Boken inleds direkt med olyckan, eller kraschen som Jenna benämner den. Hon tvingas växa upp över en natt, då hon förlorar sin mamma och själv skadas svårt i kraschen. Eftersom hennes pappa börjat ett nytt liv med ny familj vägrar hon att bo där och får därför flytta till sin moster och hennes familj. Jenna kommer inte ihåg exakt hur olyckan hände men har en känsla av att det är hennes fel och tycker därför inte att hon är värd att älskas. Hon gör allt hon kan för att fly verkligheten och börjar ta smärtstillande, droger och alkohol tillsammans med sina nyfunna ”vänner”. Jenna delar upp sitt liv i innan kraschen och efter kraschen. Hon är en person innan och en helt annan efter.

Jag kan inte relatera till riktigt allt i boken, men till mycket. Jag var tre år äldre än Jenna vid olyckan och mamma dog inte i den, men senare pga. den. Men jag kan känna igen verklighetsflykten. Att vilja vrida tillbaka klockan, att vilja fly från verkligheten och känslan av att ingen någonsin kan förstå. För det kan man inte. Många tycker att det var så länge sedan det där hände – lägg det bakom dig och glöm och gå vidare. Ingen förstår vilka ärr det lämnar och hur lätt de rivs upp. En lukt av bensin i samband med kyla och is kan få min mage att snörpa ihop sig och kalla kårar att rinna som is ner över ryggen. Det kommer aldrig att försvinna, men man lär sig att leva med det, att dölja det. Jag kan förstå Jennas ovilja att prata med psykolog såväl som familjemedlemmar. Hon väljer att hålla det hemligt inom sig och det är bara en enda människa som hon anförtror sig åt. Hon är rädd att man inte ska förstå, att man vill försöka gräva i minnet och få henne att glömma. Man vill inte glömma, hur konstigt det än kan låta. Att glömma känslan och rädslan är som om man ger upp minnet av sin egen mamma. Det är att förråda.

I boken får man följa Jennas kamp med sitt inre, att vilja fly och vilja stanna. Att våga minnas samtidigt som man inte kan anförtro någon att hjälpa en med det. Hon kämpar för att få vara som alla andra, att vara den dotter som mamman uppfostrat henne till. Men det är lättare att stöta bort folk än att ta emot hjälp. Hon tvingas ta sig ända ner till botten innan hon inser att hon måste komma upp, att hon är på väg mot helt fel håll.

Jag vet inte vad man tycker om den här boken om man inte själv har varit med om en olycka. Förmodligen tycker man att den är bra och läsvärd. För mig blir det här så personligt att jag säkert läser in en hel massa mellan raderna. Jag tycker att språket i boken är fantastiskt. Jag är glad att hon inte skriver sådär lättsamt som en del författare gör när de vänder sig till yngre läsare. Hon utmanar sin läsare till att anstränga sig lite, att inte få allt serverat. Hon uppmanar till att tänka till själv. Det är en oerhört välskriven och läsvärd bok. Även om man inte har varit med om en bilolycka eller känner någon som har varit det kan man nog få sig en tankeställare av den här boken. Livet är skört och vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök.

Oj vad långt det här blev… Som sagt, den här boken berörde mig djupt. Böcker som lyckas ta sig så djupt är ovanliga. Jag är glad över att ha hittat den här boken. Så, nu ska jag sätt punkt här innan jag skriver en hel bok om boken!