Kategoriarkiv: Nobelpristagare

Buddenbrooks av Thomas Mann

Publicerad den av
Svara

Jag är svag för vackra omslag, och då undrar ni ju så klart varför den här boken ens finns i min bokhylla? För fulare omslag är svårt att finna. 😅 Jo, jag har som projekt att läsa nobelpristagare i litteratur och när den här dök upp billigt på loppis fick den följa med hem. Passande nog blev den vald i vår bokcirkel där vi läser klassiker, så nu har den både blivit läst och diskuterad också.

Boken är på 660 sidor och publicerades 1901. Förläggaren tyckte att Thomas Mann borde halvera boken men han vägrade. Vi var alla överens om att förläggaren hade rätt, men å andra sidan var den här boken en bidragande orsak att Mann tilldelades Nobelpriset 1929 så vem hade egentligen rätt?

Att läsa boken är som att titta på en teaterföreställning. En scen där skådespelare, en efter en, kommer in och för långa dialoger med varandra. Miljöerna ändras inte så mycket, utan det är den där scenen (=huset i boken) där dramat tar plats. Jag tröttnade ganska snart på dessa ändlösa dialoger där mycket och samtidigt ingenting sägs. Ibland glimmar det till och blir riktigt roligt och särskilt Toni sätter sin tydliga prägel. Hon menar inte att vara rolig, men hennes handlingar och ord blir ofta komiska. För mig var hon den som bar upp boken.

Vi konstaterade att det här verkligen är en bok av sin tid där anseendet är det viktigaste man har och man måste sätta sin egen lycka åt sidan för familjens bästa. Och det är ju verkligen familjen som är i centrum här. Vi följer familjen under ca 40 år, med flera generationer, dessutom baserat på Manns egen familj. Boken var som sagt alldeles för lång och ofta seg att läsa, men samtidigt också intressant. Vi var överens om att det är kul att ha läst den och de flesta av oss gav den en trea i betyg, en gav den en tvåa.

Nu är frågan om boken ska få bo kvar hos mig eller skänkas vidare? Jag tror det blir det senare alternativet.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Publicerad den av
Svara

Gårdagskvällen bjöd på härlig digital bokcirkel med gänget där vi tillsammans läser klassiker. Till den här gången hade vi passande nog läst en nobelpristagare: Gabriel García Márquez. Jag har tidigare läst hans ”Krönika om ett förebådat dödsfall” som är en riktig favoritbok. Jag har t.o.m. läst den 2 gånger, en gång på spanska och en gång på svenska. ”Hundra år av ensamhet” har stått en mindre evighet på läslistan och nu har jag äntligen läst – extra passande då den kommer som serie på Netflix i december.

Jag säger äntligen av två anledningar. Det är nämligen skönt att äntligen ha läst den OCH det är skönt att äntligen ha läst ut den. 😅 För oh my vilken bok! Det är utan jämförelse den konstigaste bok jag läst. Den kändes som en lång feberdröm. Människor som återuppstår från de döda eller som plötsligt svävar upp i himlen och försvinner. Magisk realism, javisst, men mycket mer än jag var beredd på. Allt är oerhört detaljerat beskrivet och de verkar kriga mest hela tiden. Det är incest inblandat i flera generationer och alla barn döps efter tidigare generationer vilket betyder att alla förvirrande nog heter nästan likadant. Det är ofta både vulgärt och direkt äckligt. Jag orkade bara läsa ett visst antal sidor varje dag, sedan ville jag läsa något annat för att få bort bilderna ur huvudet.

Det är inte så att boken är dålig, den är bara märklig. Det fanns också delar då jag njöt av läsningen och gillade både det där konstiga och språket.

Vi var väldigt överens om den här boken och det blev många skratt under vår diskussion. Vi enades om att det var bra att ha som mål att läsa ut den inför vår diskussion för att liksom orka fortsätta läsa samt att det känns fint att kunna bocka av den då flera haft den på läslistan. Men vi undrar också hur sjutton det ska kunna bli en tv-serie av den? Vad kommer att väljas ut och vad ska sållas bort?

Jag brukar älska magisk realism och den sydamerikanska berättarkonsten, men den här boken fick jag känna mig besegrad av.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Publicerad den av
Svara

Till den senaste träffen i vår klassiker bokcirkel läste vi Återstoden av dagen. Det blev omläsning för min del eftersom jag läste den under utbildningen, fast då på engelska. Enligt min anteckning i boken läste jag den år 2000 så en omläsning var verkligen på sin plats.

Tyvärr missade jag när vi diskuterade boken pga en veckas sömnlöshet som gjorde att jag inte orkade. Det är ju en jättebra bok att diskutera kring så jag är ledsen att jag missade.

Den här boken, där vi får följa butlern Stevens både i nutid 1956 och i återblickar, bjuder både på humor och sorg. Att vara butler är att försöka vara så osynlig som möjligt samtidigt som man jobbar i stort sett dygnet runt. Stevens har så gott som utplånat sin egen personlighet i sin strävan att bli den perfekte butlern, och hans åsikter om omvärlden är obefintliga. Han skulle aldrig få för sig att kritisera sin arbetsgivare, inte ens när andra påpekar kopplingen till Hitler. 

Ibland skrattar jag åt Stevens betraktelser och torra humor och ibland får jag nästan ont i magen av hans beteende och uttalanden och hur han utplånar sig själv. Vilket fruktansvärt jobb, kan jag inte låta bli att tycka. 

Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om boken förra gången men den här gången sögs jag verkligen in i boken och fann den både fängslande och intressant. Allt det man som läsare kan se som Stevens själv är helt omedveten om: hans lojalitet, hur människor runt omkring ser på honom. Ja, det är så otroligt snyggt skildrat. Det här är klassiker som verkligen står sig. Nu blir jag sugen på att även se om filmen. 

Femtionio fantastiska nobelpristagare – och tre riktigt usla av Arne Norlin

Publicerad den av
1

Det här var mycket intressant och lärorik läsning. Eftersom jag har som läsutmaning att läsa nobelpristagare tänkte jag att det också kan vara kul att lära sig mer om själva priset. I den här boken ligger fokus på priserna i fysik, kemi och medicin så ingen litteratur med andra ord.

En del av namnen känner jag till sedan innan medan många känns som nya bekantskaper. När det kommer till vetenskapen som ligger bakom priserna är den ibland svår att förstå, men det är ändå intressant läsning. Särskilt när det handlar om personen bakom. Och spelet! Icke att förglömma. Det finns en hel drama bakom flera av priserna. Forskare som tagit åt sig äran för någon annans upptäckt, som ”glömt” personer i tacktalet eller som påstår sig vara först när det inte varit så. Delade priser där pristagarna inte pratar med varandra. Ojojoj, så mycket drama som har pågått som inte syns på tv-bilderna.

Vi vet redan att många kvinnor har blivit förbisedda och överkörda, och det tas upp i boken. Så ledsen man blir att läsa om det.

Visste ni förresten att den allra första människan att någonsin ta emot ett Nobelpris var Wilhelm Rötgen? Han vägrade dessutom att ta patent för sin upptäckt eftersom han ville att det skulle komma till nytta för hela mänskligheten. Fler pristagare har resonerat på samma sätt och så var det den där forskaren som sa till sitt team att de skulle göra så men i hemlighet såg till att han fick in pengarna…

Vetenskap, fakta, personerna bakom, drama och foton – där har ni en sammanfattning av denna bok. Rekommenderas varmt om man vill veta lite mer om några av människorna bakom vår tids vetenskapliga stora upptäckter.

Sully Prudhomme

Publicerad den av
Svara

Det allra första Nobelpriset i litteratur tilldelades Sully Prudhomme 1901, en fransk poet. Han var egentligen inte intresserad av att skriva utan utbildade sig till jurist, men under studietiden lärde han känna andra studenter som fick honom att intressera sig för att börja skriva poesi. Hans poesi var till en början romantisk och och sentimental för att sedan bli alltmer filosofisk.

Att han fick priset sågs inte med blida ögon av August Strindberg. Sully Prudhomme tillhörde Franska Akademien och Strindberg menade att priset till honom enbart var ett sätt för Svenska Akademien att bli sedd.

Jag har läst några av hans dikter och jag måste säga att jag tyckte om dem. En fin rytm och språkkänsla som gjorde att läsningen flöt fram i vågor. Texter som fick mig att fundera över vad jag läste och vad han ville få fram. Jag trodde att det skulle kännas ålderdomligt och stelt, så det blev en positiv överraskning. Nu har jag ju bara läst en bråkdel av det han har skrivit så kanske (förmodligen) är inte allt lika tilltalande.

En av de bästa sakerna med mitt projekt att läsa nobelpristagare är att få läsa om pristagarnas liv. Det är ofta väldigt intressant läsning. Nu har jag tyvärr hoppat över projektet i ett par månader, så nu i oktober ska jag försöka läsa ikapp då det verkligen är nobelmånad nu.

Dikter och prosa 1954-2004 av Tomas Tranströmer

Publicerad den av
Svara

Jag har som läsplan att läsa en nobelpristagare varje månad, och för juni föll valet på Tomas Tranströmer. Äntligen läste jag boken som varit hyllvärmare för länge.

Jag har valt att fokusera på lyrik för att helt enkelt få in mer lyrikläsning i min vardag. Kanske var det fel tid just nu då min hjärna har stora problem med att både hitta ord och att minnas. Lyrik känns nästan som ett oöverstigligt berg. Jag känner att jag inte fattar vad jag läser, att orden inte tar sig fram.

Den här boken består av samlade dikter från 1954 och framåt. De första är långa och mot slutet främst korta haikudikter. Allra sist skriver han om sitt liv och det är den delen jag tycker bäst om. Vissa dikter tog jag till mig, men det mesta blev tyvärr bara staplande av ord.

Jag funderar på om jag ska fokusera på att läsa prosa i stället kommande halvår? Vänta med lyrik tills min hjärna mår bättre. Jag har några nobelpristagare vars böcker jag är väldigt nyfiken på så jag kanske ska låta dem gå före och återkomma till lyriken senare i stället.

Vid världens strand av Octavio Paz

Publicerad den av
Svara

Månadens nobelpristagare blev Octavio Paz som tilldelades priset 1990. Han var mexikan, med indianskt påbrå, och är tydligen en av vår tids mest betydande spanskspråkiga poeter. Klart man blir nyfiken på hans verk när man läser något sådant.

Men Octavio Paz och jag kommer tyvärr inte få någon längre relation. Det stannar vid en engångsföreteelse. Många böcker som innehåller översatt poesi har ofta ett förord där verket beskrivs i stora svulstiga ord och ärligt talat skrämmer det mer än lockar. Är det SÅ man ska känna när man läser? Betyder det att jag inte fattat något om jag inte känner så?

Jag kan älska att läsa poesi, bli starkt berörd och känna att både språk och innehåll träffar rakt i hjärtat. Men jag kan också känna att oj vad svårt och konstigt det här var, och det är den känslan jag fick när jag läste den här boken. Jag kunde hitta några rader här och där som brann till, men i övrigt var det sval läsning.

Men åh vad jag ändå gillar att jag tagit mig an att läsa nobelpristagare. Jag behövde en utmaning för att ta tag i det. Även om jag inte gillar allt jag läser utmanar jag mitt läsande och tar mig utanför min comfort zone.

Samlade dikter av Nelly Sachs

Publicerad den av
Svara

Jag fortsätter mitt projekt att läsa Nobelpristagare och turen har nu kommit till Nelly Sachs som tilldelades priset 1966.

Hon föddes i Berlin men tvingades fly till Sverige 1940 och det var i sista sekunden. Hon hade blivit kallad till arbetsläger men fick hjälp av bl.a. Selma Lagerlöf att fly samma månad och hon stannade sedan i Sverige till sin död.

Jag tycker att det ibland kan vara svårt att hitta en ingång till en viss stil av lyrik. Hur ska jag läsa detta? Vad vill författaren att jag ska känna? Med Nelly Sachs lyrik hittade jag tyvärr aldrig riktigt det. Hennes dikter handlar mycket om judarnas förföljelse och död, Israel och med bibliska referenser. Det är mycket ”Ack!” och det är tungt och dystert vilket är förståeligt med tanke på ämnet. Men jag kan inte ta till mig något och det får mig inte att känna något. Det känns bara svårt.

Det var ärligt talat mer intressant att läsa om Nelly Sachs än att läsa hennes verk. Det finns en park i Stockholm som är uppkallad efter henne och en återskapad kopia av hennes lägenhet finns bevarad under Kungliga biblioteket i Stockholm. Nelly Sachs tidiga verk brändes på bokbålen i Tyskland 1933.

Dikter 1945-2002 av Wislawa Szymborska

Publicerad den av
Svara

Jag fortsätter mitt projekt med att läsa nobelpristagare och denna gång föll valet på Wislawa Szymborska, född i Polen 1923.

Det här är en samlingsvolym som innehåller större delen av hennes produktion. Först tyckte jag att dikterna inte gav mig så mycket. Jag föredrar melodiös poesi med en tydlig rytm som gärna också rimmar. Så är det inte här, vilket fick mig att bläddra för att hitta något att fastna för.

Så småningom hittade jag dikter som tilltalade mig. Enkla, tagna ur ett ögonblick i vardagen. Som filosofiska betraktelser av vårt här och nu. Stillsamt och eftertänksamt.

När jag lät texterna sjunka in och jag började se hennes sätt att skriva kunde jag läsa och njuta. Så många fina betraktelser. Jag tyckte väldigt mycket om t.ex. Moln, Något om själen och Vimmelkantig.

I mitt projekt ingår också att läsa lite om författarens liv och produktion. Jag googlar och läser och fascineras av de livsöden som finns. Nu ska jag fundera på vem jag ska välja härnäst.

Skönheten av Gabriela Mistral

Publicerad den av
Svara

Ett av mina läsmål för året är att läsa Nobelpristagare och jag har då valt att främst fokusera på spansktalande och lyrik. Gabriela Mistral passar in på båda.

Att läsa om Gabriela Mistral är minst sagt fascinerande och intressant läsning. Vilken kvinna! Hon föddes 1889 som Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga. Gabriela Mistral är hennes författarnamn. Hon ansågs som barn sakna studieanlag men hon blev trots det senare lärare, och flera år senare fick hon i uppdrag att arbeta fram en ny skolreform i Mexico. Hon var även med och skapade det som senare blev Unicef.

Hon blev den första latinamerikanska personen att tilldelas Nobelpriset (1945) och hittills enda kvinnan. På plats i Sverige spenderade hon nyåret på Mårbacka, bl.a. tillsammans med Elin Wägner. Den nyårsfesten hade iaf jag gärna velat vara med på.

I den här boken ”Skönheten” finns ett urval av hennes dikter, tolkade av Hjalmar Gullberg. Gabriela Mistral är känd för att ofta skriva om barn och moderskap. Det är ofta starka, sorgliga och samtidigt sköra dikter. Jag tycker nog allra mest om ”Adiós” som är musikalisk och medryckande, och precis så som jag bäst tycker om lyrik. Men även hennes kända dikt ”Poema del hijo” – Sången om en son, går rakt in i hjärtat.

Varje dikt presenteras lite kort av Hjalmar Gullberg med en tolkning. Det både hjälper och stjälper. Jag hade hellre sett att den spanska texten hade fått stå bredvid för läsaren att se originalet.

Det finns som sagt massa intressant läsning om denna kvinna och jag skulle gärna vilja läsa mer både AV och OM henne.

Havsbävning av Pablo Neruda

Publicerad den av
3

Jag tänker ofta att jag skulle vilja läsa fler Nobelpristagare, men då jag är en lustbetonad läsare har jag så svårt att göra upp läsplaner. Det brukar döda läslusten. Men när @boksann tipsade om Pablo Nerudas verk Havsbävning blev jag otroligt nyfiken. Den spanska texten presenteras bredvid den svenska, och jag som älskar det spanska språket kände att det här måste jag läsa!

Pablo Neruda inspirerades av den svenska diplomaten Karin Oldfelt Hjertonssons träsnitt och bad henne göra ett tiotal träsnitt av saker som spolats upp på stranden. Hon var då nybörjare på träsnitt och skrattade åt idén, men gjorde det ändå och dessa blev inspiration till sjutton dikter av Pablo Neruda.

Maremoto betyder ”havsbävning” och är en metafor som refererar till ett undervattenskalv, en jordbävning under havet. De är inte ovanliga vid Chiles kust.

Dikterna har namn som Havsbävning, Havstulpan, Snäckor, Säl, Bronsdelfin osv. Det är mycket kring hav, vågor, strandfynd och starka känslor. Jag tyckte det var väldigt vacker läsning och jag läste först på spanska och översatte i huvudet innan jag läste på svenska. Min spanska är inte så pass bra att jag kan översätta ett sådant här verk, men jag förstod det mesta och fick i alla fall en känsla av språkbruket. Det här var en väldigt fin läsupplevelse.

Så fint att kunna få sådana här guldtips här på bokstagram, annars hade detta verk gått mig helt förbi. Tipsar vidare för er som också vill uppleva och läsa.

Ararat av Louise Glück

Publicerad den av
Svara

Det fanns en tid då jag verkligen plöjde poesi. Jag kunde inte få nog. Men det var länge sedan nu och jag vet inte varför jag slutade? Nu känns poesi i stället väldigt avlägset.

När förra årets Nobelpris gick till Louise Glück kände jag att det var dags att läsa poesi igen, men jag var inte direkt först i bibblans reservationskö. 😅

När jag började läsa kändes det först som en märklig form av noveller, innan jag ställde om tankarna till poesi. Några sidor in lossnade det och blev till känslosam läsning.

Jag antar att det här är taget ur hennes verkliga liv? Det könns så i alla fall. Med en syster som dog ung, en mamma som hade svårt att visa sina känslor, pappan som känns frånvarande och hennes känslor till sina egna barn. Det är väldigt utlämnande och starkt berättat.

Språket känns enkelt, rakt på och nästan vardagligt. Först blir jag förvånad över att texten känns så lättläst, men ganska snart ser jag hur hon med få ord får fram så mycket mellan raderna. Det känns ibland som att läsa en roman. Ju mer jag läser desto mer fångad blir jag av hennes sätt att skriva och fånga sin familjs relation. Jag blir definitivt nyfiken på att läsa mer av henne.

Men om jag ska klaga på något är det omslaget. Jag gillar det inte alls. 🙈 Svårt att fånga snyggt på bild och det har intrycket av en gammal lärobok från skolan. Det är inget omslag som hade fått mig att välja den här boken om jag inte vetat vad det var.

För mycket lycka av Alice Munro

Publicerad den av
5

for_mycket_lyckaHon är ofta med som favorit när man pratar om Nobelpriset, och överallt hyllas hon och nämns som en favoritförfattare. Klart att man blir nyfiken! Därför satte jag upp henne på årets Boktolva.

Alice Munro skriver noveller, och hon hyllas ofta för att hon på bara några få sidor lyckas bygga upp både karaktärer och story så att det känns som en hel roman. Hon behärskar verkligen novellskrivandets konst. I den här samlingen inleder hon starkt med en novell som får mig att undra hur hon vågar inleda så starkt, hur hon ska kunna överträffa den. Men hon lyckas. Redan i andra novellen golvar hon mig igen och där någonstans är jag beredd att sätta upp henne som min favoritförfattare. För det här är smått briljant.

Det går inte att redogöra för novellernas innehåll, för det är så mycket mer än bara ett innehåll. De måste läsas och upplevas. Gemensamt för dem är att alla karaktärer råkar ut för något som kommer att förändra allt, ofta hela livets inriktning. En händelse påverkar livet för alltid.

 

Jag läste någonstans någon som påpekade att de något öppna sluten i hennes noveller drog ner helhetsintrycket, att man ville ha ett riktigt slut. Men nej, jag gillar dem som det är nu. Särskilt första novellens slut dröjer sig kvar i tankarna, och får berättelsen att stanna kvar i tankarna och fantasin. Jag tycker om det där med att man inte riktigt får alla svar serverade, att man får fortsätta fundera över vad som egentligen hände/kommer att hända.

Mer Alice Munro? Definitivt! Jag är inte så van vid att läsa noveller, men efter den här novellsamlingen känner jag att det här med noveller är perfekt. Att kunna få en hel berättelse serverad på bara några sidor gör noveller till ett bra alternativ när man inte har tid/ork att läsa en hel roman. Det blir definitivt fler novellsamlingar för min del, och då gärna från Alice Munro.

Läs mer om boken här.

Crónica de una muerte anunciada av Gabriel García Márquez

Publicerad den av
4

Eftersom jag inte visste att jag skulle läsa spanska via lärarlyftet i år hade jag redan läst den här boken, fast på svenska: Krönika om ett förebådat dödsfall. Den ingick ju i vårens kurs och vi hade en megatenta på den då vi skulle kunna alla glosor i den, översätta en bit samt skriva en uppsats utifrån ett tema ur boken. Plus alla andra texter vi skrev om den innan tentan då.

Sååå… Jag kan den här boken nu. Utan och innan, känns det som. Men vet ni. Jag skulle kunna läsa den igen. Och igen. Och igen. Den är så ruskigt bra! Det är en sådan där bok som bara blir bättre och bättre ju mer man läser den. Det var extra intressant att läsa den på spanska också och se det ”riktiga” språket. Eftersom jag hade läst den på svenska innan kunde jag jämföra lite och jag var inte alltid helt överens med översättaren, men det gjorde å andra sidan bara läsningen än mer intressant. Nu kunde jag ju förutom själva storyn också snöa in mig på språket. Vilken lycka!

Om du inte har läst denna lilla guldbok än så se till att göra det! En stor läsupplevelse i en liten bok. Det tyckte jag redan förra gången jag läste den. En klar favorit för mig.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Publicerad den av
2

Det här är ytterligare en bok ur Expressens klassikerutgåva. Och jag har faktiskt aldrig läst den här tidigare, men tänkt flera gånger.

Santiago är en gammal ensam man som legat ute på havet i 84 dagar utan att få en enda fisk. Dag 85 får han äntligen en jättefisk på kroken, en stor svärdfisk och kampen om att få med den in i land börjar. På väg in mot land attackeras båten av hajar som vil äta upp den stora fisken som hänger på sidan av båten. Det blir en lång och svår kamp för att rädda fisken från att bli uppäten.
Att en bok som bara handlar om kampen om en fisk kan vara så spännande. Jag lever mig in i kampen och kan inte släppa boken ifrån mig även om den ju egentligen inte handlar om något speciellt. Det visar ju på att förmågan att berätta en historia är större än själva berättelsen i sig.