I veckans Bokbloggsjerka är frågan: För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Mitt svar blir att jag inte har någon författare vars böcker jag måste läsa på studs. Jag väntar lika gärna på översättningen. Däremot spelar det inte så stor roll om jag läser på engelska eller svenska, det där är mer än slump om det råkar bli på originalspråk. Jag skulle kunna läsa på spanska eller tyska också, och just Gabriel García Marquez Krönika om ett förebådat dödsfall läste jag både på svenska och spanska för att vara säker på att jag förstod allt. Det var lääänge sedan jag läste något på tyska dock, men det hade varit kul att testa igen.

Frågan kommer väldigt lämpligt just nu eftersom maj är engelsk månad här på bloggen. Sanningen är nämligen att jag har blivit lite bekväm med att bara läsa på svenska.
Det är så skönt för hjärnan på något vis. För att utmana mig själv har jag därför en engelsk månad, för att läsa mer på engelska. Jag kan ju engelska, utan problem, så det är inte där problemet ligger. Jag tror att jag blev bekväm redan efter att jag hade läst engelska på universitetet. När jag var färdig med all litteratur kändes det som godis för hjärnan att läsa på svenska, och efter det har bekvämligheten suttit i.

Om det är finare att läsa på originalspråk? Äh, sådant bryr jag mig inte om. Däremot kan jag tycka att det är intressant att ibland läsa på originalspråk för att se författarens ”riktiga” språk. Och när det gäller t.ex. min favorit Sarah Dessen misstänker jag att hennes första böcker inte kommer att översättas, och därför tänker jag se till att läsa de första i originalspråk. Annars lär jag inte få läsa dem alls.

Det här blir visst ett både rörigt och osammanhängande svar, men jag skyller det på att jag just nu ligger hemma i influensa och knappt vet upp eller ner.

I veckans Bokbloggsjerka får vi frågan om vi kan dela med oss av böcker och/eller författare som får en att vilja resa.

Egentligen får varenda bok mig att vilja resa, om den handlar om ställen som verkar mysiga, vackra eller intressanta. Böcker som Dan Browns The Da Vinci Code väcker lusten att se alla historiska byggnader som nämns. Att få se allt det som huvudpersonerna ser. Jag får särskild lust att åka till Rom, och jag har också varit där och fått se åtminstone en del av de platser som nämns i boken.

I Johan Theorins böcker finns alltid fantastiska miljöskildringar av Öland, ett ställe som jag vill se mer av. Det där lite karga, väderbitna landskapet lockar mig till att vilja utforska och lära känna ön. Ja, t.o.m. det där lite övernaturliga i böckerna är lockande, även om jag inte direkt tror att jag skulle få uppleva just de bitarna.

I Cecilia Samartins Drömhjärta målas en sådan färgrik bild av Kuba upp, med maten, människorna och de varma vindarna. I och för sig utspelar sig händelserna i en utsatt tid, men skönheten av platsen går inte att ta miste på.

En bok som verkligen fick reslusten att blomma var Morgan Matsons Fyra dagar fyra nätter, som handlar om Amy och Roger som gör en road trip genom USA. Där ville jag bara hoppa rakt in i boken och sätta mig i baksätet med dem. En road trip genom USA står högt upp på min önskelista.

När jag var yngre var Barbara Wood en stor favorit, och hennes I regnbågsormens land väckte drömmen om att åka till Australien. Några år senare fick jag faktiskt chansen att åka dit, och det är ett land jag ständigt vill åka tillbaka till. Ja, faktiskt ett land jag skulle vilja bo i.

I veckans Bokbloggsjerka är frågan om vi läser förord?

Mitt svar blir att det beror på. Är det relativt kort, någon sida eller två, så läser jag alltid. Om det inte känns särskilt intressant slutar jag direkt. Om förordet är långt brukar jag hoppa över, skumma igenom eller läsa när boken är utläst och den var bra. Om den var bra lockar alltid förordet, men om den inte var det förblir förordet oläst.

Däremot läser jag och tycker väldigt mycket om tacktexter skrivna av författaren själv, eller om den är tillägnad någon. Sådant ger en lite personlig bild av författarens arbete med boken och tankarna kring den.

Lite annorlunda tänker jag kring facklitteratur där jag alltid läser förordet. Då vill jag gärna ha tanken bakom boken innan jag läser eftersom det kan påverka hur innehållet har utformats. Särskilt för träningsböcker vill jag läsa det, för att få en känsla för boken och dess upplägg.

I veckans Bokbloggsjerka är frågan: Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?

Jag älskar titlar och jag kan helt klart välja en bok enbart p.g.a. att jag gillar titeln. Jag har en förkärlek för lite poetiskt klingande titlar, och gärna rätt långa sådana. När jag har sett titeln läser jag baksidetexten, och om även den lockar läser jag boken. Tyvärr har det hänt flera gånger att titeln har lockat ögat, men att baksidetexten har känts tvärtom, och i så fall blir inte boken läst om jag inte har sett andra hylla den. Ett exempel på en sådan bok är Nu vill jag sjunga dig milda sånger som har både titel och omslag som lockar, men en baksidetext som gjorde att boken inte blev läst på flera år. 

Ofta tycker jag när det gäller översatta böcker att en del av magin försvinner i den svenska titeln. Ett exempel är Jonathan Troppers This is where I leave you som blev Sju jävligt långa dagar på svenska. När jag såg den engelska titeln ville jag omedelbart läsa boken, men det visade ju sig att jag redan hade gjort det, fast på svenska. Samma gäller för Jojo Moyes Me before you som blev Livet efter dig på svenska. Den engelska titeln lockar direkt till läsning, men den svenska lockar inte alls. 

Sedan gillar jag jättemycket när man får svaret till titeln i boken. Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna är en sådan, och Looking for Alaska av John Green har ju en väldigt speciell innebörd vilket man förstår först när man har läst boken. Den svenska titeln Var är Alaska? låter på något sätt lite tråkigare än den svenska, även om översättningen egentligen ligger väldigt nära originalet. 

Så svaret blir; ja, jag tycker att titeln är viktig. Det är den som först fångar mitt öga och får mig att plocka upp boken och läsa baksidan. Men om jag läser om boken hos någon annan bloggare eller någon annanstans och den hyllas, då spelar inte titeln någon roll. Titeln är viktigast om det är för mig en ny bok, och ännu mer om det gäller en än så länge oupptäckt författare.

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan är: Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!

Åh, finns det något bättre än en sträckläsningsbok? När man hittar just den boken, och inte kan göra annat än att läsa, läsa, läsa…

Jag måste ju börja med att nämna två av de böcker som jag lottade ut här nyligen; Fortfarande Alice av Lisa Genova och Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Både är väldigt annorlunda vad gäller innehåll och genre, men båda två fick mig att sträckläsa. Den förstnämnda för att jag var tvungen att veta hur det skulle gå och den sistnämnda för att jag inte kan sluta läsa skräck mitt i. Då kan jag inte sova sedan. Jag måste få veta slutet och hoppas på att det lugnar nerverna. Puh…

En annan bok som krävde sträckläsning av Innan jag somnar av SJ Watson – det var verkligen en bok som jag inte kunde slita mig från. Så otroligt spännande.

Oftast är det nog spännande böcker som får mig att sträckläsa. När jag läser andra genrer så kan det ibland vara tvärtom att jag i stället vill läsa lite mer långsamt och njuta av storyn, i stället för att sluka den. Vissa böcker vill jag knappt ska ta slut och då dröjer jag gärna på läsningen för att få njuta av språket/karaktärerna eller vad det kan vara.

Och eftersom den här veckan var en hyllning till en bortgången mamma vill jag passa på att hylla även min mamma. Det är mycket tack vare henne som jag fann läsningens gåva, och hon satt ofta försjunken i en bok. Inte så ofta som hon kanske ville, men för henne var ledighet förknippat med läsning och hon var knappt kontaktbar när hon var försjunken i en bok. Och det var i hennes bokhylla jag hittade böckerna som hjälpte mig ta klivet över till mer vuxen litteratur, och det var i hennes hylla jag hittade de där första riktiga sträckläsningsböckerna.

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan är: Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?

En väldigt passande fråga eftersom den numera är indelad i två olika kategorier; den ultimata som jag kan få till och den ultimata som jag önskar.

Den ultimata som jag kan få till börjar alltid på kvällstid när dottern har somnat. Om den är ultimat betyder det att hon somnade lugnt och stilla redan innan kl. 19.00, vilket betyder att jag har flera timmars läsning innan sängen ropar på mig. Då tar jag min bok (eller ajfånen, beroende på vad jag läser), lägger mig i soffan, pallrar upp kuddar bakom ryggen och drar filten över mig. Sedan kan jag halvligga där i timmar och bara läsa, läsa, läsa. Jag bryr mig inte så mycket om sambon har tv:n på, och vi sitter ju och pratar lite under tiden också. Det är ändå min ultimata lässtund eftersom den består av flera timmars sammanhållande läsning.

Sedan finns det ju en annan ultimat lässtund som är mycket svårare att få till. Den involverar fint väder och en filt. Då är det bara jag och en bok, liggandes på en filt i gräset under en klarblå himmel. Helst helt tyst förutom fågelkvitter. Det allra, allra bästa läsminnet var när vi bodde på gården och jag låg just på en filt och läste, och förutom fågelkvitter hörde jag också hästarnas svansviftningar och frustande i hagen alldeles bredvid där jag låg och läste. Det är den mest ultimata lässtunden för mig, men den kan jag bara återskapa i minnet numera. Och det där med att få ligga på en filt helt ensam i tystnad och bara läsa – det kanske, kanske jag kan få uppleva någon gång i sommar eller en helg då sambon och dottern gör något annat. Att läsa utomhus är frihet och sommar för mig.

I veckans Bokbloggsjerka är frågan – Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

Åh, jag blir ganska säkert den enda som svarar så här, eftersom det verkar vara en av de mest populära genrerna bland alla bokbloggare (och svenskar överlag?).

Jag har för länge sedan insett att jag inte står ut med att läsa deckare, och jag har för länge sedan (i alla fall någorlunda) accepterat att så är fallet. Jag tycker att de ofta är väldigt tråkiga och enformiga och handlar om samma sak. Men framför allt har jag svårt för våldet. Jag vill inte läsa om detaljerat våld, blod, elakhet och liknande. Jag vill inte ha in det i mitt sinne. Värst är det när det handlar om barn eller djur – då kan jag bli illamående och börja gråta, så illa berörd bli jag. Då läser jag mycket hellre om kärlek, vänskap, relationer och sådant som gör mig glad. Mesigt? Ja, kanske det. Men sådan är jag.

Men. Jag önskar ibland att jag kunde läsa deckare. Det verkar mysigt att följa serier som kan fortsätta i bok efter bok. Jag kan känna mig lite utanför när folk diskuterar deckare, författare och kända karaktärer och jag inte fattar ett dugg. Jag önskar att jag också kastade mig efter min favoritförfattares nya deckare för att få läsa fortsättningen.

Kompromissen är att jag försöker hitta ”snälla” deckare som inte innehåller så mycket våld eller detaljer. Som är spännande utan att vara brutala. Där jakten består mer av ett pussel av ledtrådar än detaljerade beskrivningar av mördarens tankar. Då funkar det bättre. Ännu bättre är det ju om deckaren kanske mer handlar om något helt annat, där det finns annat att fokusera på. Som att man drar in en arkeolog som hänger sig åt historiska detaljer. Då är vi inne på mina nördämnen, då kan även jag hänga med.

Jag har blivit ännu mesigare sedan jag blev mamma, så en del deckare som funkade innan dotterns ankomst skulle absolut inte funka nu. Jag har accepterat att det är så, och det är inget att sörja egentligen. Läsning ska vara en njutning, inte ett tvång. Jag har rensat ut min bokhylla och skänkt bort olästa deckare som jag vet skulle vara för våldsamma för min smak. Sambon har ibland läst en del av dem och sagt att ”nej, det är inget för dig”, och då har de i stället skänkts bort.

Så, för att hålla lite koll läser jag andras recensioner för att ha ett hum även om deckarvärlden. Ibland rycks jag med av entusiasmen och lånar hem en massa deckare för att ”nu ska jag också minsann”, men det slutar alltid med att de lämnas tillbaka olästa. Deckare funkar helt enkelt inte för mig. Jag är för mesig, det bara är så.

I veckans bokbloggsjerka är frågan – Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur  gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Nu kanske lässvackor är olika beroende på vem man frågar. En lässvacka kan ju vara alltifrån en timme till, ja, oändligt. För min del innebär en lässvacka ingen definition kring tid, den kan vara så kort som en timme. För min del innebär en lässvacka att jag inte hittar något att läsa, och då menar jag något som jag vill läsa. Under en lässvacka plockar jag bland böckerna i min bokhylla, vänder och vrider, testläser första sidorna – bara för att lägga tillbaka den och fortsätta lässvackan.

Numera vet jag vilket knep jag behöver, vad som alltid fungerar. Knepet är nämligen att ta tag i en ungdomsbok. Det funkar alltid för mig! Och när det gäller ungdomsbok väljer jag då gärna någon bok som fått positiva omdömen, alternativt en författare som jag tidigare läst och tyckt om. Ungdomsböcker är bra då de oftast kickar igång från starten och håller tempot uppe hela boken igenom. Inget tragglande, bara raka puckar. Oftast också med ett rappt språk och med en härlig känsla boken igenom. Och det är så befriande skönt att läsa sådant. När jag har läst färdigt har läsningen varit så intensiv och så givande att lässuget är på topp igen och jag kan greppa tag i vilken bok som helst ur hyllan.

Det funkar varje gång, och det gör att mina lässvackor oftast blir väldigt korta numera. Sedan finns det ju också självklart perioder då läsandet får stå tillbaka på grund av annat i livet. Men det är faktiskt inte särskilt så ofta det händer, för är det någonting jag har lärt mig är att prioritera läsningen. Jag mår bra när jag läser, jag behöver läsa för att få ro sinnet och klara vardagsstress och jobb och annat som pockar på. Läsning (och träning) är behov för mig.

Lässvackor suger verkligen. Usch. Jag blir rastlös när de kommer, men som tur är kommer de bara i korta pustar numera innan jag kan jaga bort dem.

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan är: Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Svaret blir kort och gott nej. Just nu i alla fall.

Men jag har varit en samlare. För många år sedan samlade jag på Dean Koontz-böcker. Jag blev tvingad (ja, faktiskt) att läsa hans Väktare, och efter det fick jag dille på honom. Vad som hände sedan vet jag inte, men jag bara slutade läsa honom hux flux. Jag läste en bok av honom för ett par år sedan, och tänker ibland att jag ska ge honom en ny chans. Men att börja samla igen? Njae. Däremot ligger samlingen kvar i mina flyttkartonger här hemma.

Men jag har aldrig samlat något annat relaterat till litteraturen. Jag samlade väl bokmärken som så många andra när jag var barn, men de var ju ärligt talat inte särskilt bokiga. De användes aldrig som just bokmärken, bara som glittrande fina märken som man bytte med andra.

Om jag skulle börja samla skulle jag kunna tänka mig att bli en nördig samlare av Jane Austens Pride & Prejudice. Det är en bok jag skulle kunna tänka mig att samla olika upplagor av. Tänk att ha ett helt gäng Mr Darcy hemma i bokhyllan!

I veckans Bokbloggsjerka får vi frågan om vi är 100% ärliga i recensioner/omdömen?

Svaret är ja. Tycker jag om en bok skriver jag det, och tycker jag inte om den skriver jag det. Jag försöker alltid motivera vad det är jag tycker om/inte tycker om. Om det är språket, handlingen, karaktärerna eller känslan. Men ibland kan det vara svårt att sätta fingret på vad det är exakt man gillar/inte gillar. Det kan vara mer en underliggande känsla som färgar hela läsningen.

Jag tänker att det kan vara lika svårt att skriva att man tycker om en bok som att man inte tycker om den. Vissa böcker och författare anses inte lika ”fina”, och om man själv gillar just de författarna/böckerna vågar man kanske inte riktigt stå upp för det. Coelho är t.ex. en sådan författare. Jag har läst en massa nedklankande om honom och hans böcker och hur fruktansvärt hemskt en del tycker om att folk faktiskt läser hans böcker. Då är det inte alldeles enkelt att skriva en recension att – hej, jag älskar den här boken! Fast det är egentligen bara att ruska av sig sådant. Läsa det man vill för att man vill och sedan skita blankt i att det finns folk som rynkar på näsan åt ens ful-kulturella val.

Däremot kan jag ibland känna att det tar emot att skriva negativt om böcker man så gärna VILL gilla. Det kan vara en författare som jag vanligtvis brukar älska som helt plötsligt ger ut en bok jag helst vill spola ner i toaletten. Eller en bok som alla tokhyllar medan jag själv sitter där och undrar hur jag hamnade på fel tåg. På dissa-tåget i stället för det mycket roligare hissa-tåget. Jag har råkat ut för det flera gånger. Fasen också, jag som vill gilla den här boken och så gör jag inte det… Men då krävs det en ordentlig tankegång – varför gillar jag inte den här? Och så får det bli en lärdom.

Så ja, jag är ärlig. Kanske fundersam och luddig och otydlig ibland, men alltid ärlig. För mitt minne är inte som det har varit och jag vill gärna kunna gå tillbaka och kolla vad jag tyckte om en viss bok. Då skulle det vara jobbigt om jag inte hade varit ärlig. Skrivit att jag älskade en bok som jag inte ens gillade, och så lånar jag den senaste boken av samma författare och gillar inte ett dugg. Och undrar förvånat varför jag inte gillar. Nä, det skulle ju bara vara jobbigt.

I veckans bokbloggsjerka är frågan: Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Jag har två olika tankar kring detta. Om jag ser boken på en bokblogg beror det på hur bloggaren har gillat den. Om en för mig okänd bok av en okänd författare lyfts till skyarna i en recension blir jag så klart nyfiken. Då vill jag också läsa och ta del av den för att se om jag kanske också gillar den lika mycket. Då kan jag strunta i både handling och utseende. Om någon har läst och tyckt så mycket om den väcks mitt intresse och jag vill läsa.

Om jag däremot ser den i en bokaffär är det först och främst helhetsintrycket som lockar. Något som får min blick att fångas av boken. Det kan vara hur framsidan är utformad – färger, ett vackert foto, eller något annat i omslaget som fångar mitt intresse. Därefter kommer titeln – låter den intressant? Om jag fortfarande är intresserad tar jag upp boken och läser på baksidan – och det är där det slutgiltigt avgörs. Om boken verkar ha en handling som jag känner att jag vill läsa, eller om det verkar vara en bok som inte alls skulle intressera mig. Det är baksidetexten som gör att jag bestämmer om jag ska läsa eller inte.

Jag är alltså inte lika utseendefixerad om jag ser boken på en blogg. Då är det bloggarens omdöme och entusiasm som avgör. I affären är utseendet avgörande. I bibblan gäller samma som för affären.

Veckans Bokbloggsjerka är enkel att tänka till om – skönt så här strax innan jul då hjärnan är lite överhettad efter all betygsättning och tankeverksamhet. Då behövs något enkelt och lättsamt att aktivera hjärncellerna lite försiktigt med.

Veckans fråga var nämligen: vad läser du just i dag?

Just nu har två böcker igång, som jag brukar ha. Jag brukar försöka ha en skönlitterär och en faktabok om hälsa igång samtidigt. Den skönlitterära är min favoritförfattare Cecilia Samartins tredje bok Salvadoreña, en bok som inleddes med en rätt uppskakande läsning om brutala händelser i El Salvador. Faktaboken är Handla rätt för en giftfri barndom av Anne Lagerqvist, Christine Ribbing och Karin Wallis. Det är en bok som måste läsas varsamt, med eftertanke eftersom det handlar om ett viktigt ämne och för att det helt enkelt inte är en bok som man sveper i ett enda ryck. Jag läser, funderar, tar in och tänker. Och så lite skönlitterärt däremellan.

Ja, i den här veckans Bokbloggsjerka får vi två frågor att besvara. Den ena är om det var rätt att Mo Yan fick årets Nobelpris och den andra är hur många böcker vi har i våra att-läsa-högar.

Angående Mo Yan kan jag inte säga om det var rätt eller inte eftersom jag aldrig har läst något av honom. Däremot reserverad jag en av hans böcker på bibblan för att helt enkelt se vad jag tycker. Som alla andra tycker även jag att det är tråkigt att det numera ofta är relativt okända författare som får priset. Det är klart att det vore roligare om det var någon man kände igen och som man kunde utropa ett stort JA vid meddelandet. Som omväxling till VEM?

Olästa böcker? Hmm… Det blir väldigt svart på vitt just nu här hemma då jag senaste i dag stod och gick igenom alla mina böcker. Vi ska flytta och ska då också magasinera en del. Tanken är att de flesta av mina böcker åker till magasinet, eftersom vi kommer att bo rätt litet till att börja med, och att enbart de olästa böckerna får följa med till lägenheten. Och… Det blir ju några flyttkartonger även där, om man säger så. Minst tre, riktigt ordentligt fyllda med bara olästa böcker. Jag har inte brist på böcker att läsa i alla fall. Samtidigt är jag stamkund på bibblan så de där olästa böckerna här hemma förblir olästa. Tanken är att jag ska ta tag i det där och faktiskt prioritera böckerna här hemma före alla andra, men det finns ju så mycket annat som lockar att läsa…

För den här veckans fråga i Bokbloggsjerkan ska vi svara på om vi läser facklitteratur ibland. Och mitt svar blir ett ja, för jag läser en hel del facklitteratur i ett och samma ämne – träning och hälsa.

Jag älskar att läsa böcker om träning och hälsa – för att inspireras, få tips och idéer och ny kunskap. Jag jobbade tidigare på gym under många år, både som instruktör och i receptionen. Numera är det ett intresse som jag har enbart för min egen skull. Jag tränar för mig själv, med mig själv, här hemma – och jag njuter massor av det. Intresset är lika starkt, om inte starkare. Jag vill hela tiden lära mig mer. Nya övningar i träningen, nya idéer och tankar om hur det är bäst att äta, hur man ska/bör göra si eller så. Jag slukar allt jag kommer över, läser, njuter, reflekterar och tar till mig det jag vill använda i min vardag. Ibland mycket och ibland ingenting.

Därför har jag också en helt egen kategori för de här böckerna här på bloggen. Under träning och wellness hittar ni recensioner av böcker jag har läst i ämnet. Och fler kommer det att bli.