Det här är den tredje delen i den mysiga serien Leksands-sviten, och när jag skriver detta har jag redan läst den fjärde delen. Jag tycker om att läsa serier när de flesta delarna redan har släppts och man bara kan plöja vidare.

”Nora och Viktor ser fram emot sin lyxiga bröllopsresa i Karibien. Efter allt slit med galleriet i Tällberg längtar de efter att få njuta av varandras sällskap i värmen, omgivna av turkost hav på ett kryssningsfartyg. Med på resan följer deras bästa vänner, paret Vega och Kim. Men när vännerna kort efter ombordstigningen får en fnurra på tråden påverkas även stämningen mellan de nygifta. Orosmoln hopar sig över deras kärlekssemester och Noras hemlängtan vaknar till liv.

Mer än hundra år tidigare stiger Anders ombord på ett annat fartyg. Han har för andra gången tvingats begrava ett barn och bestämmer sig för att ge familjen en bättre framtid. Han lämnar sin fru och sitt ofödda barn i Insjön och tar jobb som kolare på ett skepp som korsar Atlanten. Målet är att ta sig till Amerika och skaffa en gård så att hans älskade familj kan flytta efter. Medan varje tag med skyffeln för honom allt längre bort från dem känner han också att återseendet närmar sig. Vad han inte vet är att skeppet, Titanic, är på väg mot sin undergång …”

Precis som i tidigare delar innehåller den här boken en nutida och en dåtida berättelse. I nutid följer vi återigen Nora och Viktor och i dåtid följer vi Anders som kliver på Titantic med förhoppningen att starta ett nytt liv. Jag gillar den dåtida berättelsen mest. Som läsare vet man ju redan innan vad som händer med Titanic och det är nästan så man skulle vilja kunna hoppa in i boken och säga till honom att inte gå ombord. Jag kan inte läsa om Titanic utan att se filmen framför mig så för mig blir dessa delar filmisk läsning.

I den nutida berättelsen är vi inte i Leksand, vilket jag verkligen saknar. I stället är Nora och Viktor på en karibisk kryssning. De åker tillsammans med ett annat par som tjafsar och ärligt talat beter sig illa och för mig blir tyvärr denna del inte så mysig läsning som jag önskat. Jag saknar den härliga miljön i Dalarna, den mysiga stämningen och den där feelgoodiga känslan som de två första delarna gav.

Den här boken blev en mellanbok i serien för min del, men jag har som sagt redan läst den fjärde delen som bjöd på väldigt underhållande läsning och som är min favorit i serien. Recensionen av den kommer i morgon.

I oktober släpps den fjärde delen i den här serien, så jag passar på att läsa del två och tre innan dess. Det här är andra delen.

”Nora och Viktor har bestämt sig för att öppna ett galleri med återvunna saker i Tällberg, och Nora är fast besluten att slå upp dörrarna till midsommar. Men tiden är knapp och det visar sig att ingenting går lika smidigt som hon hoppats på. En dag ropar Nora in en tavla på auktion och hittar ett kärleksbrev som väcker hennes nyfikenhet. Vem är dalkullan på tavlan? Är brevet skrivet till henne? Och vem är avsändaren?

Samtidigt följer vi Nils på 1960-talet, en ung man som tillsammans med sin dysfunktionella familj flyttat till Insjön. Nils är romantiskt lagd och blir omedelbart förälskad i en kulla i folkdräkt som han ser på ett vykort. Han inser att det är hon eller ingen han vill dela livet med.”

Den här boken bjöd på väldigt mysig läsning och det var kul att få återse Nora och Viktor i Tällberg. Samtidigt som vi följer dem i nutid får vi också följa Nils under 1960-talet, och jag trivs bra med att läsa böcker som har två parallella tidsplan i berättelsen. Här knyts det ihop så fint mot slutet och jag slog igen boken med ett leende på läpparna.

Jag tycker som mest om att läsa böcker som handlar om helt vanliga människor med helt vanliga problem. Vardagsrealism innesluten i feelgood-anda. Mysig och underhållande läsning med härliga miljöbeskrivningar och karaktärer att tycka om. Då trivs jag som bäst.

Tredje delen har en dåtidshistoria som jag är väldigt nyfiken på så den ska jag påbörja läsningen av inom kort.