Jag tyckte mycket om författarens förra bok som jag tyckte var väldigt spännande. Kanske hade jag lite för höga förväntningar men den här boken fångade mig inte alls på samma sätt.

Stephanie Maddox jobbar på FBI och är utbildad i att kunna avläsa människors reaktioner, se om de ljuger. När hennes kollega berättar för henne att hennes son Zack verkar planera en attack och finns med i en utredning av FBI, kan hon inte tro på det. Men så hittar hon en gömd pistol i sonens rum. Zack påstår sig inte veta om pistolen och hon tror honom. Men snart dyker mer upp som pekar på att han är skyldig. Är han skyldig eller är någon ute efter att sätta dit honom? Och i så fall vem?

Boken är skriven i jag-form i nutid och det är en av sakerna som gör den svår för mig att läsa. Ibland återberättar hon saker från dåtiden som förklarar vem hon är, vad hon har gått igenom och varför hon är ensamstående. Men ofta är gränsen mellan nutid och dåtid flytande och jag hänger inte riktigt med i växlingarna.

Handlingen i sig är spännande, men jag har svårt att tycka om henne och bryr mig därför inte riktigt om det som händer. Hon känns både osympatisk och egoistisk och jag förstår inte alls hennes val som påverkar sonen så mycket under hans uppväxt. Jag håller med hennes mamma som ofta kritiserar hennes val.

Jag har sett många andra som hyllar den här, men för mig blev det något av en besvikelse. Jag rekommenderar hellre förra boken som var mycket mer spännande och intressant. Men så är det ju – alla kan inte gilla allt eller tycka samma. Och tur är väl det. 😊