För några veckor sedan lånade jag hem Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag har tänkt läsa boken i flera år men det har inte blivit av. Efter att ha blivit påmind om boken på någon blogg lånade jag hem den för att äntligen ta tag i läsningen. Det gick dock inte så bra. Från första början slogs jag nästan omkull av äckligheten i boken. Beskrivningarna är så närgående och så äckligt vidriga att jag nästan fick kräkkänslor. Det gick inte att läsa boken i samband med måltider, varken före eller efter, vilket begränsade läsmöjligheterna. Inte heller kunde jag ha boken liggande framme med framsidan uppåt eftersom jag mådde illa bara av åsynen av den. När reservationen på Låt den rätta komma in meddelades från bibblan för någon veckan sedan valde jag att att börja läsa den i stället, vila sinnena lite.
Jag vet inte om min bild av författaren hade färgats för mycket av läsningen av Hanteringen av odöda, men samma fenomen uppstod även i den här läsningen. Det känns som om John Ajvide Lindqvist gillar att frossa i äckligheter, vidriga detaljer och slasheffekter som skulle passa in i vilken dålig skräckfilm som helst. Vissa saker påminde mig faktiskt om någon äcklig slash-skräckfilm som alla rådiggade när vi gick på gymnasiet. Namnet på filmen har jag lyckats förtränga, men en del scener är fastetsade i minnet, tyvärr.
Boken handlar om tolvårige Oskar som mobbas i skolan och som drömmer om att hämnas sina plågoandar. En dag blir han vän med sin grannflicka Eli, som bara kommer ut på kvällarna och som Oskar inte vet något om egentligen. I samma veva mördas en pojke i närheten, på ett mycket speciellt sätt. Oskars mamma varnar honom för att fortsätta gå ut på kvällarna men vänskapen med Eli drar honom ut. Men något är väldigt annorlunda med Eli. Hon är inte som andra. Hon är väldigt speciell.
Det här är alltså en vampyrbok. Ett tema som tilltalar mig egentligen, men som kanske blev lite väl mycket i den här boken. Nog för att böcker om vampyrer inte kan vara trevliga sagoberättelser, men det här var alldeles för magstarkt för min del. Storyn är bra och boken är inte dålig, men hälften hade varit nog. Jag mår fortfarande illa efter läsningen av den här boken ska jag erkänna. Och Hanteringen av odöda kommer att lämnas tillbaka halvläst. Jag fixar det inte. Jag kanske är extremt överkänslig för alla andra verkar ju älska den här boken. Men nu känner jag ett behov av att jag läsa en massa chick-litt för att skölja ur systemet lite och för att kunna äta mat utan att tänka på boken och få kräkreflexer.
Till råga på allt kommer filmatiseringen av boken ut på bio snart. Enligt förlaget kommer den nu i april och på andra ställen står det oktober. I vilket fall som helst ska jag inte se den! Usch.
*malins bokblogg* 