det är som bäst. För mig gör det absolut ingenting om man kan gissa vad som kommer att hända, för läsningen dit är underhållande. I alla hennes böcker är vänskap centralt, tillsammans med romantik och humor. Det är lite som att åka på en härlig semesterresa och få umgås med en massa sköna typer i en härlig miljö. Den här gången i Toscana, där jag faktiskt har varit så jag kunde se miljöerna framför mig när jag läste. Och ja, de drog ju förbi både Jönköping och Värnamo med motorcykeln också.
Ett boktips till hängmattan i sommar! Och hennes tidigare böcker rekommenderas också.
Det går i perioder det där med mitt läsande, och bokbloggande för den delen. Men jag jobbar på att komma tillbaka till mitt pre graviditet och barnafödande. Sakta men säkert så…
I går påbörjade jag den här hypade boken – Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Till min glädje upptäckte jag att den ju utspelar sig i Australien, där vi ju nyss var. Att läsa om Melbourne när man nyss varit där är ju lite kul. Hursomhelst, jag gillar den än så länge. Den är lite anmorlunda mot hur jag trodde den skulle vara, men på ett positivt sätt. Jag trodde den skulle vara lite läskig? Det är den ju absolut inte, inte än i alla fall.
Det här känns som en bok jag vill läsa ut rätt fort. Jag är väldigt nyfiken på det där brevet…
Åldrandets gåta av Henrik Ennart, om de blå zonerna där människor blir äldre än på andra ställen i världen. En av de zonerna är faktiskt södra Småland! Mycket intressant bok.
Någon som läst?
En av mina absoluta favorit-appar är Readly, och jag läser främst allt som handlar om hälsa och träning. Då och då dyker det upp boktips i tidningarna, jag gör en print screen och sedan går jag igenom min ipad och beställer från Bokbussen. Ofta kommer böckerna i stora sjok och väldigt ofta kommer jag inte ens ihåg varför jag beställt dem. Så var det lite med den här, för det är inte alls så att jag går runt och undrar vad fan jag ska göra mitt liv. Kanske bara lite, fast då mest i vilken världsdel jag egentligen vill bo. Men jag gillar att läsa om andra människors liv, särskilt när det handlar om att våga bryta upp och följa sitt hjärta.
Den här boken består egentligen av två delar. Dels får vi följa Sanne, hur hon en dag inser att hon inte är lycklig trots att hon har allt som man ”ska ha”, som en perfekt lägenhet och sambo, utbildning, vänner osv. Till omgivningens förfäran bestämmer hon sig för att bryta upp, att lyssna på sin inre röst och sikta mot det hon innerst inne drömmer om att göra. Hon kommer på att hon vill bli coach, och det är just coaching hon ger läsaren i den andra, parallella delen av boken.
Det är väldigt intressant läsning och jag blir alltid imponerad av folk som vågar gå mot strömmen och inte göra det som andra förväntar sig. Dessutom kan jag känna igen mig lite i hennes tankar från när hon var yngre, och det där med den eviga reslusten kan jag skriva under på. Det jag gillar med boken är den personliga delen som handlar om hennes resa. Jag har däremot svårt att ta till mig den andra delen. Dels är den kursiv och min hjärna tolkar det som något lite mindre viktigt. Jag får anstränga mig för att verkligen läsa de styckena ordentligt och inte bara skumma igenom. Ett annat problem är tilltalet i dessa kursiva stycken. Hon tilltalar läsaren med ”baby”, ”sötnos”, ”raring” osv och det gör mig smått tokig. Jag har i vanliga fall svårt för när man som läsare blir tilltalad, och att då dessutom bli kallad ”baby” känns bara nedvärderande.
En annan sak som sänker mitt omdöme om boken är språket. Nog för att jag är en extrem språkpolis som har väldigt svårt för stavfel, och särskilt om jag upptäcker att jag själv har gjort det (!), men här handlar det inte om små stavfel. Det saknas ord, det finns halvskrivna meningar osv osv. Det känns som att läsa sista utkastet innan korrekturläsningen tar vid. Jag brukar skratta när jag ser att andra har suttit med rödpenna och rättat i biblioteksböcker, men här hade det faktiskt inte gjort något.
Så, avslutningsvis, en intressant bok som kanske egentligen passar bättre för yngre läsare som inte hittat rätt väg än. Jag hade definitivt uppskattat den, och jag hade förmodligen lättare tagit till mig den kursiva delen. Sanne säger ju dessutom själv i boken att hon främst vill rikta sin coaching mot yngre.
Den här boken har hållit mig vaken många kvällar, långt efter att nattlampan borde ha varit släckt. Och när jag väl tvingat mig att slå igen boken för att sova, då har jag legat där och fortsatt tänka på boken och vad som ska hända härnäst.
Storyn är egentligen ganska enkel och ja, visst är den förutsägbar. Men sättet Jojo Moyes berättar den på gör att den fängslar en. Vi får möta Jess som har två jobb för att kunna försörja sina två barn, och de får ändå vända på varenda krona. Hon är mamma till mattegeniet Tanzie som blir erbjuden stipendium för att börja på en privatskola där hennes otroliga talang kan få blomma ut. Men den lilla del som de måste betala själva är fortfarande en astronomisk summa för dem. När de blir tipsade om en matteolympiad där vinstsumman är 5000 pund inser Jess att de bara måste ta sig dit. Till Skottland. Etthundra mil bort.
Lösningen kommer med miljonären Ed som sitter i en väldig knipa själv. I ett svagt ögonblick erbjuder han sig att köra dem hela vägen. Tillsammans med Ed beger sig alltså Jess med dottern Tanzie, styvsonen Nicky och hunden Norman av på en resa som blir långt ifrån problemfri. Tanzie blir lätt åksjuk och de tvingas köra i 65 km/h. Man kan säga att de hinner umgås en hel del under resan.
Det låter ju inte så spännande, men det här är en bok där man blir lätt förälskad i de härliga karaktärerna. Precis som det brukar vara i Jojo Moyes böcker. Jag hade en enorm book hangover när jag slog igen boken för jag kände mig inte alls redo att släppa mina nyfunna vänner.
Det här är verkligen en feel good-bok. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna. Jojo Moyes är definitivt en av mina favoritförfattare och med den här boken håller hon kvar den titeln. Så, ett boktips nu när vintern vägrar släppa taget om oss. Läs!
Jag som aldrig brukar vinna, har den senaste tiden blivit en fena på att vinna böcker. I måndags, när jag hade en sådan där riktig deppdag, fick jag veta att jag vunnit Månpockets tävling. Yay!
Nu ligger De försvunna här hemma i bokhyllan och väntar på att bli läst, signerad av Caroline Eriksson dessutom. Jag har läst många positiva omdömen om den så jag är förväntansfull. Men också lite skraj för den verkar lite läskig?
Linda Olssons böcker bör läsas i större delar åt gången för att verkligen komma till sin rätt. Det är en speciell stämning i hennes böcker, berättade med ett lika speciellt språk och det är just det som är så typiskt för hennes berättarstil, och det är också det som jag har tyckt så mycket om. Hon har varit lite av en favoritförfattare och jag har sparat på den här boken just av den anledningen. Tyvärr tror jag att jag förstörde den eftersom jag har pluttläst för mycket. Det har blivit några sidor då och då, för lite för att kunna sjunka in i den och för lite för att fånga stämningen.
I den här boken möter vi tre grannar som endast har gemensamt att de bor i samma hus. Deras vägar korsas när Elias får ett paket som egentligen skulle till Elisabeth. Han går upp och ringer på, men hon öppnar inte så han ropar i brevinkastet att han ställer paketet utanför. Han har tidigare bara fått en snabb skymt av henne när hon flyttade in. Hon gömmer sig i sin lägenhet och går aldrig ut, men när Elias lämnat paketet går hon senare ner och lämnar en bok utanför hans dörr, som ett tack. Och där någonstans börjar deras vänskap.
Ovanför Elias bor Otto, en änkeman som Elias brukar gå upp till för att äta middag med. Han brukar hjälpa Elias att läsa eftersom han har svårt med det. Snart får även han kontakt med Elisabeth och en vänskap växer fram mellan dem.
Temat och stilen påminner väldigt mycket om hennes tidigare böcker och allt är egentligt upplagt för att bli en ny favorit hos mig. Men så blir det inte. Jag fattar inte tycke för någon av karaktärerna, förstår mig inte alls på dem och bryr mig inte om dem. Jag förstår inte alls varför Elisabeth är så knäckt av det som hänt, varför hon måste gömma sig i en lägenhet och aldrig gå ut. Och slutet? Vad hände? Jag läste sista sidan flera gånger för att förstå. Men nej, tyvärr.
Jag vet inte om det var jag själv som förstörde boken, med mitt pluttläsande. Jag har bara läst positiva omdömen av den så det kanske är så. Som alltid när jag är besviken på en favorit känner jag mig lite snuvad på en fin läsupplevelse.
*malins bokblogg* 