Kategoriarkiv: Recension 2019

Happy food 2.0 av Niklas Ekstedt och Henrik Ennart

Publicerad den av
Svara

När jag såg att Happy Food kommit ut i en 2.0 blev jag överlycklig. Det här är något som jag är väldigt intresserad av och mitt stora intresse har lett till att jag just nu håller på att utbilda mig till kostrådgivare. Jag kommer att vara klar nu i vår. Så ja, jag kastar mig alltid förväntansfullt över sådana här böcker.

Den första Happy Food tyckte jag mycket om. Det var intressant och lärorik läsning. Sedan dess (2017) har intresset för tarmhälsa och inflammationsdämpande mat fullkomligt exploderat. Det forskas mycket i ämnet just nu och författarna sammanfattar det med att vi är mitt inne i en pågående kunskapsexplosion. Och eftersom forskningen går framåt och hittar nya kunskaper kände författarna att det behövde komma en Happy Food 2.0.

Jag är ju så nördigt intresserad av det här så att jag gillar att läsa om tarmhälsa är ingen nyhet, men jag är väldigt glad över att så många andra också gör det numera. Det här är verkligen jätteintressant läsning. Fakta varvas med recept, tips och råd. Det är lättläst, men jag har ändå läst långsamt och i små bitar för att kunna smälta och ta till mig informationen.

Jag tycker det är både häftigt och självklart att mat och hälsa hör ihop, fast på ett mycket djupare plan än vad man tidigare förstått. I slutet sammanfattar författarna tips om hur man kan komma igång och egentligen är det väldigt enkelt. Jag ska väl inte avslöja deras tips och råd här, men om ni läser boken har ni en väldigt överskådlig och bra sammanfattning i slutet.

Är man den minsta intresserad av kost och hälsa kan jag rekommendera den här boken, och dess föregångare också så klart.

Recex från Bookmark förlag

Mina första ord av Tinna Ahlander

Publicerad den av
Svara

Den här boken är min 4-åriga son väldigt förtjust i, trots att han väl egentligen kan anses vara lite för gammal för den. Men jag fick knappt fota den för honom, för det är ju hans bok. 😊

Precis som titeln avslöjar handlar det om att lära sig ord och peka och det gäller ord som har med vinter att göra. Väldigt passande just nu när snön ligger tjock utanför huset. Och det är klart att ord som ”snögubbe” har han ju stenkoll på, men det finns andra ord som inte är lika självklara. Och är det en pulka eller är en kälke eller snowracer? Många saker kan ju ha flera olika namn.

Även dottern (8år) gillar den här eftersom det är perfekt för henne att träna läsning på. Och båda barnen tycker väldigt mycket om de fina illustrationerna som liksom sticker ut och gör så att man vill känna på dem. Men så är ju Tinna Ahlander en mästare. 👌🏻

Det slog mig att det här skulle vara en perfekt bok för barnens små kusiner i Australien. De växer ju upp med två språk, men de har garanterat dålig koll på vinterord och det kunde ju vara lite spännande att få lära sig. Det får nog bli en present till dem när vi ses nästa gång.

Ett vintrigt boktips för de minsta. Även jag som starkt ogillar allt som har med snö och vinter att göra tycker om den här boken.

Recex från Triumf förlag

Kring denna kropp av Stina Wollter

Publicerad den av
1

Vad skriver man om en sådan här bok? Den är så personlig och handlar om Stina Wollters resa till den hon är nu. Vad och vilka som har format henne och gjort henne till just henne. Om hennes syster som var svårt sjuk i anorexia. Om hennes mamma. Om deras kistor som hon dekorerade. Det är alltid svårt att skriva en kommentar om en sådan här bok. Allt blir liksom så fjuttigt.

Jag har inte följt henne här på Insta men jag har läst intervjuer med henne och på så sätt fått upp ögonen för henne. Helt ärligt visste jag ingenting om henne mer än att hon har en känd pappa. Jag visste inget om varken radio eller konst eller hennes Instakonto innan intervjuerna. Men när jag såg boken här i flödet visste jag att jag måste läsa den.

Jag imponeras av hennes mod, men framför allt hennes klokskap. När hon bemöter både dickpics och ”pelargonkvinnor” och på HUR hon gör det. Jag blir chockad över vad folk skriver till henne och jag beundrar hur hon bemöter dessa kommentarer. Själv hade jag tappat hoppet om mänskligheten, stängt ner kontot och gett upp. Men hon tar fighten.

Hon skriver mycket om kroppar och hur vi förväntas vara, att vi passar in oss och alla andra i olika fack. Man måste vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt. Det finns så många normer att leva upp till och det är få som vågar utmana dem.

Jag stängde igen boken med tårar i ögonen eftersom hennes ord berörde. Det finns så mycket i boken att ta till sig och reflektera över. Hon säger det mycket bättre själv så läs boken.

En blivande fe av Sophie Kinsella

Publicerad den av
Svara

Nu har dottern (8 år) och jag läst ut den här fantastiska boken och vi kan glatt konstatera att den var precis lika rolig som första delen i serien. Man kan nog läsa böckerna i ”fel” ordning, men för bästa upplevelse rekommenderar jag att läsa del ett Min mamma är en fe före denna.

I den här boken möter vi återigen Ella och hennes familj. Hennes mamma (och moster och mormor) kan i hemlighet förvandla sig till en fe och göra trolleri. Ofta till pappans suckande eftersom mammafen ofta lyckas säga fel besvärjelser och trycka in fel kod i sin datastav. I den här boken förvandlas t.ex. Ella och mamman till apor, elefanter och pingviner, vilket inte riktigt var meningen. Men det är ju också dessa felaktiga trollerier som gör boken så fnissvänlig. Både dottern och jag har skrattat gott åt alla tokigheter som uppstår i boken.

Det är som sagt en väldigt rolig bok och den är väldigt härlig att läsa högt ur. Dottern skulle lätt kunna läsa den själv, men den är så rolig att läsa högt att jag inte låtit henne göra det. Vår lässtund på kvällen har varit guld värt. Hon har försökt smygläsa när hon inte velat vänta på nästa kapitel. 😄 Det måste väl ändå vara bästa betyget för en bok?

Både den här och förra boken vill vi varmt rekommendera vidare. Rolig, charmig och mysig läsning med både text och illustrationer som bidrar till läsupplevelsen. Sonen (4 år) satt med och lyssnade sista delen av boken och även han tyckte den var rolig så den passar fint även för lite yngre barn. Annars tror jag 6-9 år är en bra rekommendation.

Recex från B|Wahlströms.

Skönhetens väg av Martha Hall Kelly

Publicerad den av
Svara

Jag har läst många böcker som utspelar sig under andra världskriget och jag tänker ibland att nu måste jag ha läst om alla grymheter som pågick då. Men så dyker det upp en bok som skildrar ännu fler hemskheter, och jag chockas ännu en gång över människans ofattbara grymhet.

Den här boken är baserad utifrån 3 verkliga kvinnor och i slutet av boken finns foton av dem. Dessa 3 kvinnor går igenom ww2 på väldigt olika sätt. Caroline bor i NY och gör sitt bästa för att samla pengar och skicka hjälp till framför allt barnhem i Frankrike. Hon fortsätter sitt hjälpande även efter krigets slut. Herta är tysk och jobbar som läkare i ett koncentrationsläger där hon bl.a. utför medicinska experiment på fångarna. Kasia deltar i polska motståndsrörelsen men grips och skickas till koncentrationsläger där hon blir en av dem som tvingas utstå medicinska experiment.

Vi följer kvinnorna under hela ww2 men också efteråt, för även om kriget tog slut gjorde inte alla fasor och svårigheter det. Det är stundtals fruktansvärd läsning, särskilt som man vet att det här har hänt på riktigt. Den enda trösten är att veta att deras historia måste berättas, att de inte får glömmas bort. Kasia skickar hemliga, kodade brev hem till sin pappa där hon berättar om alla som bor i lägret och vad de utsätts för. Hon vill att världen ska få veta deras historia.

Det är en mycket välskriven bok med bra flöde, och författaren berättar i efterordet hur och varför boken blev till. Det är definitivt en bok jag tycker ni ska läsa. Och det är en av få böcker som faktiskt levde upp till sina drygt 500 sidor.

Den här boken tänker jag ta med till Bokträffen nästa månad, så att fler får chansen att läsa den. Det är den här månadens bästa bok och den kan nog även bli en av årets bästa. Läs!

Recex från Bookmark förlag

När du läser det här av Mary Adkins

Publicerad den av
Svara

Den här boken är helt uppbyggd på dialoger som sker via mail, sms samt blogginlägg och det är något som jag brukar avsky i böcker. Jag tycker att det brukar stanna upp flödet och störa läsningen. Så hur skulle jag tycka om en bok där det BARA är så?

Redan i början vet vi att bokens huvudperson Iris har dött bara 33 år ung. Hennes chef och vän Smith börjar maila med hennes syster Jade och det är genom dem, tillsammans med Iris blogginlägg, vi får lära känna dem och veta vad som hänt de senaste åren. Hennes blogg handlar om hennes sista tid i livet, hur hon såg på livet hon levde och inför döden. Hon ville få sin blogg utgiven, men hennes syster säger blankt nej. Smith och Jade finner tröst i varandra och hjälper varandra genom sorgen som drabbat dem båda efter Iris död.

Det är lite svårt att komma in i boken, men när man förstår vem som är vem i mailen börjar det flyta på. Det är förvånansvärt rolig läsning med tanke på att det ofta handlar om döden. Iris blogg är faktiskt fantastisk, särskilt med illustrationerna. Och Smiths praktikant Carl som dyker upp ibland får mig att fnissa.

Javisst är det en bok om döden, men också om livet. Att inse att det är en ynnest att få känna håret flyga in i ögon och mun för en människa som snart kommer att tappa det pga cellgifter. Att inte ta något för givet. Det handlar om vänskap, om att gå vidare och att våga ta det där steget. Det är både varm och insiktsfull läsning som lämnar en glad känsla i kroppen. Särskilt slutet. Slutet är fint.

Ett värmande lästips så här i snökalla vädret. 👍🏻

Duktiga flickors guide till att sätta gränser och skita i vad andra tycker av Alexandra Reinwarth

Publicerad den av
2

Den här boken har sitt budskap väldigt tydligt redan i titeln, och den gula färgen får budskapet att verkligen lysa. Och det känns som om just det här budskapet ligger väldigt rätt i tiden. Många människor jag pratar med verkar tycka att tiden bara rusar förbi, att dagarna går utan att man riktigt hinner med. Och då blir det allt viktigare att stanna upp och fundera över vad man gör och för VEM man gör det. För sig eller för alla andra?

Den här boken är författarens egen personliga resa mot att lära sig säga nej, att stå upp för sig och inte låta andra styra hur man lever sitt liv. Hon började fundera över vissa vänner och hur det verkade som om hon alltid var den som ställde upp men som inte kunde förvänta sig samma tjänst tillbaka. Är det verkligen vänskap när det bara är den ena som får ut något positivt av förhållandet? Hon funderade över hur ofta hon lät andra bestämma hur hon skulle leva sitt liv och när den insikten väl börjat gro insåg hon att det gällde för alla plan i livet.

Det här är ingen gör så-bok, snarare en bok där man genom att följa hennes tankar och personliga resa kanske själv kommer till insikt om på vilka delar i livet man kanske borde lära sig att säga nej oftare. Utan att man för den skull blir en skitstövel.

Efter att ha läst boken var jag tvungen att kolla upp hennes ålder för jag tycker nämligen att många av hennes insikter kommer naturligt ju äldre man blir. Hon är 46 år, så bara några äldre än mig. Jag känner igen mig jättemycket i hennes tankar. Jag har (äntligen) insett att jag inte kan slösa bort mitt liv på saker jag inte vill göra eller på personer jag egentligen inte vill träffa. Först kommer mina barn och min man och därefter vårt företag. Och min fritid vill jag lägga på träning, läsning och resor. Om jag fryser tar jag på mig mössa, drar upp blixlåset i jackan så långt det går och har jag strumpbyxor trär jag på benvärmare för att inte frysa. Jag skiter i om andra tycker jag är ful då. Jag är ju varm. 😊

Det här är bok för alla som behöver lära sig säga nej oftare och att leva sitt liv som man själv vill.

Häxan av Camilla Läckberg

Publicerad den av
Svara

I går läste jag ut den här, och jag tror att jag bara har läst en bok av Camilla Läckberg tidigare. Efter en extremt seg och låg inledning tyckte jag att boken tog sig och blev till helt ok underhållning. Jag antar att flera av personer i boken är återkommande från tidigare delar? Det var just presentationen och beskrivningen av alla karaktärer som gjorde inledningen så seg. Jag orkade inte ta in alla namn och deras relationer.

Boken har två (egentligen tre) parallella spår – ett (två) i nutid och ett på 1600-talet. I dåtid får vi följa änkan Elin som blir anklagad för att vara häxa och den delen har så klart en del i det som händer i nutiden. I nutid försvinner 4-åriga Linnéa från en gård och det väcker minnen från ett liknande fall 30 år tidigare. Då försvann en flicka i samma ålder från samma gård. Den gången hittades hon mördad och två tonåriga tjejer erkände sig skyldiga.

Ja, det är ju en deckare det här så upplägget ser ut som det gör i deckare. Det är polisarbete och pusslande med ledtrådar blandat med privatliv. Någon kommer på något men säger inte högt vad det är, men avslöjar det först mot slutet. Väldigt klassiskt och utan krusiduller.

Underhållande? Jodå, helt ok. Jag läser ju inte deckare annars och uppskattar när det är mer spännande än rått och brutalt. Den här deckaren är rätt ”snäll” eftersom den inte innehåller en massa ingående beskrivningar av brott och våld. Så där får den pluspoäng av mig. Däremot tycker jag att 600 sidor är alldeles för mycket! Det är väldigt få böcker som kan hålla tempot uppe så länge och här dippade det definitivt på flera ställen.

Så, tänker jag plöja igenom alla andra av Läckbergs böcker nu? Nä, det lockar faktiskt inte. Jag håller fast i mitt beslut att inte läsa deckare. Någon enstaka är ok, men jag föredrar hellre spännande framför deckare. Och ännu hellre relationsdrama, vardag och feel good. Det är där min läsning hör hemma.

Men det var ändå trevligt att stifta bekantskap med Läckberg och jag kan förstå varför hon har så många trogna läsare. Särskilt om man följer serien och lär känna karaktärerna.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

Publicerad den av
Svara

Jag har sträckläst denna fantastiskt fina, tänkvärda och berörande bok. Jag VET ju att Lisa Bjärbo är en mästare på att teckna fina karaktärer, skildra äkta dialoger och verkligen slå huvudet på spiken, och ändå blev jag lite överrumplat berörd och lite tårig av den här boken. Ett tag kändes det ju nästan som om boken handlade om mig.

Liv och hennes pappa flyttar från Stockholm till Växjö, eller snarare till en liten by utanför Växjö. Liv har alltid blivit presenterad som ”blyg” och hon tillbringar mycket tid med att överanalysera samtal och hitta negativa detaljer i dem. Hon har massa saker att säga – inuti huvudet. Men tankarna kommer inte ut som ord, utan stannar kvar där inuti. Starten i ny skola visar sig bli tuff för Liv som kommer till insikt om sig själv och vad hon bär på. Och till hennes hjälp kommer nya, fina vänner i Alia och Gunnar.

Jag känner igen mig SÅ mycket i Liv och hennes analyserande och den där tystheten som liksom tar över och lamslår. Jag har jobbat bort mycket av det, men i stora sällskap och särskilt på fester är jag tillbaka igen i mitt tysta jag. Orden stannar liksom i huvudet och jag känner mig gråtfärdig över att vara så tråkig och inte kunna slappna av och ha roligt. Panikångest har jag aldrig haft, men de där dialogerna i huvudet känner jag alltför väl igen. Åh vad jag har hatat att vara blyg!

Den här boken är både rolig och sorglig på samma gång. Relationen mellan Liv och hennes pappa är ju helt fantastisk. Det är så många detaljer som bygger upp och driver berättelsen framåt. Snacka om språkhantverk.

Det här är en bok som passar både tonåringar och vuxna. Och så kan man fundera över hur olika vi alla är och att det som kan vara så enkelt för någon är ren ångest för någon annan. Och acceptera och respektera varandras olikheter. Vi är rätt många som är väldigt roliga INUTI våra huvuden.

Sektens barn av Mariette Lindstein

Publicerad den av
Svara

Det här är tredje och avslutande delen i serien om sekten Via Terra och deras karismatiske men våldsamma ledare Franz Oswald. Der har gått femton år sedan Sofia lyckades fly från sekten och hon har lyckats bygga upp ett helt nytt liv med familj och vardag och allt vad det innebär. Men Franz Oswald är inte färdig. När en storm drar över Sverige och orsakar stor ödeläggelse tar han chansen att predika sitt budskap och återigen locka folk till sin sekt. Och den här gången riktar han in sig stort på barnen.

Precis som i de tidigare delarna är det grymt och rått och obehagligt. För mig som är ovan läsare av den här genren blir det stundtals FÖR rått och detaljerat. Samtidigt tänker jag att det är bra, att det visar en sekt bakom fasaden. Att det man ser utåt och det som sker på insidan är två helt olika saker. Föräldrarna till barnen i sektens egen skola har ingen aning om vad som egentligen pågår där och barnen drillas hårt att hålla en enad front utåt.

Det är hemsk läsning och jag mår flera gånger illa och tvingas skumma vissa stycken. Och eftersom Mariette Lindstein själv har varit med i scientologerna kan jag inte låta bli att undra hur mycket som stämmer överens mellan böckerna och verkligheten. Jag kan säga att efter att ha läst hennes böcker har jag numera lite svårt för att se en film med Tom Cruise. Han har blivit en del av Via Terra för mig.

Det här är ju tredje delen och man bör absolut läsa böckerna i ordning för att få ut mesta möjliga av läsningen. Det är hemsk och rå, men samtidigt spännande och intressant, läsning. Rekommenderas! 👍🏻

Och nu ska den här boken få flytta in i hotellets bokbytarhylla så kanske någon annan får den som semesterläsning.