Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman

MinMormorFå kan väl ha missat Fredrik Backmans succébok En man som heter Ove, en bok som har tokhyllats av var och varannan människa. När han kommer ut med en ny bok blir därför förväntningarna extremt höga. Själv har han försökt dämpa folks förväntningar och trycka på att det verkligen inte rör sig om en uppföljare. Men det är klart att om man utser en bok till årets bästa bok redan i februari – kan man ha annat än förväntningar då?

Det är egentligen svårt att skriva vad den här boken handlar om, men kortfattat sagt handlar det om snart åttaåriga Elsa och hennes familj. Hon bor tillsammans med sin höggravida mamma och hennes sambo i ett hyreshus. Där bor även Elsas mormor, som är en väldigt speciell människa för att uttrycka det milt. När mormodern dör får Elsa brev att dela ut där mormor säger förlåt. Dessa brev får henne att steg för steg lära känna sin mormor och alla människor som hon har påverkat i sitt liv. För påverkat människor har hon verkligen gjort. Under Elsas mammas uppväxt var hon ofta frånvarande, ute i världen för att hjälpa människor. När Elsa föds kommer mormodern hem för gott och hon blir Elsa alldeles egen superhjälte. En superhjälte som tar henne under sina vingar och som lär henne allt viktigt som man måste kunna i livet.

Elsa har det ganska tufft i skolan eftersom hon är annorlunda enligt de andra barnen, och hon har inga vänner förutom sin mormor. Där någonstans är det viktiga temat i den här boken. Hela boken igenom möter vi människor som har genomgått svårigheter i livet, och gemensamt för dem är att Elsas mormor på något sätt har hjälpt eller försökt hjälpa dem. När Elsa går runt med alla breven får hon veta allt det där om sin mormor; hur hon har påverkat och hjälpt dessa människor. Och det viktigaste budskapet i hela boken är att alla människor bär på en historia. Vi kanske ser ytan och dömer någon efter den, men därunder finns en hel värld att upptäcka. För Elsas, och läsarens, del blir det väldigt tydligt när vi får lära känna de olika karaktärerna i hyreshuset. Det är karaktärer som man först inte alls förstår sig på, men efter att ha fått se in under ytan blir bilden så mycket annorlunda.

Den här boken tog lång tid för mig att läsa ut. Jag kastade mig över den så fort den damp ner i brevlådan, men jag var tvungen att lägga den åt sidan ett tag. För det är ingen enkel bok att läsa. Mormodern har under Elsas uppväxt berättat en massa detaljrika sagor som berättas även för oss läsare. Först tyckte jag att de var jobbiga att läsa så jag försökte skumma igenom vissa delar. Ganska snart insåg jag dock att sagorna bar viktig information och borde läsas noggrant som en del i berättelsen. Där tog det därför helt stopp, eftersom min hjärna inte riktigt orkade med det jobbet. Men så häromdagen bestämde jag mig för att ta tag i boken på allvar igen, och dök ner i den med öppet sinne och välkomnade allt noggrant. Och då lossnade det.

Den här boken kräver nästan sträckläsning, för att hålla kvar den i tanken och för att stanna kvar i berättandet. Den är inte helt enkel att ta sig igenom, och den inte heller lika självklar att ta till sig. Ändå satt jag där med boken i handen och en gråtklump i halsen, och när jag hade läst ut den kände jag spontant att det var en väldigt fin historia som verkligen berörde mig. Jag bär med mig karaktärerna och deras omständigheter, och framför allt hur Elsas mormor var en sådan medmänniska när de behövde det som mest. Precis som med Ove är hon lätt att döma vid ett första möte, men under ytan klappar ett hjärta av guld och en enorm godhet. Elsa har haft tur som har fått växa upp med en sådan mormor.

Det är riktigt svårt att skriva om den här boken och formulera något slags omdöme, eller få fram tankarna de ger. Jag är glad över att ha läst den, över att ha fått möta Elsas värld. Och jag är glad över att jag tog tag i att läsa ut boken. Skulle jag rekommendera den vidare? Ja, helt klart. Den kräver tid och omtanke och att man kan se under ytan, precis som med Elsas mormor.

Och så vill jag bara tillägga – väntkaffe. Alltså det här med väntkaffe; vilken himla bra idé.

Läs mer om boken här.

Vi måste sluta ses på det här sättet av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo

vimasteslutasesNär Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo går ihop och skriver en bok hamnar den direkt på min att-läsa-lista. Förväntningarna blir också höga, skyhöga till och med. Kan det bli annat än bra när de skriver ihop?

I boken får vi följa Jens och Hanna, och de berättar i vartannat kapitel. Hanna går sista året på gymnasiet och längtar till efter studenten då hon och en kompis ska åka till Paris. Där ska de bo ihop, plugga franska och njuta av caféer och franska bakverk. Jens är 24 år och nyseparerad. Han bor kvar i deras f.d. gemensamma lägenhet där också tvååriga dottern Ruth bor ibland. Hanna och Jens träffas under en utekväll där de nästa blir osams. På vägen hem hamnar de på samma tunnelbana och börjar prata med varandra, på riktigt den här gången. Efter en gemensam natt tror de att de kanske aldrig mer kommer att ses, men Jens får jobb som assistent åt en elev i Hannas klass och plötsligt möts så deras vägar igen. Egentligen vill ingen av dem alls träffa någon och bli kära just nu. De är dessutom på så olika ställen i sina liv. Men vad gör man när man dras ohjälpligt mot varandra?

Jag var tvungen att sträckläsa den här boken eftersom jag hade norpat den från skolan och en elev ville ha den. Å andra sidan hade jag nog sträckläst den ändå, för det är en underhållande och väldigt mysig bok. Både Bjärbo och Lindbäck brukar lyckas väldigt bra med särskilt två saker; karaktärer och dialog. Och i den här boken märks just det. Jag gillar karaktärerna som efter en bit in känns som nära vänner. Och lilla Ruth är helt perfekt – jag bara älskar henne. Som mamma till en 2,5-åring kan jag känna igen mycket av det hon gör och säger.

Det skiljer lite i ålder mellan Hanna och Jens, och därmed även i livssituation, och det är det som är fokus i boken. Jens känner lojalitet mot sitt ex som är mamma till hans dotter. Alldeles nyss var de en familj och nu är de splittrade och bor på olika håll. Det är inte helt lätt för honom att gå vidare när han innerst inne önskar att de kunde vara tillsammans som en familj. Och för Hannas del som har längtat efter resan och livet i Paris, är en romans inte alls vad hon önskar just nu. Att dessutom träffa någon som har familj, en familj Hanna inte tillhör, gör inte saken lättare. Det blir slitningar mellan dem, och livet drar dem åt olika håll.

Som vanligt när det gäller de här författarna är det underhållande, snyggt skrivet och väldigt trevlig läsning. Jag tror däremot inte att mina elever kommer att gilla den lika mycket eftersom de nog är lite för unga. Däremot kan jag tänka mig att den äldre målgrupp den riktar sig till kommer att gilla den. Själv uppskattade jag också att få läsa något som ligger i alla fall lite närmare min egen målgrupp än deras tidigare böcker. Det hade varit riktigt, riktigt roligt att få läsa något om ännu äldre karaktärer. Jag tror att de båda tillsammans skulle kunna få till en riktigt bra feel good-bok om 30 plussare. Och jag hoppas att de kommer att skriva ihop fler gånger, för de är en väldigt bra kombo tycker jag.

Jag kan varmt rekommendera den här boken. Läs och njut av en trevlig lässtund så här i höstmörkret! Om du inte har läst något av Bjärbo och Lindbäck tidigare eftersom du inte brukar läsa ”ungdomsböcker” ska du passa på att läsa den här. Den passar definitivt även en lite äldre läsarskara.

Läs mer om boken här.

Rum 213 av Ingelin Angerborn

rum-213Det här är en av de mest utlånade böckerna på skolan där jag jobbar. Flera elever har läst den mer än en gång, och de tycker att den är spännande och sådär lagom läskig. Eftersom den nästan alltid är utlånad är den svår att norpa, men jag hittade den som e-bok och kunde med ett klick låna hem den till paddan. Det där med e-bok alltså – hur bra som helst.

Elvira ska åka på kollo, och där får hon dela rum med Meja och Bea. De får rum 213 och ganska snart börjar det hända mystiska saker. Saker försvinner mystiskt, lampor byter plats och på deras foton finns en vit skugga som ingen kan förklara. På kollot går rykten att det spökar, att en vitklädd flicka med rött hår har synts till. Tjejerna försöker hitta realistiska förklaringar till allt konstigt som händer. Det kanske är killarna som försöker skoja med dem? Under dagarna solar och badar de, umgås med killarna och flirtar. Men på nätterna blir de alltmer otrygga i rummet. Är det ett spöke? Eller är det någon annan som försöker spela dem ett spratt?

Boken börjar ganska omgående med att bygga upp spänningen. Själva anmälan till kollot är egentligen för sen men Elvira får ändå plats, hon ser en registreringsskylt på en bil med RUM213 o.s.v. Man förstår som läsare att det är mystiska, oförklarliga saker med i spelet och att något kommer att hända. Jag är som sagt en fegis, och sådana här böcker får nackhåren att resa sig. Jag tycker att det är läskigt att läsa om spöken, även om jag borde vara för gammal för att bli rädd för sådant. För jag blir faktiskt lite rädd när jag läser boken, det erkänner jag. Och nej, det är inte sådär superläskigt egentligen. Boken riktar sig mot läsare 9-12 år, så… Ja, jag är en fegis som sagt.

Det här är en rätt så klassisk spökhistoria och jag kan förstå att boken är omtyckt. Det är väldigt snyggt berättat, med alldeles lagom mycket mystik och spänning. Tillräckligt för att få mina nackhår att resa sig, men också så att de får chansen att lägga sig igen.

Nu börjar det närma sig julklappar och då vill jag tipsa om den här. Har ni barn 9-13 år som gillar att läsa är det här en bra bok att rekommendera. Om de inte redan har läst den då förstås. Den är som sagt väldigt populär, inte bara på ”mitt” bibliotek.

Läs mer om boken här.

Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson

lyckansJag såg filmatiseringen av Små citroner gula i våras, och insåg då att det var länge sedan jag läste något av just Kajsa Ingemarsson. Strax efter det lånade jag hem den här boken från bibblan. Jag har gillat annat jag har läst av henne, men av någon anledning har jag inte läst något av henne på många år.

I den här boken möter vi tre kvinnor som kommer att spela stor roll i varandras liv. Det är Ellinor som precis har flyttat till en småstad och i samband med det också fått sitt första barn. Hennes man har fått ett nytt spännande jobb och tanken är att han ska bli varm i kläderna där medan hon är mammaledig. Det är meningen att hon ska vara hemma hela tiden, men saknaden efter att jobba bli stor och hon upptäcker plötsligt sprickor i förhållandet. I samma villakvarter bor Nina som jobbar som frisör, bor med sin tonårsson och är frånskild. Hon är rätt nöjd med tillvaron men önskar ibland att hon vore modigare, att hon vågade satsa mer på sig själv och ta språnget. Vad hände t.ex. med målandet som hon tidigare gjorde så mycket? Den tredje kvinnan Miriam lever med sin man i samma villakvarter. Hon är hemmafrun som alltid sätter mannen och den numera utflugna barnen i första rum. Hus och hem är hennes ansvar och hon har för länge sedan slutat fråga efter något till sig själv.

När en mystisk kvinna flyttar in i deras kvarter blir de oroliga över vem det är. De träffas för att hitta en lösning och i samband med dessa träffar växer en vänskap fram. De bestämmer sig t.o.m. för att åka iväg till Stockholm en helg tillsammans.

Det tog ett tag att läsa ut den här boken. Det är en mysig och lättsam bok, men den lyfter aldrig riktigt och griper aldrig tag i mig. Jag gillar karaktärerna och jag följer gärna med i deras vardag, men deras livsöden tränger aldrig riktigt ner under ytan. Det blir trevligt och småmysigt men inte så mycket mer. Vanligtvis brukar jag ju gilla just det där mysiga och lättsamma men här funkade det inte. Det kändes lite för slätstruket och platt för att bli intressant. Tyvärr säger jag, för jag har tidigare gillat den vardagliga skildringen i hennes böcker.

Eftersom jag har gillat det jag har läst av henne tidigare tänker jag absolut ge henne fler chanser. Jag har fler olästa böcker av henne i bokhyllan som ska få en chans så småningom. Och just Små citroner gula vill jag rekommendera vidare. Läs den men skippa den här, blir mitt tips.

Läs mer om boken här.

Boken om Joe av Jonathan Tropper

boken-om-joeJonathan Tropper har det här året intagit tronen som min stora favorit. Jag har läst 3 av hans böcker under året, och för varje bok har han plockat alltfler pluspoäng. Böckerna är smarta, roliga, sorgliga och underhållande på samma gång. Karaktärer som man tar till hjärtat, ibland lite speciella men alltid minnesvärda.

I Boken om Joe möter vi just Joe. Han är 34 år och har skrivit en mycket uppmärksammad och populär debutbok som även har blivit filmatiserad, med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Boken heter ”Bush Falls” och handlar om hans eget liv, hur det var att växa upp i den lilla staden Bush Falls. Förutom detaljer om sitt eget liv har han också frikostigt delat med sig av historier, anekdoter och tankar om övriga invånare. Ofta rätt pinsamma och avslöjande sådana. När hans bror ringer och berättar att deras far ligger på sjukhus efter en stroke, måste han återvända till sin hemstad. Han har aldrig varit tillbaka efter att han flyttade därifrån och han har därför aldrig behövt bry sig om hur boken (och filmen) togs emot av stadens invånare. Trots att han aldrig tänkt återvända beger han sig dit för att finnas vid sin fars sjuksäng, och ganska snart blir han varse om vad de tycker om hans avslöjanden och därmed även om honom. Eftersom han inte har varit där på 17 år har han också missat mycket vad gäller relationen till sin egen familj. Relationen till pappan och den äldre brodern är minst sagt ansträngd och väldigt knapphändig. Det blir ett återseende där han tvingas konfrontera flera olika demoner, både i form av människor och minnen.

Den här boken är så himla bra. Den behandlar ämnet relationer på ett så fint sätt. Tropper är mästerlig på att teckna karaktärer, att få dem levande. I boken får man följa Joes liv i form av återblickar till uppväxten, och snart växer en hel historia fram med kärlek, vänskap, utanförskap och hur det är att växa upp i en liten småstad och känna sig helt annorlunda. Att vilja passa in men inte kunna. Det är egentligen en väldigt tragisk berättelse som växer fram, men Tropper har en förmåga att väva in komiska drag. Och det är ju precis så livet är; man kan leva i en stor sorg och ändå skratta åt dråpliga saker eller kommentarer. Sorg och glädje, tårar och skratt – allt blandas i en enda stor mix. Jag skrattar ena stunden under läsningen för att i nästa stund börjar gråta. På något sätt lyckas han också få stora, tunga ämnen att få en lättsam text. Det är smått briljant, och det är därför han har kommit att bli min stora favorit.

Alltså, Tropper. Jag säger bara det; Tropper. Har du inte läst något av honom än måste du sätta upp honom på att-läsa-listan. Men läs inte hans böcker i ett svep eftersom de har liknande drag. De mår bäst av att läsas för sig, med andra böcker emellan. Då blir de som bäst.

Läs mer om boken här.

Varma kroppar av Isaac Marion

varma-kropparDen här boken tipsade ni om när jag bad om era favoritböcker. Det var något med tipset som gjorde mig intresserad, men så fort jag har läst vad boken handlar om har jag backat. Zombies som äter hjärnor? Njae, inget för mig. Men så fastnade vi ju i The Walking Dead, och så fortsatte boken att poppa upp lite här och var. Till slut var det bara att kapitulera och läsa. Efter en kort inledande, något motbjudande, läsning var jag fast!

Som sagt – det här är en bok om zombies men en mycket annorlunda sådan. Man behöver inte gilla eller vara van vid zombies-läsning för att kunna uppskatta den. Det är så mycket större och djupare än bara att ”världen attackeras av zombies”.

R är zombie och tillbringar sin mesta tid på en övergiven flygplats där han och andra zombies fördriver tiden. Han minns inget av sin tid som levande, vilket han tycker är frustrerande. Tillsammans med sin bästa kompis känner han att de är annorlunda än många andra zombies. Även om de inte får fram så många ord i taget lyckas de ändå filosofera över livet, deras bakgrund och meningen med allt. Men drifterna hos en zombie har även de, och då och då beger de sig in till stan för att leta efter föda. Föda i form av levande människor. Vid ett av dessa besök dödar han och börjar äta på en kille, Perry, och något händer när han börjar äta av hans hjärna. Zombies kan återuppleva minnena från hjärnan de äter, men just den här hjärnan framkallar starka känslor och får R att känna som han aldrig tidigare gjort. I hjärnans minnen ser han Perrys flickvän Julie, och när han upptäcker att hon finns i rummet tar han henne tillfånga. Hon får bo med honom på flygplatsen, även om han inte själv riktigt förstår varför han gör som han gör. Han känner bara att hon är lösningen till allt, svaret på frågorna han har gått omkring med. Och när de två blir vänner börjar saker hända i zombie-världen.

Det här är en sträckläsningsbok utan like. Jag kunde inte släppa den ifrån mig när jag väl tagit mig igenom början och insett vad det var för slags bok. Det är underhållande, tankeväckande och annorlunda. Visst, det är lite splash och splatter i början, men förvånansvärt lite för att vara en bok om zombies. För tonvikten ligger inte där. Det handlar i stället om mänskligheten, om vårt innersta, att våga stå upp för det man tror på, om kärlek och vänskap. Jag blev faktiskt djupt berörd av den här bokens innehåll.

Jag kan inte annat än att rekommendera den här vidare, och uppmana er att ta den till er även om just zombies inte är er grej i vanliga fall. Ha i åtanke att jag är världens fegis och inte läser ens deckare – men den här boken gillade jag.

Boken funkar även för yngre läsare och mina elever har tyckt mycket om den. De har även sett filmen, vilket jag också ska se till att göra.

Läs mer om boken här.

Allis Sprallis åker fort av Susanne MacFie och Sarah MacFie

allis-sprallis-omslag-aker-fortMin dotter är van vid att det kommer bokpaket hem till oss. Hon brukar öppna paketet, utbrista ”mammas bok” och sedan försiktigt sätta boken i bokhyllan. Gissa om hon blev glad när hon häromveckan öppnade ett bokpaket och hittade en bok till sig själv!

Det var Allis Sprallis åker fort som låg i paketet och hon ville genast att vi skulle sätta oss i fåtöljen och läsa boken. Den kvällen läste vi boken om och om igen, och när hon skulle sova ville hon ha boken bredvid sig i sängen. Det måste väl sägas vara ett bra betyg?

Boken handlar om Allis som ska åka kälke. Hon tar sin lilla kälke och sin röda tygkanin och beger sig till pulkabacken. Där åker hon fort nedför och får sällskap av flera olika djur på lite annorlunda kälkar i form av trädstammar och badkar. Djuren anländer en åt gången, och Allis knyter fast allihop i ett snöre så att de åker som ett långt tåg. Texterna med avslutande rim beskriver både vilket djur som kommer och i vilken ordning de hamnar. Bilderna är fulla av detaljer och dottern pekade och kommenterade åt minsta förändring mellan uppslagen. Den lilla tygkaninen ändrar t.ex. plats och håller i snöret ibland, även de andra djuren byter ordning. Det var helt enkelt mycket att titta på och kommentera under läsningen. Lite extra roligt är det att dottern har en egen röd tygkanin, och den har fått vara med och läsa boken så klart. Är man med i boken måste man ju också vara med och läsa den.

Den här boken är, som ni kanske redan förstått, en stor favorit här hemma. I går frågade dottern efter ”den fina boken” när hon skulle sova och vi läste den 2 gånger tillsammans innan hon var nöjd. I morse frågade hon efter boken så fort hon vaknade, och satt och bläddrade i den en stund innan hon steg upp ur sängen.

Som förälder uppskattar jag den lättlästa texten som flyter bra under läsningen. Jag är kanske lite gammaldags, men jag föredrar bilder som är rätt naturtrogna och det är de i den här boken. Visst har bävern mössa och älgen glasögon, men man ser ändå vilket djur det föreställer. Jag gillar bilderna i boken och att det finns så många detaljer att titta på och kommentera tillsammans med dottern. Det gör att boken håller så mycket längre.

Boken rekommenderas för åldern 2-4 år och dottern är 2,5 år. Hon har som sagt redan tagit boken till sitt hjärta, och jag funderar på att komplettera med de första delarna i serien. Det finns nämligen ytterligare två böcker om Allis Sprallis. Allis är helt klart en cool tjej som vi vill läsa mer om.

Läs mer om boken här.

 

Fjärde riket av Maria Nygren

fjärde riketDen här boken har mötts av idel lovord och många verkar rörande överens att den borde ingå i undervisningen på högstadiet. Klart att man blir nyfiken på en sådan bok.

Blenda flyttar till ny skola och det dröjer inte många minuter förrän hon har klart för sig hur hierarkin på skolan fungerar. När Hedvig äntrar klassrummet, försenad och med nonchalans, får hon genast all uppmärksamhet. Det är hon som styr skolan och som alltid får alla röster, oavsett prestation. Hon har t.o.m. lärarna i sin makt. Ingen sticker upp mot henne, det är hennes spelregler som gäller. Men Blenda vill förtvivlat gärna vara den som står i centrum och hon tror sig veta hur hon ska göra för att få makten på skolan. När hon gör ett grupparbete om Hitler tillsammans med Hedvigs forna bästis Penny, och hackkycklingen LSD, får hon dem med sig. Tillsammans studerar de Hitlers sätt att få makt och försöker använda sig av hans sätt att tala och övertyga för att ta över skolan. De lyckas ganska snart få folk på sin sida genom att förena alla och skapa en positiv anda på skolan. Men Blenda kan inte släppa taget och den nya makten påverkar henne. Hon vill ha ännu mer och är beredd på att gå långt för att få det.

Det här är helt klart en intressant bok, med många saker att diskutera och fundera kring. Men jag är ändå inte helt positivt inställd till den efter läsningen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag är skitless på lärare som porträtteras som mähän i böcker. Lärare som bara jamsar med, som inte vågar säga ifrån, som blundar, som helt enkelt inte gör sitt jobb. I den här boken gäller det i och för sig alla vuxna. Här är det tonåringarna som har makten och de vuxna vågar inte sätta sig emot – de följer med den som leder för tillfället.

Den negativa bilden av lärare gör att läsningen blir lite seg för min del. Jag försöker bortse från det och i stället titta på det som boken försöker visa på – grupptryck och makt. Det intressanta med den här boken är att man får följa alla de inblandade i deras liv och tankar, vilket ger läsaren en helt annan bild av personerna än den som syns i skolan. Blenda, Hedvig, Penny och LSD har hemligheter som de inte vill ska läcka ut. Som läsare ser man hur alla fyra tänker om det som händer och hur skolans grupptryck påverkar dem. Alla är mycket väl medvetna om hur hierarkin ser ut och vilken deras egen roll är. Problemen kommer när gruppens indelning ändras, när några vill ändra på systemet.

Jag gillar tanken bakom boken; att diskutera övertygelser och grupptryck. Att vara övertygad att det man gör är rätt, oavsett hur det påverkar andra människor. Det finns mycket att ta upp och diskutera i en klass kring den här boken. Det är en bra bok att använda i undervisningen och resonera kring. Däremot kommer jag aldrig ifrån den negativa känslan kring karaktärerna i boken. Det gör att omdömet av den här boken blir lite blandat från min sida. Det sammanfattande omdömet blir att det är en tankeväckande bok som tar upp viktiga frågor ur ett intressant perspektiv. Jag önskar att den inte hade varit så svartvit när det gäller hur vuxna och ungdomar skildras. Den är hur som helst en bok jag kommer att rekommendera till elever. Framför allt för att lyfta fram andra världskriget ur en modern synvinkel – det är så oerhört viktigt att fortsätta prata om.

Läs mer om boken här.

Sonjas hemlighet av Åsa Hellberg

Sonjas-HemlighetDet här är fortsättningen på den otroligt mysiga Sonjas sista vilja. Den boken lämnade efter sig en sådan där härlig känsla i magen, en känsla man bara får efter att ha läst riktigt bra feel good. Därför kunde jag så klart inte missa fortsättningen, att återigen få träffa de tre huvudpersonerna och få veta vad som hände sedan.

Rebecka, Maggan och Susanne har bestämt sig för att skriva en bok om Sonjas liv och anlitar därför journalisten Kicki och fotografen Fredrik för att hjälpa dem med detta. Det visar sig att de båda har ett gemensamt förflutet, något som kommer att påverka deras arbetsrelation rätt rejält. I sitt arbete hittar de spännande fotografer på Sonja och Frankrikes president Mitterand, och de spekulerar i vilken relation de kan ha haft. Det finns några år i Sonjas liv som vännerna vet väldigt lite om, och fotografierna verkar vara tagna under just dem. Uppgiften bli att forska vidare och få veta mer om Sonjas liv, att få svar på alla frågor.

Parallellt med deras forskning kring boken löper historien om Julie som flyttar från London till Paris. Hennes mamma Edith är en kontrollerande och dominant kvinna och hon fasar för tanken att Julie kanske kommer att träffa en fransman när hon är där. Mycket riktigt träffar Julie kärleken, men inte i en fransman. Dessutom visar det sig att hennes mamma kände Sonja en gång i tiden, men var och hur och varför vill ingen berätta. Det blir Kickis och Fredriks uppgift att försöka lösa gåtan.

Julie och hennes historia är egentligen huvudspåret i den här boken, och alla de andra karaktärerna och handlingen kretsar kring henne. Som läsare förstår man ganska snart vart det är på väg, eller man tror det i alla fall, och den ena ledtråden efter den andra nystas upp kring Sonjas hemliga år som hennes vänner vet så lite om. Under tiden pågår de tre vännernas liv som vanligt, och en av dem råkar ut för en motgång som sätter både förhållande och vänskap på prov.

Precis som i förra boken är det här charmig, mysig och mycket underhållande läsning. Jag gillar karaktärerna och jag tycker att de är befriande vanliga. De känns som vänner vid det här laget och att återse dem är roligt. Det handlar mycket om relationer, både vänskapliga och mer kärvänliga sådana. Det finns också en uppmaning att det aldrig är för sent, att livet hela tiden kan förändras och nya saker och personer komma in. Det gillar jag.

Det här är en bok att läsa för att få njuta av en härligt positiv lässtund. Jag behöver sådana här böcker ibland, för att få läsa något som ger positiva känslor. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna när man slår ihop den. Båda böckerna lämnar efter sig den reaktionen. Jag hoppas därför på en tredje bok. Det borde ju kunna hända ännu mer i de tre vännernas liv?

Båda böckerna rekommenderas, så läs! De finns dessutom att låna som e-bok, så klick, klick!

En varm vinter av Christina Wahldén

en varmDet här är den tredje boken av Christina Wahldén jag läser, och i jämförelse med de två andra är den här väldigt annorlunda. Jag har fått för mig att hon mest skriver rätt starka skildringar om aktuella ämnen, oftast mörka i tonen. Men så är inte den här boken. Här är det snarare ljust, varmt och lätt. Och det beror inte bara på att den utspelar sig i mitt favoritland Australien.

Alex är rätt less på sina skilda föräldrar som i hennes tycke beter sig som barnungar. Hennes pappa har träffat en ny, yngre tjej som han drar till Egypten med. Samtidigt bestämmer sig hennes mamma för att åka till Indien och hitta sig själv. Kvar hemma är Alex, som visserligen är myndig, men som blir mer än trött på sina föräldrars handlingar. Därför bestämmer hon sig för att göra likadant – att sticka. Hon lägger en lapp på köksbordet där hon berättar att hon har åkt till Australien. Och så åker hon.

Hennes dröm är att lära sig att surfa, men först måste hon jobba ihop pengar. Hon lär känna Ed och de börjar båda två att jobba på ett sockerplantage. När det är dags för henne att resa till Bali en månad och ta den där surfkursen, inser hon att hon har känslor för Ed. När hon kommer tillbaka till Australien söker hon återigen upp honom för att ta reda på vad det är mellan dem. Under tiden har hennes föräldrar hunnit komma hem från sina resor och hennes pappa skickar arga mail och sms och försöker tvinga henne att komma hem igen.

Det här är riktigt mysig läsning, feel good som man njuter av. Jag gillar att hon bestämmer sig för att skita i sina föräldrar och dra iväg på något hon själv alltid drömt om, att hon förverkligar sin dröm. Och jag tokgillar hennes underbara mormor. Jag önskar att alla hade en sådan mormor, eller annan vuxen, i sitt liv. Någon som alltid står på ens sida och som finns där i vått och torrt. Mormorn förgyller berättelsen.

Alex är en rätt tuff tjej, som vågar stå upp för sig och känna efter vad som är rätt. Hon erkänner för sig själv att hon är rädd, men sedan ser hon till att göra det ändå. Jag önskar att jag hade varit lika modig som hon och tagit mig till Australien efter gymnasiet. Jag var där och hälsade på en kompis några år efter studenten, och hon försökte få mig att komma tillbaka och plugga där en termin. Tyvärr, säger jag nu i dag, gjorde jag inte det. Australien är ett fantastiskt land och jag drömmer fortfarande om att få bo där ett tag. Kanske blir det så i framtiden, kanske inte.

Jag tror att jag gillar den här boken lite extra mycket just för att den utspelar sig i Australien. Men också för att den innehåller så fina karaktärer och för att den är rätt så vardaglig. Jag gillar vardagligt. Det är befriande att läsa vardagliga beskrivningar, att känna igen sig och att få läsa enbart för njutnings skull. Det är definitivt en bok jag vill rekommendera vidare. Och även om man passerat 18 år för många, många år sedan kan man ändå läsa den här. För att njuta av miljön, för att kanske drömma sig tillbaka till när man var 18 år eller för att få en glimt av hur det är att vara tonåring i dag. Om inte annat blir man väldigt sugen på att göra som Alex och köpa första bästa biljett till Australien.

Läs mer om boken här.

För alltid… av Ingelin Angerborn

för alltidBoken Rum 213 är en av de mest populära böckerna på biblioteket där jag jobbar. Eleverna lånar t.o.m. om den och läser den flera gånger. Eftersom jag inte fått chansen att norpa den än tog jag i stället hem en annan bok av samma författare; För alltid… Eleverna frågar ofta efter lite läskiga böcker och jag ville kolla om den här kunde vara något att rekommendera.

Nora ska fylla 13 år det här sommarlovet. Hennes mamma ska vara borta hela sommaren och därför ska Nora bo ho hos mammas vän Vanja som bor i ett hus på landet. Hon tycker om Vanja och ser fram emot att få umgås med henne, men kommer samtidigt att sakna pojkvännen Sebastian och de andra kompisarna. När hon kommer fram skämtar Vanja om att det spökar i huset, och ganska snart inser Nora att det kanske inte alls är ett skämt. Hon vaknar av konstiga ljud, musik som spelas och hon känner sig iakttagen. Dessutom får hon mystiska sms från ett okänt nummer, från någon som säger sig sakna henne. I byn där de bor finns ett grått gammalt hus som drar till sig Noras uppmärksamhet. Utan att ens ha varit inne i huset kan hon beskriva precis hur det ser ut därinne. Hon dras mot huset och något eller någon vill hon ska gå in i det och försöker locka henne dit.

Sådana här böcker gör att nackhåren reser sig, det ska jag erkänna. Jag måste läsa ut på en gång för att få svar och kunna lägga undan alla tankar. För det är riktigt kuslig läsning ibland. Spöken och konstiga ljud och sms och allt vad det är. Jag gillar den typen av skräck, och det är precis lagom dos i den här boken. Det är definitivt en bok att tipsa om när någon frågar efter en lite läskig bok.

Det är lättläst utan att bli barnsligt, och jag gillar att den där lite övernaturliga tonen håller i sig hela boken igenom. Jag tycker inte om när det hintas om övernaturligt en hel bok igenom för att i slutet få helt realistiska förklaringar. Det får gärna fortsätta vara lite mystiskt, oförklarligt. Och jag gillar slutet, jag måste bara säga det. Jag tokgillar det. De sista raderna ger boken en liten twist.

Som sagt, en bok att tipsa om när läskigt/lite skrämmande efterfrågas. Passar dessutom bra om man är lite läsovan eftersom den är så pass kort och lättläst. Nu hoppas jag att Rum 213 snart kommer in på bibblan så att jag kan få läsa även den.

Musselstranden av Marie Hermanson

musselstrandenSom ni kanske kommer ihåg fick ni tipsa om era favoritböcker i en tävling. Jag fick en riktigt härlig lista med tips som jag ska beta av allt eftersom. Ett av tipsen kom från min f.d. kollega och det var just den här boken. Eftersom jag har fått för mig att vi har ganska lika smak blev det också just hennes tips som jag tog mig an först. Och ja, säger jag bara. Det här är verkligen en fantastisk bok!

Boken skildrar två olika berättelser som så småningom väver in i varandra. Vi får bakgrunden till det som inträffar och förstår ganska snart vart berättelsen är på väg. Huvudpersonen är 4-åriga Maja. Hon adopteras från Indien till en familj med äldre syskon. Det tar inte lång tid förrän familjen inser att Maja har svårt med relationer, att hon inte vill ha närhet och är stum. Hon lever i sin egen lilla värld. En natt får hon följa med sina äldre syskon ut och campa på en ö, men på morgonen är hon försvunnen. Sex veckor senare återfinns hon en bit därifrån, långt uppe på en svårtillgänglig klippa. Eftersom hon inte pratar får man aldrig veta vad som har hänt, var hon har varit. Många år senare återvänder Ulrika, en vän till familjen, till platsen och gör ett märkligt fynd som kanske kan förklara vad som hände Maja under de där veckorna.

Samtidigt som vi får följa Maja och hennes familj, samt Ulrika, får vi också följa Kristina. Hon bor ensam i en liten stuga inte långt därifrån och hon samlar på udda föremål som hon bygger konstverk av. Hennes historia är inte tillgänglig för många, men tack vare Ulrikas fynd kommer även hennes sanning fram.

Det är en helt fantastisk historia som byggs upp och jag kan förstå att den här boken nämns som favoritbok. Jag kan bara hålla med. Det är en riktig pärla som jag är tacksam över att ha hittat och få läsa, och jag kan varmt rekommendera den vidare. Berättelsen, karaktärerna och sättet allt skildras på bildar gemensamt det jag gillar med boken.

Visst är det härligt när man hittar äldre böcker man gillar? Det är så lätt att stirra sig blind på nykomlingarna och glömma bort alla de pärlor som har några år på nacken. De skildras ju oftast inte någonstans. Det är när man blir tipsad, när någon rekommenderar eller nämner ordet favoritbok som de uppmärksammans igen. Och det är alltid lika extra speciellt att ta sig an en bok som någon benämner favoritbok. Det är lite av ett förtroende.

Jag är nyfiken på att läsa mer av Marie Hermanson. Tyvärr tror jag att hennes Svampkungens son blev utgallrad när jag rensade böcker inför flytten. Det var mammas bok som jag ärvt, och jag fick för mig att den inte skulle passa mig. Där ser man vad fördomar kan påverka ens val i helt fel riktning. Om jag hittar boken i någon av flyttlådorna lovar jag att ge den bättre uppskattning.

Tack för tipset Johanna!

Ingen du känner av Christina Wahldén

ingenChristina Wahldén är känd för att skriva böcker som berör. Lättlästa, tankeväckande och med alltid aktuella ämnen som passar både tonåringar och vuxna.

I den här boken möter vi Fatma som precis slutat nian. Hon ska åka till Turkiet med sin familj och under tiden de är borta ska hennes bästa vän Aida passar lillasysterns kanin. Aida är rädd för att Fatma inte ska komma tillbaka, att hon ska bli bortgift precis som en del andra vänner de sett åka iväg och sedan inte kommit tillbaka. Men Fatma bara skrattar åt henne, för hennes familj är inte sådan. Det skulle inte kunna hända henne. Väl i Turkiet blir hon ganska omedelbart misstänksam och det visar sig att Aida haft rätt. Familjen återvänder till Sverige utan Fatma som blivit bortgift med en mycket äldre man och som nu befinner sig i ett hus tillsammans med honom och hans familj. Hon är ensam, rädd och arg. Till sin hjälp har hon sin medsmugglade mobiltelefon, men huset saknar el och batterierna kommer snart att dö. I Sverige får Aida veta vad som hänt och försöker hjälpa Fatma utifrån den lilla information hon har.

Det här är en klart uppskakande historia och det är svårt att inte bli berörd. Boken har fått kritik för att vara väldigt svartvit – att alla i Sverige är snälla och alla i Turkiet elaka. Eftersom boken skildras ur de båda tjejernas perspektiv tänker jag att det måste bli så. Fatma är helt utelämnad åt sitt öde och träffar inte en enda vänlig människa i Turkiet. Hon blir misshandlad och våldtagen av sin man, och ingen av de andra i huset hjälper henne. Det är svårt att få annat än en svart bild av landet och människorna när hon inte har någon ljuspunkt där. Hennes ljus finns i kompisen i Sverige som söker hjälp hos myndigheterna för att hjälpa Fatma hem. Fatmas familj berättar inte vad som har hänt. Det är endast tack vare den gömda mobilen Fatma lyckas meddela Aida vad som har hänt.Och Aida visar sig vara den bästa vän man kan ha.

Jag är tacksam över att berättelsen inte går på djupet när det gäller de våldsamma delarna. Som läsare förstår vi vad som händer men får inte bevittna det i detalj. Hade den gjort det hade jag nog inte kunnat läsa ut den. Nu går det i alla fall att värja sig mot det som händer, även om det är tillräckligt för att man ska må illa.

En klart läsvärd och mycket tankeväckande bok. Den riktar sig mot ungdomar, men som vanligt tycker jag att en vuxen också kan läsa den och ta till sig innehållet. Rekommenderas!

Läs mer om boken här.

Snögloben av Amanda Hellberg

snöglobenAmanda Hellberg är en av mina favoritförfattare. Hon har ett så otroligt träffande och vackert språk. Varje ord bär en betydelse i texten och att läsa hennes böcker är lika delar njutning som skrämmande. Skrämmande eftersom hennes böcker har en ruskig underton av skräck och spänning. Gissa om förväntningarna är höga när hon kommer ut med en ny bok?

Det här är fjärde delen i serien om Maja Grå, och jag har läst alla utom den första som jag har haft svårt att få tag på. Den står definitivt på att-läsa-listan.

I Snögloben möter vi återigen Maja Grå och hennes pojkvän Jack. Hon jobbar numera i polisens speciella insatsstyrka, och hennes uppgift är att genom sina speciella förmågor bidra till information. Gruppen kallas in efter ett grymt mord som skett på Wytham Hall, i närheten av Oxford. Det är earlen som har blivit mördad, under sin egen bröllopsnatt. Både brudparet och gästerna har tillbringat natten på Wytham Hall, och när gruppen anländer har de flesta inte ens hunnit vakna och vet därmed inte vad som har hänt. Mordet har vissa likheter med andra mord som skedde för tjugo år sedan, och när Maja upptäcker att ett av de offren är Jacks bror väljer hon att hålla tyst för att få vara kvar i gruppen. Gruppen har en svår uppgift framför sig och det blir deras roll att nysta upp allt. Dessutom har Jack och Maja problem i sin relation och hon känner sig motarbetad både hemma och på jobbet.

Det här låter som en klassisk deckare och jag skulle vilja säga att det också är det. I de tidigare delarna Döden på en blek häst och Tistelblomman har handlingen varit deckare och skräck i en bra blandning. I den här delen tycker jag att skräckdelen försvinner, och det är oerhört tråkigt. Det är det där kusliga som Amanda Hellberg gör allra bäst och jag vill att hon skrämmer mig så som bara hon kan. Tyvärr blir jag inte det den här gången. Deckaren tar över och Majas förmågor blir inte riktigt så markant framträdande som de brukar. Däremot tycker jag att det hintas om att det kan komma väldigt spännande grejer i framtiden, så jag tar för givet att det kommer fler delar. För visst gör det?

Boken är fortfarande lika välskriven som de andra, men intrycket dras ner något när skräcken och spänningen inte tar lika stor plats. Jag älskar det övernaturliga momentet i hennes böcker och jag önskar att få se mer av det i framtiden. Mer skräck, mer övernaturligt, mer hårresande beskrivningar. Mer av allt! Som sagt, jag förväntar mig en fortsättning och jag ser fram emot att få träffa Maja Grå igen.

Och har du inte läst hennes tidigare böcker så gör det!

Läs mer om boken här.

Alltid du av Pernilla Alm

20130901-202950.jpg

När jag slog igen den här boken mådde jag dåligt. Jag blev så påverkad av slutet, så där att man får ont i magen av obehag. För i den här boken är det en familj, eller snarare två, som far illa och sådant har jag svårt att läsa om. Jag fixar inte det. Med det inte sagt att det är en dålig bok. Det är bara inte en bok för mig.

När Caroline träffar sin gamla ungdomskärlek Adam blir hon omedelbart påverkad. De börjar träffas som vänner tillsammans med sina barn och hon försöker inbilla sig att de är bara just vänner. När Adam och hans fru erbjuder henne ett intressant jobb tackar hon ja och därmed träffar hon honom ännu mer. Det leder till slut till att de inte kan motstå varandra och inleder ett slags förhållande bakom ryggen på sina familjer.

Som sagt, jag gillar inte slutet. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men absolut inte det som händer i alla fall. Jag ska inte avslöja vad som händer, men det påverkar hela mitt omdöme om boken. Slutet berörde mig starkt och jag var uppriktigt ledsen och arg efter läsningen. Jag är löjligt känslig när det gäller att läsa om barn som far illa, och skilsmässobarnet i mig skriker högt av den här boken.Jag tycker uppriktigt illa om Caroline som jag tycker är självupptagen och utseendefixerad. Det är helt ofattbart hur hon kan leka med elden som hon gör. Berättelsen är främst skildrad ur hennes perspektiv och det är svårt att få grepp om vad Adam egentligen menar och hur han är som person. Därför blir det också henne jag dömer.

Jag vet inte vad jag tycker om boken mer än att Caroline är så osympatisk. Det är nog där problemet ligger. Det är svårt att tycka om en bok när man tycker så illa om huvudpersonen. Och allt efter det går liksom i samma riktning. Så nej, tyvärr.