Västmanländskan hade ett så himla intressant inlägg för några dagar sedan. Hon funderade över vad som gör en bokblogg bra, eller rättare sagt varför hon själv tycker om en viss bokblogg. Och det fick även mig att börja fundera över vad det är jag gillar hos de bokbloggar jag läser.

Jag tror att det allra första är den övergripande känslan. Jag vill känna mig välkommen på en blogg för att läsa, och ännu mer för att kommentera. Att det finns en inbjudande ton. Jag gillar att se skribenten bakom inläggen, när det blir lite personligt. Jag menar inte att jag behöver se vad som åts till middag, men jag vill gärna se ett ”jag” i texterna. Att få veta vad bokbloggaren själv tycker om böckerna eller om annat som hon skriver om. Och ja, jag skriver HON för jag läser bara kvinnliga bokbloggare av någon anledning. Det får gärna bli en ändring på det dock.

Som sagt, personligt och gärna riktiga nörderier om böcker eller annat. För min del behöver det inte bara handla om böcker. Jag behöver inte heller dela lässmaken. Många bokbloggar jag läser har en helt annan lässmak än min egen, men det tycker jag snarare berikar. Ibland får det mig faktiskt att hitta lite annat att läsa, att vidga vyerna.

Som språknörd fastnar jag så klart för språket. Jag läser många fina bokbloggar där varje inlägg är en fröjd att läsa. Sådant gillar jag. Jag gillar också när det uppdateras ofta, men det är ju enbart för min egen skull – för att alltid ha något att läsa. Och jag gillar när skribenten svarar på kommentarerna – när det blir lite dialog i kommentarsfältet.

Något som jag däremot inte gillar är när det finns listor med ”undvik de här författarna”, men sådana bloggar har jag inte sett på länge. Antingen har jag lyckats undvika dem eller så finns de inte kvar. Ett tag hamnade jag på bloggar där folk som läser t.ex. Coelho i stort sett idiotförklarades, och sådant tycker jag bara är trams. Smaken är som baken, så är det bara. Alla kan inte gilla samma litteratur och det är väl helt underbart att det är så? Det är ju det som är så roligt med alla bokbloggar. En bok älskas av någon och ratas helt av någon annan. Visst är det häftigt att man kan tycka så olika om samma bok.

För min egen del bokbloggar jag främst för mitt eget minnes skull. Som en slags läsdagbok för att minnas. Men också för att det har fått mig att tänka på böcker och läsning på ett annat sätt. När jag började blogga mars 2007 var det först en personlig blogg som sedan kom att bli personlig med bokinlägg för att senare delas upp i två delar – en bokblogg och en separat personlig. Att blogga om böcker är lite att gå tillbaka till när jag pluggade litteraturvetenskap och engelska då jag fick frossa i läsandet och diskuterandet efteråt. Det är lätt att sakna det. Att läsa en bok och sedan bara lägga den åt sidan när man egentligen vill bubbla ut sina tankar om läsningen. Då är bokbloggandet en perfekt ventil för det. Och att ha ett ställe där jag kan nörda loss om bara böcker, bokfoton eller annat bokrelaterat – så skönt.

Och sist men inte minst – jag gillar när bokbloggaren blir som en vän man hälsar på hos. När att läsa bloggen blir som att titta över på en fika hos en vän. Då är det som allra bäst.

Jag läste nyligen ut Johan Theorins Sankta Pysko, en bok som jag satt och sträckläste. Alltså verkligen sträckläste. Sambon skrattade åt mig när jag satt där i fåtöljen och bara läste och läste och läste… Men jag kunde inte lägga ner den. Det var ett absolut måste att läsa vidare och få veta vad som skulle hända härnäst.

Och när jag slog igen boken kände jag att shit, vad länge sedan jag läste en riktigt spännande bok. De är svåra att hitta, tycker jag. När jag kollade igenom min hylla efter något liknande var den sorgligt ohjälpsam mot mig. Det finns en del deckare (oavbeställda bokklubbsböcker…) men i övrigt är det tomt på något som liknar spänning.

Så jag tänkte att jag kanske skulle fråga er efter tips. Spännande böcker, någon?

Jag gillar inte deckare – om de inte är väldigt snälla och rätt oskyldiga som typ Elly Griffiths. Jag gillar inte för äckligt – typ Ajvide Lindqvist (usch…). Jag gillar inte heller väldigt typiska deckare med kursiverade avsnitt och polis-privat-lösning, typ Läckberg.

Jag älskade Da Vinci-koden, jag har gillat alla Theorins andra böcker. Hmmm. Vad har jag mer läst som liknar? SJ Watson Innan jag somnar är väl en sådan också. Sedan sviker minnet.

Och jag älskar – älskar – Amanda Hellberg.

Jag verkar alltså gilla det där lite övernaturliga draget i böcker, lite lagom läskiga. Både Theorin och Hellberg har ju det.

Så gärna – om ni har tips?

Update: javisst ja, jag hade ju också en väldig dille på Dean Koontz en gång i tiden och älskade precis allt han skrev, men jag fick nog en överdos för sedan tog det pang stopp.

På fredagar är det bara jag som behöver ställa upp klockan i ottan och stiga upp. Mannen och dottern kan ligga kvar i sängen och snarka vidare. Numera vaknar inte ens Mini när min klocka ringer, men jag tror att T gör det. Han stiger dock inte upp, och det kan jag förstå. Det hade inte jag heller gjort om jag inte var tvungen.

I dag var jag alltså helt ensam i vår tysta lägenhet och när jag hade gjort frukost kunde jag slå mig ner i lugn och ro vid frukostbordet. Med tända ljus och en kaffekopp satt jag där och läste en stund. Och som småbarnsförälder är det just sådana stunder som känns som små guldkorn i vardagen. Att få sitta och läsa i tystnad en stund – det måste vara den bästa starten man kan få på en fredag. Det kändes inte alls lika jobbigt att dra på sig ytterkläderna, pulsa ut i snön och ta bilen till jobbet sen. Och den där rofyllda känslan har hållit i sig hela dagen. Som en extra energikick när den behövdes som mest.

Frukostläsning alltså – vilken grej. Och extra bra är det ju när man har hittat en spännande bok som man längtar till att få läsa. Johan Theorins Sankta Psyko är inte lika läskig som jag hade föreställt mig, men bra. Riktigt, riktigt bra. Spännande. Jag bara måste läsa ut den redan i kväll för att få svar på alla frågor. Få veta hur det går.

Årets första bok blir Alexandra Potters Going La La, för att det verkar en typ av bok som är bra att börja med. Lagom lättsmält, rolig och underhållande. Passar bra så här årets första dag när man är lite trött efter gårdagens sista kväll.

Ja, och så ska jag fortsätta med Caitlin Morans Konsten att vara kvinna som är så ofantligt seg och tråkig. Jag tror att jag gör något fel eftersom alla hyllar den för att den är rolig och som man skrattar så mycket åt. Jag varken skrattar eller ler under läsningen, så det är väl något jag inte fattar i boken.

Och så fortsätter jag så klart den inspirerande Det finns inte tre enkla regler av Elisabeth Norin. Men det är läsning som blir i korta stunder eftersom jag måste smälta det jag läser. En mycket bra bok som jag gärna vill rekommendera om man gillar att skriva.

Det är lite läskigt det där med favoritförfattare. Man har sådana förväntningar, och man vill ju så gärna att allt man läser ska vara bra. Man vill så mycket och man önskar så mycket.

Dessutom vill i alla fall jag gärna ge just böcker av favoritförfattare lite extra tid. Tid att läsa och njuta i lugn och ro. Gärna sträckläsa för att få den där maximala läsupplevelsen.

Det kanske inte är möjligt att bocka av allt på listan, men nu när flytten är avklarad, betygen är satta och någon slags inre lugn börjar infinna sig – ja, då är det dags. Då känner jag mig redo för att plocka fram den tredje boken av smått fantastiska Cecilia Samartin.

Salvadoreña kräver lite extra omsorg av mig, och förtjänar det också med tanke på de förväntningar den är belagd med. I dag har jag påbörjat läsningen och kan redan säga att me like, me like. Nu ska den avnjutas i sakta mak under några dagar. Snart är det helg och då är det boken, soffan och jag som gäller. En helg precis i min smak.

Nu har jag läst så många mörka böcker i rad att jag behöver något mer upplyftande. Efter Hungerspelens två sista delar, Läckberg och så French nu senast är min kvot fylld med otäckheter. Nu hade jag behövt kärlek och skratt och feel good på hög nivå. Men, det är lite tomt med just sådant i min bokhylla. Och – planen är att INTE låna böcker på bibblan på ett tag. Nope, nu måste jag börja bearbeta den där icke-ännu-läst-högen som egentligen inte alls är en hög utan snarare tre överfulla flyttkartonger.

Fast jag fuskar lite… Jag har inte köpt böcker på evigheter, (Bokmässan räknas inte, det vet ju alla) men NU helt plötsligt har jag beställt hem både den och den andra boken. Det kommer bokpaket allt som oftast just nu och det är ju trevligt, men som sagt – det var ju det där med att läsa alla dessa stackars hyllvärmare först.

Men visst är det konstigt att jag inte har en enda bok som passar just nu? Jag måste nog beställa hem fler böcker, eller vad tror ni?

Den här boken låg i min brevlåda häromdagen och jösses så mycket smarrigt det finns i den! Dessutom är alla bilder sådär härligt somriga att man blir helt nipprig av sommarlängtan. Tur, säger jag bara, att jag är nyss hemkommen från soliga Barcelona så inte längtan efter sol och värme blir outhärdlig.

Jag har än så länge bara hunnit bläddra igenom boken, läst recepten och dreglat till bilderna. Efter flytten, och då menar jag när allt är uppackat och på plats – DÅ ska jag provbaka recepten. Och då återkommer jag med en mer utförlig recension av boken.

Jag har tidigare läst två andra böcker i ämnet Raw food av författarna Erica Palmcrantz Aziz och Irmela Lilja – Raw food på svenska och Raw food ett lättare liv på tre veckor. Båda är inspirerande och med enkla, goda recept. Tips för er som vill testa på ett grönare och nyttigare sätt att äta.

Läs mer om boken här.

Det blev del två av Hungerspels-trilogin som fick följa med på resan – Fatta eld. Jag började läsa i boken redan i våras men tappade av någon anledning helt intresset och lade undan den. Jag var egentligen inte särskilt sugen på att läsa vidare nu heller, men tvingades då jag bara hade packat ner en enda bok i bagaget. Vilket visade sig vara en hit! För oj vad jag fastnade i läsningen den här gången. Riktigt, riktigt spännande var den.

Nu har jag beställt hem sista delen Revolt, som tydligen inte ska vara alls lika bra som de övriga delarna men man måste ju ändå läsa färdigt serien känner jag. Jag är nyfiken på hur det kommer att gå, särskilt med den cliff hanger man lämnades med efter den här boken.

Det börjar närma sig den där tiden på året då det är dags att skriva önskelistor. Jag vill mer än gärna ha böcker i julklapp, men jag vet också att jag inte får några om jag inte säger exakt vilka böcker jag vill ha. Men – man kan ju faktiskt ge sig själv julklappar. Eller hur?

De här (plus många, många fler…) skulle jag vilja hitta under julgranen i år:

Den här veckan landade en mycket intressant bok i min brevlåda – Handla rätt för en giftfri barndom av Anne Lagerqvist, Christine Ribbing och Karin Wallis. Ett ämne som jag är väldigt intresserad av och tänkte mycket på under min graviditet och kanske ännu mer sedan dottern föddes. Och för att veta vad jag kan göra måste jag ha fakta, som t.ex. den här boken.

Jag har precis läst ut en bok i samma ämne, som jag ska recensera nu i dagarna. Sedan står den här boken på tur för läsning!

För knappt två veckor sedan var jag och en kollega och lyssnade på Felicia Feldt när hon berättade om sin bok. Och även om det snart gått nästan två veckor finns alla hennes ord kvar. För en mer vältalig människa är nog svårt att hitta. Jag hade kunnat lyssna på henne i flera timmar, för hennes språks och uttrycks skull.

När jag läste boken översköljdes jag av känslor som mamma, för som förälder är det rätt jobbig läsning. Att veta att barn kan utsättas så och ha det så svårt – det är tungt. I min recension skrev jag aldrig om jag tyckte boken var ”bra” eller ”dålig”. Det skulle kännas fel. Jag vill hellre säga att det är en bok som berör, som upprör, som lämnar ett starkt avtryck.

Att lyssna på Felicia Feldt prata om boken, varför den blev till och hur den blev till fyllde igen en del av de frågorna jag hade efter att ha läst boken. Och det som gjorde starkast intryck på mig var att hon känner att hon har gått vidare nu, att hon inte hyser agg eller bitterhet. Att man kan släppa taget om det förflutna, gå vidare och framåt utan att bära omkring på en massa bitterhet eller t.o.m. hat. Det är imponerande. Och det besvarade mina frågor – hur mår hon nu och varför skrev hon boken?

Jag tror att alla som var där blev starkt berörda. Av hennes styrka, hennes förmåga att uttrycka sig, hennes ärlighet och hennes berättelse. Framför allt berättelsen. När hon läste högt ur boken var det helt tyst i hela salen. Och när hon kompletterade läsningen med att berätta mer om just det avsnittet, mer detaljer kring det, då fick berättelsen ännu mer liv.

Om ni någon gång får chansen att lyssna på Felicia Feldt tycker jag att ni ska ta chansen. Och har ni missat att läsa boken tycker jag att ni ska göra det. Nu så här i efterhand kan jag säga att jag är glad att jag följde hypen och läste boken. Efter att ha lyssnat på lite mer bakgrund om den tror jag faktiskt att jag ska läsa den en gång till.