Carrie av Stephen King

Häromkvällen träffades vi i den digitala bokcirkeln där vi läser klassiker. Det var min tur att välja bok och efter omröstning blev det Carrie. Jag har läst väldigt lite av Stephen King så jag var både glad och nyfiken över valet. Jag vet inte om jag har sett filmen, men jag visste det mesta om handlingen så kanske att jag har gjort det.

Jag trodde att boken skulle vara läskig, men det var den inte. De var snart obehaglig läsning och det som är obehagligt med den här boken är den hemska mobbing och utsatthet som Carrie drabbas av. Hon lever med en djupt religiös mamma som ser Carrie som en synd i sig. Hon är utstött och utsatt och ingen, varken lärare eller andra vuxna omkring henne, gör något för att underlätta eller hjälpa till. Det ser jag som det mest obehagliga i hela boken.

Stephen King skapade tydligen Carries karaktär baserat på två egna skolkompisar och han själv var den där personen som ville säga ifrån men som inte gjorde det. Utifrån den vetskapen blir boken ännu intressantare. Vårt samtal kring boken rörde sig mycket kring just det där att ingen stod upp för Carrie, ingen sa ifrån trots den vidriga mobbning hon utsattes för. Även om hennes uppgörelse i slutet är fruktansvärd kunde vi känna förståelse för henne, att hon helt enkelt fick nog och inte orkade ta mer skit.

Det var inte den läsning jag hade förväntat mig, men jag är glad att ha läst och jag vill gärna läsa mer av Stephen King. Boken fick treor av de flesta av oss. Flera av oss tycker att boken hade ett lite jobbigt upplägg eftersom boken berättas i efterhand genom olika källor. Det blev lite förvirrande ibland och det gjorde det svårt att lyssna på boken som ljudbok.

Den här boken har stått länge i min bokhylla och väntat på att bli läst, men nu får den flytta ut och hitta ett nytt hem.

The New York trilogy av Paul Auster

Vad var det egentligen vi läste? Så kanske man kan sammanfatta den här boken. I kväll träffades vi digitalt i vår bokklubb där vi läser klassiker och New York-trilogin var kvällens samtal. Jag har läst den tidigare, under studietiden i Växjö. Mitt exemplar är fullt av understrykningar, inringade sidor och anteckningar. Till ingen nytta, för vid den här läsningen kunde jag inte hitta något direkt användbart i det jag då tydligen ansåg vara viktigt för diskussionen. Lite synd, för jag hade gärna sett att jag hade kunnat tillgodogöra mig den informationen nu vid omläsningen.

Jag inledde med att läsa men gick sedan över till ljudbok pga tidsbrist. Min upplevelse pendlade mellan att tycka att det var oerhört intressant till att nästa stund känna mig helt bortkopplad och inte fatta någonting. Om jag skulle beskriva den här boken skulle jag gå bet, för den går inte att beskriva.

Vårt samtal kring boken var iaf intressant. Boken gavs ut 1986 men känslan i boken är att den utspelar sig i en tidigare tid – det kändes inte som 80-tal. Varför anses boken vara en klassiker? Hade den tagits emot på samma sätt i dag eller är den en produkt av sin tid? Vi hade många funderingar kring alltifrån bokens uppkomst, dess mottagande och sin plats som klassiker.

Jag mindes inte mycket av boken från förra gången och jag är glad att ha läst den, men det är ingen bok jag skulle rekommendera vidare. Den fick en trea av betyg av flera, mycket pga att det ändå finns något intressant över den. Det är en bok som väcker tankar.

Till nästa gång ska vi läsa skräck och det är min tur att välja bok. Ska klura lite på mina val.

Buddenbrooks av Thomas Mann

Jag är svag för vackra omslag, och då undrar ni ju så klart varför den här boken ens finns i min bokhylla? För fulare omslag är svårt att finna. 😅 Jo, jag har som projekt att läsa nobelpristagare i litteratur och när den här dök upp billigt på loppis fick den följa med hem. Passande nog blev den vald i vår bokcirkel där vi läser klassiker, så nu har den både blivit läst och diskuterad också.

Boken är på 660 sidor och publicerades 1901. Förläggaren tyckte att Thomas Mann borde halvera boken men han vägrade. Vi var alla överens om att förläggaren hade rätt, men å andra sidan var den här boken en bidragande orsak att Mann tilldelades Nobelpriset 1929 så vem hade egentligen rätt?

Att läsa boken är som att titta på en teaterföreställning. En scen där skådespelare, en efter en, kommer in och för långa dialoger med varandra. Miljöerna ändras inte så mycket, utan det är den där scenen (=huset i boken) där dramat tar plats. Jag tröttnade ganska snart på dessa ändlösa dialoger där mycket och samtidigt ingenting sägs. Ibland glimmar det till och blir riktigt roligt och särskilt Toni sätter sin tydliga prägel. Hon menar inte att vara rolig, men hennes handlingar och ord blir ofta komiska. För mig var hon den som bar upp boken.

Vi konstaterade att det här verkligen är en bok av sin tid där anseendet är det viktigaste man har och man måste sätta sin egen lycka åt sidan för familjens bästa. Och det är ju verkligen familjen som är i centrum här. Vi följer familjen under ca 40 år, med flera generationer, dessutom baserat på Manns egen familj. Boken var som sagt alldeles för lång och ofta seg att läsa, men samtidigt också intressant. Vi var överens om att det är kul att ha läst den och de flesta av oss gav den en trea i betyg, en gav den en tvåa.

Nu är frågan om boken ska få bo kvar hos mig eller skänkas vidare? Jag tror det blir det senare alternativet.

Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson

I går träffades vi återigen digitalt i bokcirkeln där vi läser klassiker. Till den här gången hade vi läst ”Hemsökelsen på Hill House” eller ”The Haunting of Hill House” som den heter på engelska. Boken kom 1959 och har kallats en av 1900-talets bästa spökromaner. Shirley Jackson anses vara en av världslitteraturens mest inflytelserika författare inom skräckgenren.

”I åttio år har Hill House överblickat den lilla hålan Hillsdale. Därifrån ser det ståtligt och välbyggt ut. Men det finns något »osunt« med huset. Någonting rör sig i det, går längs med dess golv, någonting omänskligt, skändligt – ont.Dr John Montague, en vetenskapsman som vill finna bevis för det övernaturligas existens, hyr det beryktade huset. Av tolv assistenter han velat få med sig anländer bara två: Eleanor Vance, en ung, tillbakadragen kvinna som flyr vardagen med sin handikappade mor, och Theodora, en excentrisk New York-konstnär. Med dem är också husets arvinge, Luke Sanderson, och på plats möter de husets förvaltare, paret Dudley, som vägrar vistas nära Hill House nattetid. Snart blir det klart för alla varför. Den som starkast påverkas är Eleanor. Som om huset ville henne något särskilt.”

Jag har växlat mellan att läsa och lyssna vilket också betyder att jag har växlat mellan svenska och engelska.

Det här är en spökbok där det handlar mer om det man INTE ser. När jag hade läst boken kände jag att jag hade velat läsa om vissa stycken igen för att kunna reflektera över vad som verkligen hände. Man vet liksom inte riktigt vem man ska lita på i boken, eller ens om man kan lita på att man själv faktiskt hänger med. Och det var just denna mind twister som jag gillade med boken. Märkligt att jag gillar att bli förvirrad av läsningen, men jo så är det nog faktiskt. Jag gillar när en bok får mig att tänka till, att fundera över det jag har läst och om jag verkligen förstod vad som hände.

Att boken är skriven på 50-talet märks knappt. Vid några tillfällen syns det, men annars skulle boken lika gärna kunna vara skriven nu. Vi diskuterade mycket kring de olika karaktärerna och deras relation till varandra, hur mycket de hann lära känna varandra under veckan i huset. Flera av karaktärerna är märkliga i sitt agerande vilket stärker den spökliga känslan. Och huset – ja, detta besynnerliga hus som byggdes på ett så udda sätt. Varför byggdes det ens så?

Åh, jag har fortfarande så många frågor efter att ha läst och det är en väldigt bra bok att just bokcirkla om. Vi gav boken 3:or och 4:or i betyg och vi tyckte olika om den beroende på om vi gillar den här typen av bok. Det blev en 4:a från mig. Jag gillade den mycket och funderar nu på om jag vågar se serien på Netflix. Boken var inte särskilt läskig, men det ska tydligen serien vara.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg

I kväll träffades vi digitalt i bokcirkeln där vi läser klassiker och den här gången hade vi läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Det blev en omläsning för min del. Jag läste den för två år sedan och då var jag osäker på om jag läst den tidigare eller inte. Många klassiker har man ju hört så mycket om, läst utdrag ur, sett filmsatsningen av så till slut tror man att man har läst fast man inte har gjort set.

Den här gången läste jag med lite andra ögon. Jag började släktforska för ett år sedan och har lärt mig mycket om flera generationer tillbaka. Min släkt är i alla led förutom ett smålänningar, och några återfinns faktiskt i trakterna där Utvandrarna tar plats. De flesta har också varit drängar, pigor och hemmansägare så att läsa den här boken kändes lite som att läsa om hur min släkt hade det. Otroligt lärorikt.

Alla var överens om att boken är värd ett högt betyg, några gav fyror och några gav femmor. För mig är detta en absolut fullpoängare. Jag levde mig så starkt in i berättelsen och deras liv och när boken slutade ville jag inte alls ta farväl av dem. Nu måste jag fortsätta läsa i serien för att få veta hur det går för dem i Amerika.

Till nästa gång ska vi faktiskt bege oss till just Amerika, i boken Att döda en härmtrast. Jag har haft den på min att läsa-lista länge så jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den.

Jane Eyre av Charlotte Brontë

En omläsning sisådär 20 år senare. Den här boken diskuterade vi i kvällens digitala bokcirkel där vi läser klassiker. Jag läste den första gången när jag studerade engelska litteraturvetenskap i Växjö, men upptäckte under omläsningen att jag hade glömt mycket.

Den här gången läste jag den på svenska och jag lyssnade också på en del av den. Boken gick från att vara långrandig och faktiskt rätt tråkig till att vara både spännande och underhållande, vilket vi också pratade om i kväll. En sådan här bok måste man hålla i och inte ge upp. Att ha en 50 sidors-regel här skulle ha gjort att man missade en fin läsupplevelse.

För en läsupplevelse är det. Att boken har 200 år på nacken är nästan svårt att förstå. Den känns fortfarande relevant och Jane Eyre är till stor del en modern kvinna i sina handlingar. Hon finner sig inte i vad hon bör/förväntas göra. Hon säger ifrån, formar sin egen väg och tar egna initiativ till hur hon vill ha sitt liv.

Det var väldigt givande att få läsa om den här boken igen och även att få diskutera den ännu en gång. Vi var rätt överens om vad vi tyckte om boken och de olika karaktärerna. Nu vill jag se filmatiseringen av boken för det tror jag aldrig att jag har gjort.

Till nästa gång blir det svensk klassiker i form av Utvandrarna. Det var inte så länge sedan jag läste den, men jag tror ändå att jag ska läsa om den inför nästa träff.

En julsaga av Charles Dickens

I går träffades bokklubben där vi läser klassiker igen och vi hade läst Charles Dickens berömda En julsaga. Passande val nu inför jul. Och som vanligt hade vi intressanta diskussioner kring både form och innehåll.

Den har ju några år på nacken och har getts ut i flera olika versioner, både illustrerade som riktar sig mer mot barn, lättlästa versioner samt med enbart text och mer vuxet omslag. Vi hade nog alla lyckats läsa vitt skilda utgåvor och vårt intryck av boken påverkades av det.

Jag hade tänkt läsa min vackra engelska utgåva, längst ner till höger, men läsningen gick trögt så jag bytte till Storytel och versionen längst ner till vänster. Tyvärr var illustrationerna i den rätt tråkiga och med en urvattnad känsla. De som i stället läste en annan illustrerad utgåva beskrev att läsningen förhöjdes tack vare de fantastiska utsmyckningarna på varje sida tillsammans med de vackra illustrationerna.

Vi var överens om att språket kändes något stolpigt och gjorde boken svårläst. När jag senare bläddrade i en helt nyutgiven version märktes det tydligt att språket var moderniserat och att läsningen därmed flöt lättare. I de äldre versionerna stod språket i vägen för berättelsen.

Förra året såg jag den nya filmatiseringen av boken på Netflix och min läsning färgades av det då jag såg filmen framför mig under läsningen. Jag vet faktiskt inte om jag har läst boken tidigare eller bara utdrag. Den här berättelsen är ju så välkänd och har både filmats tidigare samt varit inspiration till andra böcker och filmer. Nu kan jag i alla fall säga med vetskap att jag har läst boken och även om den inte blev en fullpoängare tyckte jag ändå om den. Berättelsen är verkligen tänkvärd och förmedlar vad som är viktigt i livet.

Till nästa gång ska vi läsa Jane Eyre och det ser jag väldigt mycket fram emot. Jag läste den på engelska när jag studerade till lärare, men det är måååånga år sedan nu. 😅 Den här gången funderar jag på att läsa den på svenska i stället.

Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe

I går träffades vi igen för vår digitala bokcirkel där vi läser klassiker tillsammans. Den här gången läste vi Tordyveln flyger i skymningen. Den skrevs ursprungligen som en radioteater och kom 1978, men den har sänts flera omgångar sedan dess och gjordes alltså sedan även i bokform.

Jag minns radioteatern så starkt från min barndom och jag minns att jag tyckte den var otroligt spännande och kuslig. Jag kan fortfarande höra rösten av Julia, den gamla damen i telefonen, samt tåget som fick hela huset att skaka. Av någon anledning lyssnade jag på den hemma hos farmor och farfar, eller det är så jag minns det i alla fall.

Jag vet inte om jag även läste boken som barn, men för några år sedan gjorde jag det så den här gången var det omläsning. Det är tur att minnet i kort, för jag märkte hur lite jag faktiskt kom ihåg från förra gångens läsning. Det är fortfarande radioteaterns minne som lyser starkast.

Vi var överens om att boken inte levde upp till våra förväntningar. Språket kändes stolpigt, karaktärerna kändes mycket yngre och barnsligare än sin ålder, storyn var lite långdragen. Den funkade nog bättre som radioteater. Vi hade velat se mer av den inledande spänningen och det där lite kusliga. Det känns som om det tappades bort.

Nästa år kommer den här som serie på svt och det är jag nyfiken på. Kan den leva upp till samma känsla som barndomens radioteater?

Även om boken inte höll för förväntningarna hade vi som vanligt givande diskussioner. Som jag älskar att prata böcker med andra bokälskare! Till nästa gång ska vi läsa en klassisk julbok – En julsaga.

Glaskupan av Sylvia Plath

I kväll träffades vi igen i den digitala bokcirkeln där vi läser klassiker, och Glaskupan var boken vi hade läst.

”År 1953 vinner 19-åriga Esther Greenwood en skrivtävling. Priset är en månads jobb på en modetidning i New York och Esther beskriver träffsäkert den nya värld hon hamnat i. Arbetet, festerna, människorna hon möter.

När hon sedan kommer hem går luften ur henne. Hon har inte kommit in på skrivkursen som skulle ta henne bort från det sommarvarma Boston, vidare in i något bättre och ljusare. Efter ett självmordsförsök förs hon till sjukhus. En lång kamp mellan hennes framgångsrika dagsljusjag och hennes ångestfyllda nattjag har börjat.”

Jag vet att vi diskuterade den här boken när jag läste engelska i Växjö, men förmodligen läste vi bara ett utdrag för jag mindes inte bokens innehåll alls under läsningen. Det jag föll för i boken var språket som kändes väldigt träffsäkert och med målande beskrivningar som hade en humoristisk underton. Både språket och själva berättelsen kändes förvånansvärt modernt, och att komma som ung kvinna till New York skiljer sig inte så mycket från 50-talet och nu som man kanske skulle kunna tro.

Men vissa ord och uttryck som används är förlegade. I min utgåva inleddes boken med en text om att dessa behållits för att låta boken tjäna som ett historiskt dokument.

Vi hade mycket givande diskussioner kring både innehållet och titeln och det är intressant hur någon snappar upp en detalj som en annan kanske har missat. Det är roligt att jämföra hur man uppfattar vissa delar. Jag ändrar inte min uppfattning om boken, men tycker att jag tack vare våra diskussioner har fått en djupare förståelse.

Jag gillade verkligen den här boken och kan verkligen rekommendera att läsa den. Det är svårt att låta bli att läsa in verkliga händelser i denna fiktiva berättelse och vetskapen om författarens liv färgar definitivt min läsning av boken. Vi pratade en hel del om hennes liv, dagböckerna och hennes tragiska livsöde.

Nu har vi läst två klassiker som båda utspelar sig i New York, men inför nästa gång ska vi blicka mot Sverige. Ser fram emot fler givande diskussioner!

Frukost på Tiffany’s av Truman Capote

Jag la ut en förfrågan på instagram om någon ville läsa klassiker och diskutera. Ett helt gäng svarade ja! 🥰 I kväll hade vi vår första digitala träff.

Efter att ha röstat på tre alternativ föll valet på den här boken. En kortroman utgiven 1958 som utspelar sig i 40-talets New York. Jaget, en man utan namn, bor i ett lägenhetshus på East Seventieth Street på Manhattan dit även 19-åriga Holly Golightly flyttar in. Vi följer deras vänskap genom mannens ögon, hur han observerar Holly och hennes manliga besökare. Men vem är hon egentligen?

Vi får aldrig riktigt veta med säkerhet. Hon ger ett flyktigt intryck, avslöjar lite här och lite där men hon är inte direkt en trovärdig karaktär. Att hon har haft det tufft anas och det är mycket som antyds mellan raderna.

Boken osar av New York och när det beskrivs hur Holly sitter på brandstegen och spelar kan jag riktigt se allt framför mig.

En kortroman på dryga 100 sidor om en för den tiden ovanlig kvinna. Stämningsfullt och gåtfullt, med en berättelse som lämnar fler frågor än svar. En intressant läsning som jag är glad att ha gjort och jag ser fram emot att även se filmatiseringen.

Till nästa gång ska vi läsa Sylvia Plaths Glaskupan.