Veckans bokbloggsjerka har ett enkelt tema. Vi ska nämligen berätta om den här veckans böcker. Böcker som vi har fått, lånat, köpt etc. under den här veckan. Och för mig är det extremt enkelt då det bara har kommit in en enda ny bok i hemmet under veckan. Eller egentligen är det tre, men två av dem lånade jag till sambon så de blir diskvalificerade direkt.

Boken som kom hem till mig den här veckan, i dag för att vara mer exakt, är Janusstenen av Elly Griffiths. Jag som vanligtvis inte läser deckare lockades att läsa hennes första del Flickan under jorden eftersom en arkeolog har en av huvudrollerna. Då jag faktiskt är utbildad till arkeolog och osteolog blev jag så klart nyfiken. Och jag gillar’t! Så pass mycket att jag reserverade del två i serien, och det var alltså den delen som hade kommit nu.

En ovanlig bokvecka då det bara har kommit in en enda bok – men å andra sidan är det kanske bara positivt eftersom jag har en hel del stora höga olästa böcker lite här och var här hemma. Och jag tror nog att de högarna kommer att växa i och med nästa veckas Bokmässa…

Åh, den här omgången är ju lätt som en plätt att svara på! För frågan är: om du fick välja – vilka böcker skulle du vilja se publicerade redan i dag och varför?

Fast jag väljer att fokusera endast på en bok, för just nu är det en bok som jag väldigt gärna skulle vilja få i händerna i dag. Och det är så klart fortsättningen av Katerina Janouchs serie om barnmorskan Cecilia Lund. Modershjärtats slut lämnade en hel del funderingar. Får jag bara fortsättningen av den boken i dag är jag nöjd.

Veckans bokbloggsjerka känns faktiskt som om den är riktad direkt till mig. Bara ett par minuter innan jag klickade in på Annikas sida frågade sambon vad jag gjorde och när jag svarade att jag skrev bokrecensioner och strök på min lista, skrattade han lite lätt. Ja, jag har sett den där listan, sa han. Och jag har också noterat att antalet på den inte direkt har minskat.

Och listan som han pratar om är alltså listan med titlar jag har läst. Jag har läst mycket den senaste tiden, och haft en högre läshastighet än på länge, men recensionerna har hamnat efter. För att bringa reda i kaoset skrev jag ner alla titlar på en lapp med en förhoppning om att kunna stryka den efter den andra. I stället har jag bara kompletterat med fler namn. Och nu får jag inte längre plats att skriva prydliga rader så nu står det titlar lite kors och tvärs på den där lappen.

Men svaret på frågan är ja. Jag recenserar alla böcker jag läser. För att jag vill, helt enkelt. Bokbloggen är mitt sätt att minnas och förhoppningsvis kunna tipsa om bra böcker till andra. Jag hoppas verkligen att någon har hittat boktips här och kanske till och med funnit någon ny favorit genom mina tips. Det skulle göra mig oerhört glad.

Jag ska fortsätta att beta av den där listan. En efter en ska de strykas. Tills den är helt tom. Fast blir den någonsin det? Nja. Mindre möjligtivs, och förhoppningsvis, men inte helt tom.

Och nu kan jag också visa sambon att flera av titlarna faktiskt har ett svart streck över sig. Några har betats av på den där listan.

Jag hoppar på veckans Bokbloggsjerka där vi får frågan om vi någon gång har rest till något ställe för att själva få uppleva miljön i en bok som vi har läst. Eller, om vi skulle kunna tänkas göra det?

Mitt svar blir både ja och nej. Eller ett tydligt nja. För jag har inte haft en specifik bok som gjort att jag bokat en resa och åkt dit, mer än känsla eller en önskan att få uppleva en kultur. Jag har alltid varit svag för Greklands mäktiga historia, särskilt när jag var yngre. När jag allra första gången skulle åka utomlands utan föräldrarna föll valet på Egina, en liten ö utanför Athen. För att vi ville åka omkring och se kulturen som vi läst så mycket om. Jodå. 17 år gamla och med ett genuint intresse för allt som hade med det antika Grekland att göra.

Några år senare åkte jag med dåvarande pojkvännen till Kreta, mycket för att äntligen få se Knossos som jag läst så mycket om. Det var en mäktig känsla att få se och uppleva platserna som jag redan besökt så flitigt genom böckernas värld.

Om jag skulle besöka någon plats tack vare någon bok nu? Jag kan inte komma på någon enskild bok som har en miljö jag vill uppleva, däremot lockar New York mycket tack vare både böcker och filmer om denna stad. Det är mitt drömresemål. Och varje gång jag läser något av en Sydamerikansk författare lockar det. Hela Sydamerika är ett outforskat område för mig, så där är en resa jag gärna skulle göra.

Jag följer med på veckans fråga i Bokbloggsjerka där vi ska redogöra för en ny författarupptäckt som vi gjorde under förra årets läsning. Och ja, jag hittade en ny favorit förra året, vars böcker gick rakt in i hjärtat.

Jag är svag för sydamerikansk litteratur. Det är något med berättarkonsten, miljöerna och de oftast färgstarka karaktärerna som trollbinder mig. Jag har aldrig varit i Sydamerika, men skulle väldigt gärna vilja se flera av länderna vid något tillfälle i framtiden. Än så länge nöjer jag mig med att möta världen via litteraturen.

Författaren som jag fann heter Cecilia Samartin, född i Kuba och bosatt i USA, som så många andra kubaner. Den första boken jag läste av henne var Drömhjärta, en bok som handlar just om krisen på Kuba och varför människor tvingades överge sin hemö för ett liv i USA. En fantastisk skildring av en familj och deras vänner och hur de drabbas av allt det som pågår runt omkring dem. Ett liv som ändras från ett sorglöst och lättsamt liv till ett hårt och sorgfullt liv. Kontraster och förändringar och däremellan den konstanta kärleken till sitt hemland. Jag älskade den boken och författarens sätt att bygga upp historien. En av de bästa böcker jag någonsin läst.
Foto: Aaron Gill 

Efter den läste jag vad som egentligen är hennes debutroman – Señor Peregrino. Det är en bok som blivit mycket hyllad, en bok där vi återigen får stifta bekantskap med just berättarkonsten. Om den unga Jamilet som tvingas fly sitt hemland och ta sig till USA, på grund av det hemska födelsemärke som täcker hela hennes rygg och gör alla byborna där hemma rädda för henne. I USA hoppas hon kunna bytt ett nytt liv, tjäna ihop pengar till en operation, och framför allt att bli sedd som en människa. I sitt jobb möter hon en man som kallar sig just Señor Peregrino, och han har en helt otrolig berättelse att berätta för henne.

Cecilia Samartin har kommit ut med sin tredje bok Salvadoreña, en bok som jag ser fram emot att läsa. Även i den här boken handlar det om en kvinna som tvingas fly sitt hemland och bygga upp ett nytt liv i USA. Ett tema som ligger Cecilia Samartin varmt om hjärtat då hon i sitt yrke möter många flyktingar som tagit sig till USA just för att skapa ett nytt liv. Så som hennes egen familj också tvingades göra.

Har du missat att läsa något av denna hyllade författare tycker jag att du ska ändra på det. Hennes böcker är definitivt läsvärda.