Förra året stiftade jag bekantskap med Johan Theorins Skumtimmen och blev väldigt positivt överraskad. Inte för att jag trodde att den skulle vara dålig eller så utan för att jag helt enkelt inte brukar gilla deckare. Jag vet egentligen inte varför jag ens valde att läsa den, men jag brukar få lite ryck ibland då jag tänker att jag ska övervinna min deckaravsky. Hmm. Lyckas aldrig riktigt även om jag faktiskt hittat en och annan deckare som jag tyckt om.

En fåk är en enorm storm som drar med sig stora mängder snö och is. När en fåk vankas gör man bäst i att hålla sig hemma. Hamnar man i fåken tappar man både tid och rum och det går fort också. Fåken har tagit många offer på Öland. Och det är den här fåken som allt centreras kring i Nattfåk.  

En familj bestämmer sig för att flytta från Stockholm till en gammal gård på Öland som de renoverar varsamt. Gården har en lång historia bakom sig och det ryktas att de döda går igen där. Besökare känner sig betraktade och dottern i huset drömmer konstiga drömmar. Och vad är det med väggen i ladugården där alla som dött på gården fått sina namn inristade? Tragiska händelser inträffar och Tilda, den helt nya lokala polisen, blir inblandad både i det samt i den inbrottsvåg som drabbat stora delar av bebyggelsen.

Det är knepigt att skriva vad boken handlar om eftersom det är många parallella handlingar, över flera tidsepoker.  Nattfåk var lite knöligare att läsa än Skumtimmen. Boken är indelad i kapitel där vi följer personer från olika tider, som alla har anknytning till gården där huvudhandlingen är förlagd. Jag får lite problem ibland att hänga med i handlingen. För att verkligen hänga med och följa den röda tråden behöver man nog sträckläsa boken. 

Det är ändå en spännande bok och det jag gillar i boken, som jag även föll för i den förra, är miljön. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt det är, men det är något med det Öländska landskapet som bidrar till att boken blir så spännande. Det jag inte gillar med boken är, som redan nämnts, att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Man tappar lätt tråden. Jag gillar inte heller handlingen mot slutet då det blir lite amerikansk film över det hela och jag kan lista ut i stort sett varenda sak som händer i förväg. Och det är ju inte särskilt kul.

Nattfåk är mer deckare än vad Skumtimmen var och det kanske är därför jag inte tycker lika mycket om den. Fast jag kommer nog ändå läsa Theorins efterföljande böcker. Det finns något där som lockar. Sättet att skriva och uttrycka sig och så klart – miljön.