Kategoriarkiv: Recension 2012

Jellicoe Road av Melina Marchetta

Publicerad den av
3

Det här måste vara en av årets mest omtalade böcker, utan tvekan. Av många utnämnd till en av de bästa böckerna någonsin. Klart man blir nyfiken på en så hypad bok, och klart att man bara måste läsa den.

Bokens främsta huvudperson är sjuttonåriga Taylor, som för sex år sedan lämnades på 7-Eleven av sin mamma. Sedan dess har hon inte träffat henne. Nu går hon sista året på Jellicoe internatskola och hennes närmaste ”anhöriga” är Hanna, en kvinna som jobbar på internatskolan och som bor i ett hus nere vid floden. Taylor har en hel del obearbetat från sin barndom och minnena är ofta suddiga och svåra att begripa. Livet på internatskolan är allt hon har. När Hanna en dag plötsligt försvinner, lämnar skolan utan att berätta vart hon ska eller om hon ens ska komma tillbaka, blir Taylor helt förkrossad. Kvar finns dock hennes liv på internatskolan – gängkrig som ska utkämpas och yngre elever som ska guidas tillrätta.

Det är svårt att ge en ordentlig beskrivning av bokens handling för det finns så otroligt många historier som pågår i olika trådar. Förutom Taylor och hennes bakgrund får vi följa ett gäng elever som gick på skolan för många år sedan, och det tar ett tag innan man inser kopplingen med dagens elever. Det är en bilolycka i början som vi får veta mer om först senare. Det är Taylors romans med Jonah, det är de andra eleverna på skolan och det är gängkrigen som pågår för fullt och anledningen till att de en gång startade. Och så mitt i allt – Taylors historia. Om vem hon är, hennes bakgrund och hennes koppling till Hanna.

Alla varnar för att boken är seg i början, och ja – det är den. Det är liksom lite luddigt, svårt att greppa och svårt att sjunka in i själva handlingen. Jag kommer på mig själv med att skumma igenom de kursiverade avsnitten, bara för att inse att jag måste gå tillbaka och läsa om eftersom de är viktiga för handlingen.

Det är en bra bok, det håller jag med om utan tvekan. Men det är inte den bästa boken jag har läst, varken i år eller någonsin. För även om jag tycker att boken är bra vill den inte riktigt bita sig fast. Jag fastnar aldrig riktigt i läsningen, blir inte så berörd av handlingen. Jag tycker att det här med gängkrigen är så urbota tråkigt att läsa och de tar upp en rätt stor del av handlingen. Däremot fastnar jag i Taylors historia, och den mystiska Hanna får mig att fundera över vem hon är. Det är deras berättelser som lockar mig att läsa vidare. Att få svar på frågorna, att få veta sanningen om Taylor och varför hon lämnades där helt ensam av sin egen mamma.

Det är klart att jag rekommenderar att läsa boken – att ta del av hypen. Och eftersom så många beskriver den som sin nya favoritbok är det så klart en bok man måste läsa.

Kiffe kiffe i morgon av Faïza Guène

Publicerad den av
Svara

Jag ska börja med att erkänna att den här boken inte alls funkade för mig. Jag kom faktiskt inte ens ihåg att jag hade läst den, förrän jag såg den på ett annat ställe. Först då kom jag ihåg att jag faktiskt hade läst den, men helt glömt att skriva om den. Inget bra betyg för en bok.

Boken handlar om femtonåriga Doria. Hennes familj kommer ursprungligen från Marocko men bor numera i Paris förorter. Pappan lämnade dem där och flyttade tillbaka till Marocko, till en ny fru och ett nytt liv. Kvar lämnade han sin ”gamla” familj. Doria har blivit bitter, cynisk och rätt så trött på omvärlden.

Vi ser omvärlden, kvarterets befolkning genom hennes beskrivningar och betraktelser. Och de flesta karaktärer vi möter färgas av hennes omdömen om dem. Eftersom hon är inne i en jobbig fas i livet har hon svårt att se bra sidor hos folk, och hon har ofta en väldigt bestämd åsikt om de flesta. Oftast en negativ sådan.

Jag vet inte vad det var med den här boken som jag hade så svårt för. Någonstans kände jag att jag aldrig lyckades etablera en relation till karaktärerna. Personerna fastnade inte och jag kunde inte komma ihåg vem som var vem. Det gjorde hela läsningen smått kaotisk, för att inte säga tråkig. Jag hade svårt att hålla koll på vem som var vem och vilken roll de hade.

Jag tror att en del böcker ska man läsa vid en viss tidpunkt för att kunna ta dem till sig. Den här boken kanske är en sådan. Kanske var det bara fel tillfälle att läsa den, kanske hade jag tyckt bättre om den vid ett annat lästillfälle. Nu blev det i stället en stor besvikelse.

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Publicerad den av
1

Den här boken läste jag efter tips från Enligt O, där jag brukar få en stor del av mina boktips. Det är en bok som Jessica Schiefauer belönades med Augustpriset för.

Vi möter tre tjejer; Kim, Bella och Momo. Vid fjorton års ålder står de i gränslandet mellan flicka och kvinna. En vilja att fortfarande vara kvar i barnets värld med lekar och en kropp som utvecklas mot att bli en kvinna. De känner alla tre en maktlöshet mot killars reaktioner, kommentarer och rent fysiska påhopp på deras kroppar. De tvingas utstå tafsande och förnedrande kommentarer, av en enda anledning – de är tjejer. När de av en slump hittar en blomma vars nektar förvandlar dem till pojkar om natten, berusas de av känslan det ger. Att slippa blickarna och kommentarerna, av spänningen i att få vara någon helt annan. Men deras äventyr går överstyr och det visar sig vara svårt att kunna motstå att dricka ur blommans nektar.

Det är en otroligt stark skildring som känns ända ner i magen. Jag blir lätt illamående under läsningen, av vad tjejerna får stå ut med i kommentarer och blickar. Det är lätt att förstå den berusning de känner av att tillfälligt få vara i en killes kropp. Men jag har svårt att ta emot slutet. Det blir lite för starkt för mig, lite för rått. Jag har nästan lite ont i magen när jag slår igen boken.

Det är, som sagt, en stark skildring. Och även om jag fick en obehaglig känsla i magen av den betyder det inte att jag tyckte att den var dålig. Absolut inte. Det är en mycket läsvärd och tänkvärd bok. Det finns så mycket att fundera kring den här boken och den skulle vara perfekt som en diskussionsbok. Den ser så liten och tunn ut vid en första anblick, men den lyckas trots sina relativt få sidor förmedla en stor historia. Läs!

Läs mer om boken här.

Elsas värld av Sofi Fahrman

Publicerad den av
Svara

Jag lade till Sofi Fahrman på min Boktolva i år, eftersom jag var nyfiken på hennes böcker om den modebloggande Elsa Gustavsson. De verkade lättlästa, roliga och underhållande böcker. Och det visade sig stämma. Efter att ha läst första boken i trilogin, Elsas mode, kände jag för att läsa mer om Elsa.

Vi möter återigen Elsa, men i den här boken handlar det inte lika mycket om att göra sig ett namn. Nu har hon redan jobbat upp sig till ett namn och en viss status i modevärlden. När hon får i uppdrag att rapportera om New Yorks modevecka är det en dröm som slår in. Problemet är bara att förra gången Elsa var i USA överskred hon maxtiden och nu vet hon inte ens om hon får komma in i landet. Dessutom strular förhållandet med Hugo på grund av hans mamma som är milt sagt mindre förjust i deras förhållande. Samtidigt märker Elsa av konkurrensen från Mikaela von Platzer på den konkurrerande modetidningen. Hon kör inte riktigt med rent spel, vilket sätter Elsa i en knepig situation.

Boken börjar lite krångligt. Det känns alltför glättigt, ytligt och inte alls lika smart som föregående bok. Men det går över en bit in i boken, och då får vi återigen möta en Elsa som faktiskt är en ganska skön typ. Lite halvknäpp ibland, vilket jag även tyckte i förra boken. Men hon är samtidigt en smart tjej med mycket skinn på näsan och det är riktigt underhållande att följa hennes strapatser.

Både den här och förra boken känns som smart, rapp och rolig chick-lit. Lättsamt, underhållande och perfekt tidsfördriv. Jag ska läsa även den avslutande delen i den här serien för att se hur det ordnar sig för henne till slut, med Hugo, jobbet och allt annat.

Läs mer om boken här.

Stora boken om att röja och rensa av Mary Lambert

Publicerad den av
Svara

Det här året har jag råkat ut för en slags röjar-feber, på ett positivt sätt. Jag rensar, slänger och skänker. Och det är så skönt att få ordning, att kunna öppna garderober och se att det ser snyggt och prydligt ut, och inte en massa kaos.

I den här boken finns en massa handfasta tips om hur man går i ordning rum för rum, organiserar och sedan även fortsätter hålla ordning. Fokus ligger på fung shui, att skapa harmoni i varje litet utrymme. Oavsett om man tror på sånt eller inte finns det tips som alla kan använda. Eller få inspiration. Själv blev jag otroligt inspirerad och peppad att sätta igång efter att bara ha läst första kapitlet. En del känns lite flummigt och jag skummade en del, men i stort är jag nöjd med bokens innehåll.

Det känns som om det mesta har sagts förut. Men som en slags komma igång och en spark i baken funkar den bra.

Flickan under jorden av Elly Griffiths

Publicerad den av
7

Alla som läser här regelbundet har väl lärt sig vid det här laget att deckare inte är en genre jag brukar hålla till i så ofta. Men när jag läste om den här boken inne hos Boken är tankens barn började mitt arkeologhjärta att klappa lite fortare. För jodå, jag har faktiskt en magisterexamen i arkeologi/osteologi. Väldigt oanvänd ska jag tillägga, men det är det absolut roligaste jag har läst. Och det var det arkeologiska inslaget som fick mig att vilja läsa den här boken.

I den här boken möter vi arkeologen och benexperten  Ruth Galloway som blir inkopplad som expert i ett fall när man hittar kvarlevor från ett barn. Det visar sig vara ett mer än tusen år gammalt fynd, och inte kvarlevorna efter Lucy Downey som försvann för tio år sedan. Kriminalkommissarie Harry Nelson har försökt lösa fallet under de här tio åren, men utan att lyckas. Under alla år har han fått brev från någon som påstår sig vara Lucys kidnappare, brev med antydningar om var hon ska finnas och om rituella platser. När ännu en liten flicka försvinner kommer ett nytt brev, även detta om rituella platser, tar han Ruths expertis till hjälp för att kunna förstå breven. Men kidnapparen får veta att Ruth är inblandad  och snart får även hon ta emot hot.

Det här är en deckare som passar mig. Den är inte sådär rå och detaljrik, eller full av blod. Den är snarare intelligent, lite skrämmande med betoning på spännande skrämmande, och så klart gillar jag de arkeologiska referenser som förekommer i massor i boken. Och jag gillar Ruth. Hon är en person som man kommer väldigt nära inpå, inte alls lika platt som många karaktärer i deckare lätt kan bli.

Språket och drivet i boken gör det här till väldigt lättläst och underhållande läsning. Jag vill veta vad som händer och jag gissar som tusan vem som är den skyldige (och jag hade rätt…). Jag hinner ändra mig flera gånger under bokens gång, men det är också så jag vill att det ska vara i en riktigt bra deckare. Jag vill ha några att välja på, och jag vill misstänka att den som är otrevlig och en riktig ”bad guy” är kidnapparen. Vilket kanske inte alls stämmer, men jag vill kunna få möjligheten att ge den titeln till alla som är otrevliga i boken. Och det låter Elly Griffiths mig göra.

Jag gillar den här boken. Den är precis lagom mycket deckare för mig, hur tråkigt än ordet lagom kan låta. Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av författaren. Det finns fyra delar som har kommit ut på svenska hittills, och nästa del är Janusstenen. Den måste jag boka på bibblan inför höstens läsning. Perfekt höstruskläsning lite längre fram!

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

Publicerad den av
1

En del böcker ligger på att-läsa-listan i flera år, innan de äntligen får en chans. Det här är en sådan bok. Inte förrän den stod mitt framför ögonen på mig på bibblan fick den följa med hem.

Tina och Cilla är tvillingar i tonåren. En dag när de båda två ska korsa vägen till busshållplatsen blir Cilla påkörd och dör. Ensam kvar blir Tina som har svårt att acceptera och förstå att hennes syster inte längre finns mer, att hon aldrig mer kommer tillbaka. Det blir en tid för henne och familjen att bearbeta sorgen och gå vidare i livet.

Det här borde vara en bok som tilltalar mig, med tanke på innehållet. Trots det är det något som inte når fram till mig. Jag får kämpa och känner mig på något sätt inte välkommen i boken. Jag får kämpa för att komma in i språket och handlingen, men när jag väl kommer in flyter det på utan problem. Men det drabbar mig om och om igen – så fort jag lägger ifrån mig boken får jag kämpa för att komma in i den igen.

När jag väl är inne i handlingen och läsningen flyter på blir det en mycket känslosam läsning. Det är ofattbart svårt att förlora en närstående, att ta in det här med att aldrig mera ses. Aldrig. Det är ett stort ord. Att dessutom råka ut för det i tonåren, och att den man mister är en älskad tvillingsyster – det går inte att ta in.

Cilla och hennes familj kämpar med att bearbeta sorgen och att kunna bli en familj igen. Och Cilla kämpar med att gå vidare i livet. Att fortsätta livet utan att längre vara tvilling, att våga skratta och känna glädje igen. Att få vara tonåring och få njuta av livet, även om en av dem man älskar mest inte längre finns kvar.

Boken bygger på en sann historia. När Kinna Gieth var tretton år förlorade hon sin tvillingsyster. Bara några veckor innan hon dog hade de båda läst Alltid den där Anette av Peter Pohl och pratat om hur hemskt det skulle vara att förlora en syster. Kinna Gieth tog kontakt med Peter Pohl via brev och frågade om han ville skriva hennes historia, och resultatet blev den här boken. De belönades med Augustpriset för den, och hon blev med sina blott 16 år den yngsta någonsin att motta priset.

Jag vet att många hyllar denna som en av sina favoritböcker, och jag önskar att jag kunde säga detsamma. Jag fick kämpa lite för mycket för att enbart hylla boken, men den är läsvärd – absolut. En bok som definitivt håller genom åren och för många tonåringar att ta del av.

Tistelblomman av Amanda Hellberg

Publicerad den av
Svara

Förra året fick jag Amanda Hellbergs Döden på en blek häst hemskickad i ett paket, tillsammans med ett doftkrus som doftade liljekonvalj. Hade jag inte fått boken hemskickad hade det definitivt inte varit en bok som jag hade läst. Och då hade jag missat en av förra årets stora favoriter! För det blev den för mig. Jag som annars inte läser skräck eller deckare föll totalt för den boken, mycket tack vare författarens briljanta språkbruk.

I den här boken möter vi återigen Maja Grå. Hon och pojkvännen Jack ska flytta in i ett mycket speciellt hus i Skottland, ett hus som kallas Tistelblomman. Ganska snart blir de varse om att huset inte är speciellt omtyckt av byns befolkning. De har svårt, för att inte säga omöjligt, att få dit hantverkare och taxichauffören vägrar att köra dem hela vägen hem när det är mörkt. Men när Maja försöker fråga sig fram visar det sig att ingen riktigt vill berätta varför huset är så illa omtyckt, vad som har hänt där tidigare. Jack är en framgångsrik och efterfrågad konstnär och när han får erbjudande om att åka till Paris några dagar tvingas Maja att stanna kvar i huset helt ensam. Maja har en förmåga att se och höra sådant som andra inte ser. Hon känner att det finns något eller någon i huset som vill berätta sin historia för henne. Men vem eller vad?

Det som fångar mig mest i den här boken är språket. Författaren får språket att nästan bli levande, och det är språket och dess små detaljer som sätter stämningen. Jag känner hur jag hela tiden sitter med nackhåren resta inför vad som kanske komma skall. Och det är detta kanske som gör hela historien så läskig. Det är så oerhört skickligt berättat, sådan mystisk stämning hela boken igenom.

Det är så otroligt läskig läsning, säger jag som är ovan skräckläsare. Jag vill inte gå in på detaljer så att jag sabbar läsningen för någon annan, men det är så många saker som händer som gör att jag nästan vill läsa mellan fingrarna, sådär som man gör när man tittar på skräckfilm. Ett hemsökt hus, en hel by som skyr huset som pesten, mystiska läten och syner. Herrejösses, den här boken förstörde verkligen nattsömnen för mig. Det är egentligen ingen bok som passar att läsa strax innan sömngående.

När jag hade läst den här boken kastade jag mig över hennes ungdomsbok Jag väntar under mossan (recension kommer även om den). För trots att Tistelblomman fick mig att se spöken i mitt eget hus älskade jag den. Alltså, fullkomligt älskade den. Den kommer definitivt att bli en av årets höjdpunkter när jag sammanfattar det här läsåret.

Sarahs andra halva av Lisa Genova

Publicerad den av
Svara

Eftersom jag verkligen älskade Lisa Genovas första bok Fortfarande Alice, som var en fantastiskt fin och sorglig historia, ville jag läsa mer av henne. Och Sarahs andra halva håller för förväntningarna.

Sarah och hennes man lever ett hektiskt liv, med framstående jobb som upptar en stor del av deras tid. Tillsammans har de tre barn och båda två gör sitt bästa för att hinna hem på kvällarna för att i alla fall äta middag tillsammans. När barnen har somnat sitter de båda två med varsin dator i knäet och jobbar vidare till sent. Och så gör de varje dag. En dag råkar Sarah ut för en svår bilolycka när hon är på väg till jobbet. En stressig bilfärd med telefonen i högsta hugg, en bråkdels ouppmärksamhet och olyckan är ett faktum. När hon vaknar upp visar det sig att hon har drabbats av något som kallas vänstersidig neglekt. Det innebär att hon inte är medveten om sin egen vänstersida, eller vad som finns till vänster om henne. Vägen tillbaka är längre och krokigare än hon till en början vill inse. Hon måste lära sig ett helt nytt sätt att se på livet, ett helt nytt sätt att klara vardagen.

Boken börjar lite långsamt, med en slags bakgrundsgivande del för att vi till fullo ska förstå hur Sarahs liv fungerar innan olyckan. Hennes krävande jobb och de otroliga arbetskraven, samtidigt som hon och hennes man försöker få tid till sin familj. En bakgrund som är helt nödvändig att få veta eftersom den beskriver Sarah som person, och får oss att förstå hur svårt det tär på henne att drabbas av det handikapp hon gör.

Jag kan relatera till den här boken på flera sätt. Min mamma och jag var med om en svår bilolycka där mamma krossade en ryggkota och blev förlamad från midjan och nedåt. Jag kan känna igen så mycket av Sarahs tankar och agerande från hur det var för mamma. Den där bestämdheten och en slags förnekelse – jag ska minsann gå härifrån på mina egna ben och fortsätta mitt liv precis som tidigare. Och sedan den ofattbara insikten som slår hål på drömmarna – det här är som jag kommer att vara för alltid, jag blir aldrig som jag var förut. Att tvingas omvärdera hela livet, vem man är och framför allt – hur man är. Att man blir sedd som en handikappad vart man än går, när man helst bara vill smälta in och vara precis som alla andra. Som man var förut.

Det är så otroligt igenkännande läsning för mig. Det är riktigt bra skildrat. Nu har det gått så många år sedan vår olycka att jag har fått en viss distans, men hade jag läst den här boken direkt efteråt hade det varit jobbig läsning. Nu blir det mest en minnestriggande och  stark läsupplevelse.

Förutom själva olyckan och Sarahs rehabilitering är det också en historia om relationen mellan Sarahs och hennes mamma. En olycka i Sarahs barndom har skapat en distans dem emellan och när mamman dyker upp för att hjälpa Sarah att bli frisk igen, är det svårt för Sarah att ta emot hjälpen. Men likväl som en olycka splittrade dem blir det en olycka som för dem samman igen. För så är det med olyckor. Antingen splittrar de eller så enar de. Det är så många starka känslor involverade, när livet måste omvärderas följer allt annat också med.

Det här är, precis som hennes debut, en bok jag varmt rekommenderar. Den kan låta dyster och sorglig, men på något sätt blir den inte det. Det blir en hyllning till livet, till kärleken och till familjen. En påminnelse om vad som är viktigt i livet. Flera gånger i boken råkar Sarah ut för incidenter på grund av hennes handikapp, incidenter som blir roliga mitt i allt. För så är det. Jag kan komma ihåg flera gånger då mamma kunde bryta ut i ett asgarv åt sin oförmåga, eller när något som tidigare var så enkelt blir så skrattretande svårt och tokigt. För ibland kan man faktiskt inte annat än att skratta åt eländet. Tårarna flödar ofta – javisst, men ibland skrattar man eländet rätt i ansiktet också.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken för den väcker så många minnen och tankar. Fylla bloggen med minnen och upplevelser om hur det var vid tiden efter vår olycka. I stället får jag uppmana er att läsa boken, att ta del av Sarahs historia. Missa inte att ta del av Lisa Genovas författarskap. Läs mer om boken här.

 

Avståndet mellan av red. Karin Mossed

Publicerad den av
1

Jag älskar idén med den här boken. Boken utspelar sig under en dag på och omkring pendeltåget mellan Nynäshamn och Bålsta. Varje kapitel är skrivet av olika författare, och i varje kapitel möter vi nya karaktärer. Som små noveller, med pendeltågets stationer som gemensam nämnare.

Vissa noveller griper tag mer än andra och jag gillar bäst när de hakar in i varandra. När någon från föregående kapitel gör något som uppmärksammas av någon i följande kapitel. Favoriten är den kvarglömda ryggsäcken som blir lite huvudbry i nästkommande kapitel.

En del kapitel är spännande, andra är gripande och en del berör mig inte alls. Vilket är precis som det ska. Det kan vara innehållet, karaktärerna eller författarens sätt att skriva. Men med tjugofyra kapitel av olika författare finns det något för alla, och det är många olika röster som presenteras, till och med en del olika språk. Det är en verklighetsbild av hur det ser ut, hur många olika människor det finns, med olika historier. Människor som vi möter varje dag, som finns runt omkring oss. Det är en rätt intressant tanke att tänka sig – alla dessa människor och historier runt omkring oss som vi aldrig får ta del av. Som egentligen finns så nära inpå oss.

Som sagt, jag gillar den här boken. Tanken och vad den representerar. Rekommenderas!

Läs mer om boken här.

Baristas, andra boken av Denise Rudberg

Publicerad den av
Svara

Det här är alltså del två i serien om killarna Ludvig, Nicholas och Ruben. Första delen kan ni läsa mer om här.

I första boken fick vi lära känna killarna och hur det kom sig att de började jobba tillsammans. I den här boken är killarna nu vänner som kommit att umgås en del även utanför jobbet. Nicholas går omkring och ångrar att han gjorde slut med Nathalie som nu (i hans tycke) är snyggare än hon någonsin varit. När hon helt plötsligt vill träffa honom kan ha så klart inte låta bli att tacka ja. Ludvig (Nathalies tvillingbror) är fortfarande ihop med Viki och njuter numera av ett lugnare hem efter föräldrarnas skilsmässa. Men hans ovilja att träffa sin pappa och sin nästintill avsky till honom får mamman att ställa ultimatum. Ruben trivs fortfarande inte på teaterlinjen och när klasskompisarna gaddar ihop sig och öppet kritiserar honom blir han än mer ledsen och uppgiven över situationen. När killarna åker iväg på en skidtripp tillsammans med ett gäng kompisar händer det saker som kanske kommer att påverka deras vänskap för alltid.

Den första delen kändes som en enda lång presentation, och lite av samma känsla får jag även i den här delen. Det händer liksom inget utan det bara maler på. Jag väntar på någonting som aldrig kommer. Dessutom har jag fortfarande svårt att hålla isär vem som är vem av killarna, deras berättelser flyter ihop. Jag får aldrig någon djupare bild av dem som personer utan det stannar egentligen vid samma bild som jag fick i första delen.

Det är en väldigt lättläst bok, enkel och lättsmält och jag tror att den skulle passa bra för en mer läsovan tonåring. För min del blir den däremot något av en besvikelse. Om jag förstått det hela rätt ska det komma en tredje del, men som det känns nu kommer jag nog inte att läsa den.

Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg

Publicerad den av
4

När jag först hörde talas om den här boken lockades jag av att den verkade så himla mysig och charmig. Och det visade sig att den var den också!

Huvudpersonen i boken heter Sonja och hon dör redan i första kapitlet, och precis innan hon dör tänker hon glatt att hon hann ändra sitt testamente en sista gång. För det är inget dåligt testamente hon lämnar efter sig. Hennes tre bästa vänner Maggan, Susanne och Rebecka tror knappt att det är sant när advokaten avslöjar allt. Det visar sig nämligen att Sonja varit god för miljardbelopp, och allt kan bli deras om de bara uppfyller några krav. Dessa krav gör att vännerna placeras på olika håll i världen och de upptäcker ganska snart att allt är väldigt väl planerat och genomtänkt av Sonja.

Det här är en oerhört charmig, mysig och så himla glad bok. Även om huvudpersonen alltså dör redan i början, lämnar hon efter sig en livsglädje och spark i baken till sina vänner. De har alla fastnat i vardagens måsten och borden, men när Sonja ger dem chansen att skaka om livet lite och testa något nytt tar de alla chansen. Och det är så himla roligt att få läsa om tre kvinnor i deras ålder som har roligt, som lever livet och som fortfarande vågar utmana sig själva. Jag kommer på mig själv med att sitta och le flera gånger under läsningen.

Det är en bok om vänskap, kärlek, önskningar, förhoppningar och om att våga. Att våga ta steget och göra det där som man alltid har drömt om, även om det är lite läskigt och till och med obehagligt till en början. För även om man har möjligheten att göra det man helst av allt vill är det inte säkert att man har modet att göra det. Då är det bra att ha vänner som peppar och hjälper.

Det här är en bok som jag varmt rekommenderar. Att läsas för sin charm, sina roliga karaktärer och för att den lämnar efter sig en sådan härlig känsla i kroppen. Feel good när det är som bäst!

Läs mer om boken här.

Aldrig släppa taget av Holly Goldberg Sloan

Publicerad den av
Svara

Det här är en riktigt fin historia, om kärlek men också om att aldrig sluta hoppas och tro på något bättre.

Sam och hans lillebror Riddle växer upp med en psykiskt sjuk pappa, en pappa som berövar dem deras mamma och tar med dem på en ständig resa. Ett kringflackande liv som gör att de aldrig får leva ett normalt familjeliv, lära känna andra människor utanför familjen eller ens gå i skola. De lever i utkanten av samhället, med pappan som försörjer dem som tjuv. Sam är beskyddaren över Riddle som inte längre talar, men som talar genom sina fantastiskt skickliga teckningar.

En dag träffar Sam Emily och då ändras hela hans liv och hela hans uppfattning om världen runt omkring. De kommer från helt skilda världar och Sam vill hålla sin bakgrund gömd för Emily, i rädsla för att sanningen om honom kan skrämma bort henne. Han måste även hålla henne hemlig för sin pappa eftersom han vet att om pappan får reda på deras förhållande är det dags att återigen ge sig av. Och den här gången vill Sam stanna kvar. För första gången i sitt liv har han hittat någon och något att hålla kvar vid.

Historien om Sam och Riddle är svår att värja sig mot. Den berör och griper tag. Man vill att Sam och Emily ska få vara tillsammans, att de på något sätt ska få ha sin kärlek. När Sams pappa får veta sanningen och försvinner med sina söner börjar en resa som gör boken till en sträckläsare. Smått omöjlig att släppa ifrån sig.

Boken vänder sig till unga läsare och slutet och en del av innehållet blir ibland kanske lite väl sötsliskigt och lite Hollywoodaktigt. Men det funkar ändå. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Vissa berättelser måste vara på ett visst sätt och vissa karaktärer måste få ett visst slut, annars skulle man som läsare bli besviken. Så jag förlåter det där lite sockersöta och stänger boken med en härlig feel good-känsla i magen. Och det är ett rätt bra betyg för en bok.

Läs mer om boken här.

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin

Publicerad den av
6

Den här boken lockade mig på många sätt. Titeln, det oerhört vackra omslaget och det faktum att det är en sydkoreansk författare. Det blev nämligen första sydkoreanska författaren för min del. Jag har faktiskt över huvud taget läst mycket lite av asiatiska författare.

Huvudpersonen i den här boken är Park So-nyo. Hon försvinner på Seouls centralstation när hennes make för ett kort ögonblick släpper hennes hand i trängseln. Hela familjen ägnar sig åt att söka efter henne och sätter upp flygblad, frågar runt och försöker gå till ställen där de tror att hon skulle ha kunnat ta sig. Folk hör av sig och säger att de har sett henne, och det är alltid vid ställen där barnen har bott – men när de kommer dit är hon redan borta.

Boken är indelad i fyra delar där berättarrösten skiftar. Det är äldste sonen, äldsta dottern, maken och slutligen mamman själv som berättar. Nutidens sökande blandas med minnen där man som läsare får en bild av mammans och familjens liv. Ett liv som inte alltid varit enkelt. Familjen tar på sig stor skuld över att ha försummat mamman med åren, tagit henne för given och inte uppskattat henne tillräckligt. När de ska sätta upp flygbladen upptäcker de att de inte ens har ett nytaget foto att sätta dit.

Det är en sorglig historia. En historia om en mamma som har fått kämpa, som gör allt hon kan för att ge sina barn mat på bordet och en utbildning. Hon sätter alltid sig själv sist. Vi får en tydlig bild av hennes liv och barnens uppväxt. Hur deras förhållande skiftar från att vara helt beroende av en mammas hand till att bli självständiga vuxna som inte tycker sig ha tid att hälsa på hemma. Och i deras egna berättelser märker man en tydlig ånger över att de kanske har missat chansen att verkligen lära känna sin mamma – att fråga henne alla de där frågorna som plötsligt dyker upp i huvudet efter hennes försvinnande.

Jag blir lite ledsen när jag läser. Över att mamman inte riktigt verkar ha fått leva sitt eget liv utan alltid ha fått leva för någon annans skull. Hon har inte blivit sedd som någonting annat än en mamma, någon som alltid finns där och som ska göra det en mamma ska. Lite undanskuffad på något vis. Men det finns också mycket kärlek i berättelsen och jag önskar hela tiden att de ska hitta henne och kunna säga allt det där till henne som de önskar att de hade gjort innan hon försvann. Så som alla alltid önskar när någon man älskat försvinner ur livet.

Det är en otroligt vacker och finstämd bok, mycket läsvärd. Definitivt en bok att rekommendera vidare och ta till sitt hjärta. Språket, detaljerna och det sydkoreanska landskapet – allt är så skickligt presenterat.

Läs mer om boken här.

Levande begravd av Peter James

Publicerad den av
6

Jag har läst många positiva omdömen om den här boken och lockades av innehållet – en svensexa som går fel när brudgummen blir levande begravd. Det lät hur spännande som helst, och påminde lite om filmen Baksmällan, minus humorn då kanske med tanke på att det är en deckare.

Michael ska gifta sig och som sig bör ordnar bästa kompisarna en svensexa för honom. Eftersom han är känd för att själv ordna de värsta tänkbara svensexorna för sina kompisar, vill de ta chansen att hämnas. De lägger honom i en kista, gräver ner den tillsammans med en andningsslang, en flaska whiskey och en walkie talkie. Sedan åker de därifrån. Meningen är att han ska få ligga där ett tag och våndas men på vägen därifrån råkar de ut för en bilolycka där alla utom en dör. Han som överlever hamnar i koma med svåra skador. Efter ett tag kontaktar Michaels blivande fru polisen och Roy Grace kopplas in på fallet. Klockan tickar och ingen vet var Michael ligger nedgrävd eller om han ens lever. Och Roy Grace är övertygad om att personer som borde sitta inne med svar ljuger.

Det låter spännande, och det är faktiskt också rätt spännande i början. Men så vänder liksom hela historien och allt blir bara så konstigt. Boken blir tyvärr bara sämre och sämre ju längre in i handlingen man kommer. Det känns som om författaren inte riktigt litar på sin idé och måste slänga in en massa action mot slutet för att skruva upp tempot. Det blir för mycket och det passar inte in. Det känns ogenomtänkt och bara helt fel. Styckena där Michaels upplevelse i kistan presenteras, kampen mot klockan – det är ju där spänningen ligger. Inte det där actionbaserade konstiga som det sedan urartar till.

Men allra först retar jag mig på att polisen börjar bakvänt. Jag funderade mycket på varför de inte utgick från bilolyckans plats för att hitta ”graven”. Det verkade så självklart att börja där och sedan pussla ihop med hjälp av de ledtrådar som faktiskt finns. Och just det stör jag mig på hela boken igenom eftersom det känns så konstigt att de missar det. Det förstör läsningen.

Så nja. Det här är ingen höjdarbok. Det började bra, men sedan blev det inte så mycket mer av det. Ett bra uppslag som rann ut i sanden. Det här är första delen i serien om Roy Grace, men för min del blir det bara den här första delen.