Kategoriarkiv: Recension 2013

Janusstenen av Elly Griffiths

Publicerad den av
4

janusstenenEn bok som presenteras innehålla arkeologi och/eller osteologi hamnar direkt på min intresselista. Tankarna var ju ett tag att jobba just med arkeologi och osteologi, men i sista stund skolade jag om mig och lade det bakom mig. I stället för att jobba som arkeolog/osteolog får jag alltså nöja mig med att läsa om andra som jobbar med det. Som Ruth Galloway tex – huvudpersonen i den här boken.

Det här är andra delen i serien sm just nu består av fem delar. I första delen Flickan under jorden fick vi först stifta bekantskap med Ruth Galloway och Harry Nelson. Då kallades hon in som benexpert. Även den här gången kallas hon in som benexpert, och även den här gången korsas deras vägar eftersom det blir Harry som har hand om utredningen. Dessutom är Ruth gravid med Harrys barn, något som är komplicerat med tanke på att han är gift och har två barn med sin fru.

Förra boken tyckte jag hade ett väldigt bra driv och gav en spännande lässtund. För den här boken kan jag tyvärr inte säga samma sak. Den är inte riktigt lika fängslande, och det är inte heller lika spännande. Det blir lite ljummen läsning efter ett tag, mer så där att man läser för att man vill veta hur det går utan att man egentligen bryr sig.

Trots att boken inte var lika bra som den första delen vill jag ändå läsa mer om Ruth. Jag vill veta hur det går för henne, med barnet och Harry och jobbet och allt annat. Det blir lätt så med karaktärer – har man en gång fattat tycke för dem vill man fortsätta följa dem.

Mina förhoppningar inför nästa bok är mer spänning, gärna lite mer mystik som i första boken. Där fick jag nästan som en känsla av övernaturligt, att landskapet och storyn tillsammans bidrog till spänningen. Det påminde lite om just det jag gillar med Johan Theorin. Jag vill också gärna se mer arkeologi, och då nära sammanbundet med deckartråden i boken.

Sammanfattningsvis är det här en helt ok bok, och framför allt är det en serie med stor potential. Jag som annars aldrig läser deckare är glad över att hittat just en deckarserie som funkar för mig. En lite snällare variant som jag kan läsa och tycka om. Jag har redan beställt tredje delen på bibblan och väntar med stor iver på den.

Läs mer om boken här.

Älskad, saknad av Joyce Carol Oates

Publicerad den av
2

älskadVissa böcker är lite läskiga att läsa, inte på grund av att innehållet är särskilt läskigt, utan för att det kommer så ruskigt nära. När jag köpte den här boken för flera år sedan visste jag att den skulle få vara hyllvärmare ett tag. Det var inte läge att läsa den än. Minnet och sorgen efter min egen mamma var fortfarande för starkt och jag blev tårögd bara av titeln på den här boken.

Men nu var det dags. Nu kände jag att jag klarade av att läsa om en mamma som dör och hur hennes dotter (döttrar) tar sig igenom tiden efteråt.

Nikki är 31 år när hon en dag kommer hem till sitt barndomshem och hittar mamman knivhuggen till döds i garaget. Mamman har varit änka i flera år, och lite väl godtrogen i sina båda döttrars ögon. En vänlig gest mot en drogpåverkad man blir hennes död. Döttrarna är väldigt olika som människor och lever väldigt olika liv, men måste nu tillsammans ta tag i allt som behöver göras. Begravning, tömma huset och dela upp alla saker. Samtidigt fortsätter deras egna liv som vanligt, men mycket rör upp och ändrar deras synsätt. När de går igenom sina föräldrars hus dyker det upp nya pusselbitar om både mamman och pappan, saker som döttrarna inte har vetat om dem.

Boken inleds ganska snart med mordet och polisutredningen, och jag rycks med och fastnar i storyn redan från början. Men så lägger sig utredningen och systrarna påbörjar utrensningen av huset och där någonstans blir det rätt så tråkigt. Boken är indelad i fem delar och det känns som om den tredje och fjärde delen skulle ha kunnat plockas bort, eller åtminstone kortas ner. Det blir lite för babbligt och långtråkigt. Minnen ältas och ska jag vara ärlig är det som kommer fram om mammans bakgrund ganska så tråkig läsning. Hela storyn tappar fart och bara står och maler ett tag. Först i femte och avslutande delen tar storyn fart igen, men då blir det snabbspolning och lite slarvigt avslut av allt.

Det börjar bra, men tappar så småningom och jag tvingar mig faktiskt att läsa färdigt boken. Den blir för tråkig och seg helt enkelt. Synd, för med den inledningen hade den potential att bli till riktigt bra läsning. Det hade varit mycket mer intressant att lägga mer fokus på döttrarna, som påverkas av sin mammas död och genomgår stora förändringar. Och den där kriminalaren hade också gärna fått ta större plats. Det hintas och hintas om honom, och så bara försvinner han bort ett tag.

Nej tyvärr. Det blir bara ett ljummet nja för den här boken. Nu är det dessutom den andra boken av JCO som jag tycker är rätt så tråkig och intetsägande. Och jag som har gillat allt annat jag har läst av henne. Nu måste jag hitta en riktigt bra bok av henne så att hon återfår mitt förtroende. Tips, någon? Kanske skulle ge den alldeles för tjocka Blonde en chans?

Fit forever av Dolph Lundgren

Publicerad den av
2

fit foreverNär jag såg Dolph Lundgren i Carina Berg flyttar in blev jag ruskigt nyfiken på honom. Dels på honom som människa – hans bakgrund och hur han hamnade i Hollywood och blev actionskådis. Men också lika delar intresserad av hans träning och hans inställning till det. Jag älskar människor som brinner för träning, som ser det som både ett måste och en naturlig del av livet, och som liksom utstrålar träning och träningsglädje.

Hans bok Fit forever var därför ett givet köp på Bokrean. Det finns en biografisk del där han berättar om sin uppväxt, studier, vägen till Hollywood och hur han egentligen kom att bli Grace Jones pojkvän. Andra halvan av boken är en träningsbok där han delar med sig av sina allra bästa träningstips och program som han gjort för att funka även på resande fot. Och så meditation, stretching och mat på det.

Den här boken riktar sig till killar, utan tvekan. Det är flera gånger direkt riktat till att det är en kille som läser boken och det är en väldigt grabbig jargong hela boken igenom. Han benämner t.ex. kvinnor som ”brudar”. Det är helt klart ett minus för den här boken. Jag känner mig inte riktigt välkommen, eller åtminstone inte som den tilltänkta läsaren. Men det struntar jag i. Jag läser vidare och inspireras av hans träningsprogram ändå.

Det är otroligt intressant att läsa om hans liv och för träningsdelen är jag glad över att hitta en träningsbok som är så basic. En del nya träningsböcker kan ha en tendens att försöka bli så kreativa och nyskapande som möjligt – att helt enkelt hitta på en massa nya övningar. Men man får inte glömma att det finns en massa bra ”gamla” grundövningar som är guld värda. Och det är just de övningarna som finns i den här boken, här sammansatta till fyra olika program man kan köra. En annan bra grej är att dessa program finns på fyra små kort som man kan lirka ut från sista sidan, i storlek visitkort. Lätt och smidigt att ta med till gymmet.

Dolph Lundgren är född 1957 och det är få i hans ålder som är så grymt snygga. Han nämner också Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger i boken, och alla tre är otroligt vältränade för sin ålder. Eller egentligen inte bara för sin ålder – de ÄR vältränade. Punkt. Otroligt inspirerande, särskilt när man hör 30-åringar gnälla över att de är så gamla och att kroppen börjar paja. Träna kanske? Jomenvisst.

En inspirerande och mycket grundläggande träningsbok som peppade mig att gå till gymmet och köra riktigt tungt. Och det trots att jag inte ens är målgruppen. Jag gillar Dolph. Jag gillar den här boken.

Läs mer om boken här.

Kungens födelsedag av Hans Koppel

Publicerad den av
Svara

koppel-hans-kungens-fodelsedagNär jag hade läst Vi i villa och Medicinen ville jag så klart även läsa den här. Det här är den tredje och avslutande delen i serien, och i samband med den här avslöjades också att Hans Koppel är en pseudonym för Petter Lidbeck.

Det är många personer i den här berättelsen och det tar lite tid innan jag får grepp om vem som är vem och som gör vad. Precis som i de två tidigare delarna är språket avskalat och storyn väldigt rakt på. Det kan vara det som gör det svårt att få grepp om karaktärerna.

En av karaktärerna är så klart kungen. Kungen och drottningen åker i sin bil på väg hem, med livvakterna i en bil strax bakom. Men på vägen råkar de hamna mitt i en sittdemonstration mot bilism. När demonstranterna får se vem som sitter i bilen blir de så klart lyriska. Livvakten försöker reda upp situationen som slutar med att han kopplar grepp på en tjej, vilket filmas och hamnar på youtube. Och det är det här som är själva huvudhändelsen i boken som allt kretsar kring. Vi får sedan veta livet omkring de inblandade. Livvakten, de två demonstranterna som gjorde mest väsen av sig, kungen, advokaten och åklagaren. Vi får följa med hem till kungen, den ena demonstrantens jobb på ett äldrehem osv. Alla karaktärer har på något vis någon koppling till varandra och det blir framför allt äldrehemmet som står som den gemensamma nämnaren. I slutet knyts alla trådar ihop och vi får veta vem som hör ihop med vem och på vilket sätt.

Den här boken är inte lika bra eller intressant som de tidigare. Det blir rätt anonym läsning som snabbt sköljs igenom. Mycket på grund av de många karaktärerna som gör det lite rörigt och svårt att hålla tråden. Jag gillar slutet bäst, där trådarna knyts ihop. Under läsningen är mitt största nöje att försöka lista ut vilka personer som hör ihop och på vilket sätt.

Jag läste som sagt alla delarna som e-bok. De finns i en gemensam upplaga där man kan klicka hem och få alla tre ihop. Supersmart. De passar väldigt bra som e-bok eftersom de är rätt korta och avskalade. Gemensam nämnare för hela serien är, enligt beskrivningen, att de handlar om människor som vill vara mer än de är. Jag tycker att det handlar mycket om besvikelse, att man önskar något mer och annat ut av livet. Saker blev inte som man önskat eller trott.

Har ni, liksom jag, missat de här böckerna vill jag rekommendera er att läsa dem. En trevlig och underhållande serie!

Läs mer om boken här.

Medicinen av Hans Koppel

Publicerad den av
5

medicinenNär jag hade läst Vi i villa blev jag sugen på att läsa mer Koppel så jag klickade hem hela triptyken som e-bok och plöjde. Delarna är dock väldigt olika, både till form och innehåll och det är bara den första som är skriven i du-form.

Johanna är ensamstående tvåbarnsmamma och jobbar som resejournalist. Komiskt nog är just resa det sista hon har råd med. Dessutom är hon något av en hackkyckling på redaktionen, och längst ner i hierarkin. Chefen är öppet fientlig mot henne och säger rent ut att hon hoppas att hon ska säga upp sig. Hennes ex har hittat en ny och han har deras gemensamma två barn väldigt sällan. När han ska ut och resa med sin nya familj får de två barnen inte följa med. Johanna är allmänt trött på allt och alla, men har liksom tappat både ork och lust att ta tag i något. Hon känner sig konstant trött, fet och tråkig. När hon får se ett erbjudande om att testa en ny medicin nappar hon eftersom hon hoppas på att kunna spara ihop pengar till en resa med barnen. Till sin besvikelse är betalningen usel, men medicinen får en oväntad biverkning. Hela hon förändras. Hon blir tuffare, vågar säga ifrån och ta för sig och plötsligt ändras allt.

Boken beskrivs som chick-lit och det är det väl egentligen, men det är inte så jag tänker på den trots allt. Men den har definitivt alla delar. Hon börjar som svag och nedtryckt och klättrar sedan uppåt och förvandlas till en stark, självständig kvinna som vågar säga ifrån och som tror på sig själv. Det är ett klassiskt askunge-tema.

Precis som i förra boken är det en kort berättelse, men språket är inte riktigt lika avskalat. Jag gillar det här rätt enkla och avskalade som verkar vara Hans Koppel signum. Han själv kommenterar det med att hans böcker saknar ”telefonsladdsdramaturgi”. Det är rakt på helt enkelt.

Som sagt, jag gillar det här. Det är underhållande läsning och en trevlig lässtund. Och så fort jag har läst den här klickar jag hem fler böcker av Hans Koppel. Det måste väl vara bland det bästa betyg man kan få?

Läs mer om boken här.

Vi i villa av Hans Koppel

Publicerad den av
Svara

vi i villaBokens omslag ser så tråkigt ut och titeln är heller inget som lockar. Jag hade ingen som helst lust att läsa den här boken, men så fick jag läsa ett utdrag av första sidorna och blev helt fast. Den var så udda skriven med sitt ordfattiga men ändå så träffsäkra språk. Och dessutom skriven i du-form. Den fångade mig på bara de där få sidorna och jag ville läsa vidare så jag klickade hem den i form av e-bok snabbt som attan.

Vi får följa Anders som bor med fru och barn i en villa i ett villaområde. Ganska snart förstår vi att han är rätt trött på sitt förutsägbara liv som han verkar tycka är tråkigt. Han är otrogen, och är skitskraj över att frun ska få veta det. De umgås med vänner som han egentligen inte tycker särskilt mycket om. Kort sagt är det mycket i livet som inte riktigt är som han skulle vilja. När dottern blir illa behandlad och utstött av kompisar vaknar ett uppror inom honom. Ingen av föräldrarna till barnen som är elaka mot dottern tycker att det är så mycket att prata om. Anders börjar göra små hämndaktioner, som så småningom sprider sig till att bli allt större och alltmer svåra att hålla hemliga och kontrollerade.

Det är lika roligt som det är sorgligt. Jag kan inte låta bli att skratta ibland, för vissa av hans tankar och saker som han gör är hysteriskt roliga. Men så finns det också en underton som är lite obehaglig. Han går för långt, det blir inte roligt. Han går över gränsen och när han väl har passerat den är det som om han inte kan sluta.

Det jag gillar mest med den här boken är tonen, språket, det avskalade. Det funkar väldigt väl ihop med berättelsen som målas upp. Allt är framställt som om att bo i en villa och leva Svenssonliv är lika med att vilja göra något annat, bo någon annanstans, vara någon annan. Det är mycket avundsjuka, att visa upp en lite finare sida av sin familj, låtsas att man är lite bättre. Det är väldigt mycket 40-årskris och ångest över det hela. Och som sagt – otroligt roligt ibland och lika sorgligt ibland.

Jag gillar det här. Det var helt klart underhållande läsning och jag klickade snabbt hem hela triptyken som det här är den första delen av. Även de andra två Medicinen och Kungens födelsedag sträckläste jag med stor behållning. Hans Koppel (Petter Lidbeck) kommer jag definitivt att läsa mer av.

Läs mer om boken här.

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist

Publicerad den av
7

kaninhjaertaVissa böcker syns överallt, hyllas av alla och känns som en sådan där bara-måste-läsa-bok. Den här är en sådan. Jag undvek att läsa vad den handlade om, men skummade ner till slutet på alla recensioner och möttes av idel lovord. Så jag lånade hem och började förväntansfullt läsa, bara för att stänga igen och ge upp efter bara några sidor. Jag vet inte vad det var, men jag kom inte in i läsningen, kunde inte hålla isär namnen, fattade inte vad jag läste. Den lämnades tillbaka till bibblan oläst, men i bakhuvudet har jag alltid tänkt att den ska få en ny chans, att det egentligen är en bok som jag skulle gilla om jag bara gav den ordentlig uppmärksamhet. Så när bokrean kom köpte jag den och den här gången kastade jag mig huvudstupa in i handlingen och tvingade mig igenom de där första så svåra (50 första) sidorna. Och så poff! var jag igenom och slukade enkelt resten av boken.

Boken handlar om tvillingarna Mary och Anne, som tillsammans har en förmåga att tala med andar. Andarna går in i Mary och talar genom henne till Anne som sedan för det vidare. Det är genom den här gåvan de kommer i kontakt med ett gäng medium som har blivit ihopsatta i en grupp för att finna en försvunnen femårig flicka. Hon försvann för flera månader sedan när hon var ute och lekte i sin trädgård, och trots polisens sökande har hon inte hittats. Ingen vet om hon längre är i livet, men gruppens ledare Emilia som också är den som satte ihop dem, är övertygad. Samtidigt som de jobbar ihop med gruppen har de rymt hemifrån och bor i sin pappas lägenhet under tiden han är bortrest. Det blir en annorlunda och händelserik sommar för dem, och under hela tiden går Anne omkring med en ständig oro för att Mary ska dö, något som andarna har varnat henne ska hända.

Det där första motståndet berodde till stor del på språket, som det tog tid att lära känna. Ordrikt, väldigt målande och ofta med långa meningar. När jag väl hade hittat rytmen och lärt känna utryckssättet blev det snarare något positivt, något som bidrog till läsupplevelsen. Resten av boken njöt jag av det, och tyckte att det passade väldigt väl ihop med berättelsen, att de tillsammans stärkte varandra.

Det är en annorlunda berättelse. Spännande, lite läskig ibland och med en underton av att något hemskt är på väg att hända. Och samtidigt som den har det där lite läskiga och spännande har den också en mer vardaglig sida. Om skilsmässa, att ena föräldern träffar en ny, om att vara tonåring. Det är egentligen svårt att beskriva vad den handlar om för det finns så många trådar och historier inom berättelsen. Det är det som gör den så bra.

Jag kan bara stämma in hyllningskören, för jag gillar den här boken. Jag gillar blandningen av vardag och spänning, berättelsen i sig. Om man bara tar sig förbi den inledande biten väntar en belöning i form av sträckläsning.

Läs mer om boken här.

För mycket lycka av Alice Munro

Publicerad den av
5

for_mycket_lyckaHon är ofta med som favorit när man pratar om Nobelpriset, och överallt hyllas hon och nämns som en favoritförfattare. Klart att man blir nyfiken! Därför satte jag upp henne på årets Boktolva.

Alice Munro skriver noveller, och hon hyllas ofta för att hon på bara några få sidor lyckas bygga upp både karaktärer och story så att det känns som en hel roman. Hon behärskar verkligen novellskrivandets konst. I den här samlingen inleder hon starkt med en novell som får mig att undra hur hon vågar inleda så starkt, hur hon ska kunna överträffa den. Men hon lyckas. Redan i andra novellen golvar hon mig igen och där någonstans är jag beredd att sätta upp henne som min favoritförfattare. För det här är smått briljant.

Det går inte att redogöra för novellernas innehåll, för det är så mycket mer än bara ett innehåll. De måste läsas och upplevas. Gemensamt för dem är att alla karaktärer råkar ut för något som kommer att förändra allt, ofta hela livets inriktning. En händelse påverkar livet för alltid.

 

Jag läste någonstans någon som påpekade att de något öppna sluten i hennes noveller drog ner helhetsintrycket, att man ville ha ett riktigt slut. Men nej, jag gillar dem som det är nu. Särskilt första novellens slut dröjer sig kvar i tankarna, och får berättelsen att stanna kvar i tankarna och fantasin. Jag tycker om det där med att man inte riktigt får alla svar serverade, att man får fortsätta fundera över vad som egentligen hände/kommer att hända.

Mer Alice Munro? Definitivt! Jag är inte så van vid att läsa noveller, men efter den här novellsamlingen känner jag att det här med noveller är perfekt. Att kunna få en hel berättelse serverad på bara några sidor gör noveller till ett bra alternativ när man inte har tid/ork att läsa en hel roman. Det blir definitivt fler novellsamlingar för min del, och då gärna från Alice Munro.

Läs mer om boken här.

Emmy Moréns dubbla liv av Barbara Voors

Publicerad den av
Svara

emmy-morenJag satte upp Barbara Voors på min Boktolva redan förra året. Jag har haft hennes Syster min (arv från mamma) i min bokhylla i flera år och behövde en push för att ta tag i läsningen av den. Men det hjälpte inte, så hon fick följa med över även till det här årets Boktolva. Och när jag såg att hon ju har skrivit en ungdomsbok valde jag att testa den i stället. Det visade sig vara ett lyckokast.

Emmy Morén är 16 år och hon börjar skicka e-mail till en kvinna med samma namn som hon själv. Den 29-åriga Emmy Morén svarar och så har en brevväxling dem emellan börjat. Trots att de inte känner varandra alls, eller kanske tack vare, avslöjar dem i stort sett allt vad som händer i deras liv. Sådant som de inte skulle kunna berätta för någon annan. Det visar sig också att de båda har rätt mycket gemensamt. Deras gemensamma nämnare är framför allt teater – något de brinner för. Den äldre Emmy som jobbar med det och den yngre Emmy som tänker sig en framtid inom det. Och det inte deras enda gemensamma nämnare.

Jag brukar säga att jag tycker att det är tråkigt med brevskrivande och e-mail i böcker. Att det saktar ner handlingen och inte tillför något aktivt till storyn. Men den här boken bygger ju enbart på brevskrivning. Och – det funkar. Jag läser med stort intresse och följer deras brevväxling och berättande om sina liv. Dessutom kommer det så småningom fram att det är något konstigt med deras brevväxling. Det finns saker som är som de inte borde vara. Mot slutet får man som läsare tänka till rätt ordentligt, vrida och vända på berättelsen. Söka efter svar.

Jag gillar den här boken, riktigt mycket. Jag gillar karaktärerna, storyn, hela grundidén. Det som först verkar vara väldigt vanligt och väldigt ospeciellt visar sig få en helt annan dimension och när jag stänger igen sista sidan är det med vissa frågetecken i bakhuvudet. Och jag gillar att det är så.

Läs mer om boken här.

Knip för bättre hälsa av Karin Björkegren Jones

Publicerad den av
2

knipDen här boken är egentligen precis lika mycket till för alla kvinnor, oavsett om man har fött barn eller inte. Ändå vet jag inte om jag hade läst den/tyckt mig behöva den om jag inte varit gravid någon gång. För alla som har fött barn vet hur man får höra att man ska knipträna efter förlossningen, eller hur? På min egen efterkontroll fick jag höra att det var för den äldre Malins skull jag skulle göra det, alltså i förebyggande syfte.

Men efter att ha läst den här boken inser jag att det handlar om mer än så. Dessutom spelar det ingen roll om man har varit gravid eller inte – det är lika viktigt ändå. Det handlar om att lära sig knipa rätt och på köpet få en stoltare hållning, bättre sexliv och en plattare mage. Och det kan väl alla skriva under på att man vill ha?

I boken har hon intervjuat kvinnor som är experter inom området, och alla ger sina tips och övningar om hur man lär sig att hitta knipet, övningar för bättre hållning och starkare rygg. Det är en massa intressant läsning, varvat med tydliga bilder och instruktioner på olika övningar.

Rekommenderas till alla kvinnor. Läs, testa övningarna och stärk din kropp.

Läs mer om boken här.

Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin

Publicerad den av
2

gå sönderDen här boken levde kvar i mina tankar långt efter läsningen. Som en mardröm som inte riktigt vill släppa taget.

I början av boken möter vi Anna, som inleder sin berättelse med att tala om att medicinerna är viktiga. Att det är tack vare bibehållandet av medicinerna kontrollen går att hålla. Hon förstår inte de som tror att de plötsligt är friska och därför slutar med sina mediciner. Anna är på väg ut i samhället igen, efter vad vet man inte alldeles i början. Hon har ett tydligt mål med sitt liv; att leva det så normalt som möjligt. Hon söker en man som ska uppfylla vissa tydliga kriterier och de skapar så småningom familj, med villa och vovve. Det är viktigt att hålla sig till detta lagom, att aldrig visa eller ens ha för mycket känslor. Bakgrunden till hennes historia nystas upp i en parallell historia, där vi får veta vad som har hänt i hennes gamla liv. Då hette hon Lena, och vid ett tillfälle bestämde hon sig för att ”låna” sin systers spädbarn och ta henne till farföräldrarnas hösttomma sommarstuga. Till en början går allt bra, men så småningom börjar hennes förvirring lysa igenom. Hon börjar tappa fotfästet. Hennes förvirring tar henne och barnet till Stockholm där ett liv som uteliggare tar vid. Det är sen höst, och hon har varken pengar, mat eller boende. Och ett spädbarn att ta hand om.

Jag var tvungen att sträckläsa boken för att få svar på hur det gick för det lilla barnet. Om det skulle överleva eller inte. Jag hade konstant ont i magen under läsningen, men det hade inte gått att sluta läsa. Berättelsen bet tag hårt i mig och att lämna den utan svar hade varit en omöjlighet.

Det är en oerhört stark berättelse och den berör. Jag kan knappt formulera vad jag tyckte om den, mer än att den rörde upp hela mitt inre. Om det är bra eller dåligt? Ingen aning. Det tog lång tid för mig att skaka av mig den obehagskänsla den lämnade efter sig. Jag har så oerhört svårt att läsa om barn som far illa. Det blir för nära. Jag klarar inte av att slå ifrån mig det, eller att försöka tänka att ”det är inte verkligt”. Jag såg i stället framför mig hennes syster förtvivlan över att förlora sitt barn, att inte veta var ens eget barn är. Fruktansvärt.

Efter läsningen av en sådan här bok finns bara en sak att göra; att krama dottern lite extra hårt, hålla henne nära och tala om för henne hur otroligt älskad hon är.

Läs mer om boken här.

Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

Publicerad den av
Svara

vad min flickvänDet här är fortsättningen på Vad mina vänner inte vet, och jag tycker absolut att man bör läsa böckerna i ordning. Om man inte har läst den första delen och inte vill veta vad som händer ska man inte fortsätta läsa den här recensionen. För att undvika spoilers.

Robin Murphy och Sophie Stein blev ett par i förra boken, och hon vågade stå upp för deras kärlek även efter lovet. Hon valde dem. Men priset de får betala är högt, och även Sophie är numera utsatt och hennes så kallade bästa kompisar har vänt henne ryggen. För Robins del är det mest smärtsamma inte hur de behandlar honom, för det är han vid. Det som smärtar honom är att den han älskar nu måste gå igenom samma situation, och det tär på honom. När hans bildlärare erbjuder honom att få delta på en av universitetets konstklass får han för första gången någonsin en fristad. Där är han tönten Murpy som alla hackar på. Där är han bara Robin, och det blir en ny erfarenhet för honom.

I den här boken är det Robin (Murphy) som berättar deras historia. På så sätt får vi också större inblick i hans reaktioner av att bli behandlad så illa av sina skolkamrater. Att han blir omtumlad av sina nya erfarenheter på universitetet är inte svårt att förstå. Att få chansen att bara vara sig själv, att våga prata och skämta och känna sig delaktig i en grupp – det är helt nytt för honom. Det är inte konstigt att han blir förvirrad och inte vet hur han ska kombinera sitt nya liv med sitt gamla liv.

Språket och flödet är precis lika vackert som i de andra böckerna av Sones som jag har läst. Eftersom det här är tredje boken av henne som jag läser känner jag mig nu hemma i hennes språkbruk. Det är fortfarande en fröjd att se hur hennes texter bildar som små konstverk. Trots det blir jag inte riktigt lika berörd av den här boken. Storyn är inte lika stark, den håller inte fast mig och jag bryr mig inte lika mycket om karaktärerna. Kanske är det för att Sophie blir för mycket bifigur i den här berättelsen. Det är Robins berättelse som dominerar, och även om den borde beröra med tanke på dess innehåll, så gör den inte det.

Helhetsintrycket är att det är helt ok läsning. Visst kan jag förstå att det lockar att få veta hur det gick för Sophie och Robin, men för min del hade jag lika gärna kunnat lämnas med slutet i förra boken. Skapa mina egna tankar kring deras framtid.

Jag vill definitivt rekommendera vidare Sonya Sones – att stifta bekantskap med hennes texter. Min favorit är En sån där vidrig bok där mamman dör som är en riktig liten pärla. Missa inte den!

Läs mer om boken här.

Vad mina vänner inte vet av Sonya Sones

Publicerad den av
Svara

vad mina vännerMitt första möte med Sonya Sones var En sån där vidrig bok där mamman dör, en bok som jag tokgillade. För språkbruket – sättet att leka med språket och att med hjälp av korta, kärnfulla formuleringar förmedla så mycket. Jag verkligen älskar böcker där språket hamnar i fokus, där läsningen känns som en enda glädjerusig språklycka. Språknörd? Oh yes, sådan är jag. Men trots att Sones har skrivit fler böcker stannade det därvid, och jag satte därför upp henne på årets Författarfemman. Jag ville ju läsa mer av henne, men jag behövde en liten spark i baken. När bokrean stoltserade med två av hennes böcker slog jag till och köpte dem. Så klart.

Sophie Steins familj åker aldrig på semester, så när hennes vänner åker iväg på jätteroliga resor över lovet får Sophie som vanligt stanna hemma. Hon bestämmer sig för att skapa sig en egen semester, i sin egen stad. På sin resdag tar hon sig till stadens konstmuseum, där hon råkar stöta på skolans tönt Murphy. De börjar prata och umgås sedan under hela lovet, och helt plötsligt inser hon att hon är kär. När ingen ser och ingen hör är det enkelt att vara kär i honom, men båda två vet att deras förhållande kommer att sättas på prov när skolan börjar igen.

Återigen har Sones lyckats att med små ord och ibland konstfullt arrangerade texter berätta en historia med djup. Det är med stor inlevelse och behållning jag följer Sophies och Murphys trevande kärlek, den där första svindlande kärlek som borde vara ren och skär lycka. Men att vara tonåring omgärdas ofta av en massa regler, där det sociala spelet är avgörande. Sophie får vara med, Murphy får det absolut inte. Och det är inte lätt att vara tonårstjej och vara så kär i någon som man vet att ens bästa kompisar inte tycker om.

Jag gillar den här boken, både för innehåll och språket. Förra året lånade jag hem den från bibblan och konstaterade efter en snabbtitt att det var en konstig bok. Dissade utan att ge den en chans. Big mistake! Den här gången visste jag vad jag hade att vänta och jag riktigt såg fram emot att återigen få stifta bekantskap med hennes språk. Allra bäst gillar jag när texterna är lite konstfullt arrangerade, som t.ex. i ett hjärta. Då klappar mitt språknördshjärta lite extra.

Psst… Om du läser den här – missa då inte fortsättningen Vad min flickvän inte vet för att få veta hur det går för Sophie och Murphy.

Läs mer om boken här.

En fager mö av Joyce Carol Oates

Publicerad den av
Svara

en fager möJag brukar gilla Joyce Carol Oates böcker. Jag satte därför upp henne på årets Författarfemman för att se till att läsa mer av henne. Hon har ju skrivit en hel del. Tyvärr blev den här boken ett riktigt bottennapp som jag inte alls tyckte om.

Vi möter Katya Spivak som är 16 år och som spenderar sommaren i Bayhead Harbor för att jobba som barnvakt åt familjen Engelhardt. Under en promenad med barnen möter hon en dag den rike, och mycket äldre, Marcus Kidder som visar ett tydligt intresse för henne. Han vill träffa henne igen och samtidigt som hon är lite äcklad över att en så pass mycket äldre man är intresserad av henne, är hon också nyfiken och smickrad. När han skickar en barnbok, som han själv har skrivit och illustrerat, till flickan hon är barnvakt åt, vill mamman i familjen att hon ska skicka ett tack till honom. Det blir hennes ursäkt för att gå hem till mannen och det första besöket blir så småningom till många fler då han vill att hon ska sitta modell för ett porträtt.

Det här är en sådan där bok som har diskuterats i bokbloggarkretsar den senaste tiden – att den rent objektivt sett är en bra bok, men att jag som läsare personligen inte gillar den. Vad är det då jag inte gillar med boken? Det är det som är problemet. Jag vet inte riktigt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag inte gillar. Jag vet bara att varje gång jag slog upp boken drabbades av en sådan olust att läsa att jag fick tvinga mig igenom den rad för rad. Det kan vara historien i sig. Jag brukar ogilla när det handlar om unga oskuldsfulla flickor som möter äldre herrar som så uppenbarligen gillar just unga och oskuldsfulla flickor. Av samma anledning avskydde jag filmen American Beauty som tokhyllades så när den kom ut.

Själva historien bygger på Katyas ungdom och osäkerhet i kombination med sin rätt svåra uppväxt, som vi får veta alltmer om under berättelsens gång. Marcus Kidders avsikter är otydliga till en början. Vad vill han egentligen? Går han att lita på? När vi närmar oss slutet av berättelsen händer några omtumlande episoder i rad som jag inte riktigt får kläm på. Slutet i sig är bara skumt.

Den här boken är säkert helt toppen som diskussionsbok. Det finns massor av trådar och pusselbitar som man kan spinna vidare på och diskutera i oändlighet. För mig blev det ändå bara snark, snark under läsningen. Konstigt egentligen. Men ibland är det så. Ibland går det inte att gilla en bok trots att den har alla förutsättningar för att bli en favorit.

Läs mer om boken här.

Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten

Publicerad den av
2

familjensJag läste nyligen en intervju med Gunilla Bergensten och blev då lite nyfiken på att läsa något av henne. Snabbt klickade jag hem den här boken som e-bok och sträckläste den under kvällen. Det är en kort och rappt skriven bok som gick väldigt fort att läsa.

Man förstår kanske på titeln vad den handlar om. Vi får under ca ett halvårs tid följa henne och hennes familj i en slags dagbok där hon helt enkelt gör upp med ämnet familjelogistik. Varför är det alltid hon som ska hålla koll på födelsedagar, presenter, lappar till skolan, säsongsanpassade kläder till barnen, planering av semestern m.m? Dessutom får hon ständigt frågan av sin man ”Var har vi…?” eftersom hon är den enda som vet var alla saker finns i huset, oavsett vem det var som använde dem senast.

Jag har läst många recensioner nu i efterhand om den här boken och den verkar dela upp folk i två läger – de som känner igen sig och de som tycker att hon är en gnällig bitch som borde bli lämnad av sin man eftersom hon tjatar och gnäller så på honom. Och hon skriver just om det där med gnäll och att känna sig som en bitch, i boken. Hon vill inte behöva hålla koll på alla familjemåsten i huvudet, hon vill inte behöva ”påminna” sin man om att vintern är på väg och att barnen behöver nya kläder för att inte frysa, eller att de måste packa och göra i ordning allt som behövs för utflykten i morgon då de och de båda barnen ska åka i väg till djurparken samt bo på hotell under natten. Men hon måste. För han gör det inte. När de pratar om varför han inte gör det säger han ”att han har så mycket på jobbet”, ”att han inte kan ha allt i huvudet”, ”att han försöker” o.s.v. Men de jobbar heltid båda två, har lika mycket att göra på jobbet och borde väl då också dela på ansvaret för familjen. Ändå blir det inte så. Det är hon som är familjens projektledare. Om han någon tar på sig ansvaret för en sak och sedan glömmer det, har folk stor förståelse eftersom han är man. Om han kommer ihåg det får han beröm för att ha gjort det. När förskolans personal ska meddela saker hem vill de ta det med mamman, eftersom erfarenheter visar att det är säkrast så.

Det är ju helt galet.

I de negativa recensioner om boken jag har läst tycker många (förutom att hon är gnällig) att hon inte ger några förslag på en lösning. Många hade väntat sig en tydlig how-to-guide som de själva kan använda. Men det funkar ju inte riktigt så. Precis som hon också säger i boken handlar det mycket om att börja från början. Att uppfostra tjejer och killar till jämlikhet redan från början.

Det har skrivits, och skrivs, spaltmeter om att även om män och kvinnor jobbar lika många timmar är det kvinnan som sköter det mesta hushållsarbetet i hemmet. Och planerandet, strukturerandet. När jobbet tar slut fortsätter kvinnorna jobbet hemma i mycket större utsträckning än männen. Det säger statistiken.

Ändå blir så många sura när det skrivs i en sådan här bok. Kallar kvinnan bitch medan det är synd om mannen som tvingas stå ut med henne.

Många hyllar Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna, men personligen tyckte jag mycket bättre om den här. Jag både skrattade och stångade huvudet i uppgivenhet. Hade min mamma varit i livet hade jag gett den till henne och hon hade garanterat kunna känna igen sig till 100%. Episoden om kritpaketet hade hon garanterat kunna skriva under om. Men vet ni? Jag såg också henne som familjens självklara projektledare, och hon tyckte aldrig att det var konstigt att det var hennes jobb att sköta allt. För så var hon uppfostrad. Skillnaden var ju bara att hennes mamma jobbade inte också heltid. Hon var hemma hela tiden, medan mamma jobbade heltid OCH hade hand om allt hemma. Och jag såg det inte heller som konstigt förrän jag själv växte upp och blev sambo och stod där och tog allt ansvar. Jag stångades jättemycket i mitt första förhållande för jämlikhet och det var inte alls kul. Först när vi hade brutit upp kom han och sa att han fattade vad jag hade menat. Det fick bli en lärdom för båda när vi gick vidare i livet.

Ok, det här blev långt. Så blir det när man läser intressanta böcker som väcker både tankar och minnen. Är det någon annan som har läst och tycker något?