Min 12-åriga dotter kastade sig över den här boken när den kom hem, och sedan plöjde hon den i ett nafs.
Det här är som en handbok i allt man kan tänkas vilja veta som yngre tjej. Det handlar om känslor som åker berg- och dalbana, pms, hur kroppen fungerar, om vänskap, om familj och mycket mer. Att läsa den här boken kastade mig tillbaka till den här lika roliga som jobbiga tiden precis innan och under tonårstiden. Det händer så mycket då! Det är verkligen en omvälvande tid för både kropp och knopp och jag hade älskat att ha en sådan här bok då.
Det är lättlästa texter blandat med många färgglada illustrationer, vilket ger boken en inbjudande och härlig känsla.
Boken rekommenderas från ca 9 år och uppåt, men både dottern och jag var överens om att kanske 11 år och uppåt är mer passande? Det beror så klart mer på individen än på åldern.
Nu när jag har läst och skrivit om boken ska jag lämna tillbaka den till dottern, för jag fick bara låna den. 😄
Som ni förstår vill vi rekommendera att läsa den här boken. Låna på bibblan eller köp till någon du tror skulle gilla den.
Det har kommit en ny del i den härliga serien om Vera och Ville, och den här gången handlar det om Ville som ska gå till tandläkaren. Han är lite nervös och undrar vad som ska hända. Tänk om han har hål i tänderna? Vad händer då? Men allt ser fint ut och Ville kan lämna nöjd och lättad.
Den här serien vänder sig till de yngre barnen och bjuder på vardagsnära berättelser som barn kan känna igen sig i. Det kan handla om att lära sig att klä på sig, att sova borta eller hur det är att gå på förskolan. Funderingar och tankar inför vad som komma skall, ibland lite nervositet, alltid paketerat i färgglada illustrationer och med lättlästa texter. Böcker att läsas både hemma och i förskolegrupp.
Min son har verkligen älskat den här serien och värnat om att det är hans böcker. Nu är han 8,5 år och känner sig för stor för böckerna, men vi vill verkligen varmt rekommendera hela serien till yngre lässugna barn. En verkligt fin barnboksserie.
Den här boken bjöd verkligen på en underbar lässtund och jag ville inte sluta läsa. Sarah Jios böcker har så fina omdömen på Storytel och hon har stått på min läslista länge, och efter att ha läst denna känner jag att jag måste läsa även hennes andra böcker. Fattar inte att jag väntat så länge med att läsa något av henne.
”Efter en tragedi flyr Ada Santorini sitt liv på östkusten och landar i Seattle. Hon får hyra en vacker husbåt i hamnen, och kanske kan hennes livslust och inspiration väckas till liv där.
Inom kort hittar hon en gammal koffert, som en gång tillhörde Penny Wentworth, en ung och nygift kvinna som bodde på husbåten för femtio år sedan. Ada blir fascinerad av Pennys liv, och hennes försvinnande, men vad hon inte vet är att deras öden snart kommer flätas samman …”
Jag gillade allt – karaktärerna, storyn och den underbara miljön. Jag vill också bo på en husbåt! Låter hur mysigt som helst.
Boken utspelar sig både i nutid och femtio år tidigare. I nutid möter vi Ada som tillfälligt hyr en husbåt för att komma bort efter en fruktansvärd tragedi. Där lär hon känna folk från de andra husbåtarna och upptäcker att husbåten hon hyr rymmer en hemlighet. För vad hände egentligen med Penny som bodde där 50 år tidigare? Vi som läsare får även följa Pennys liv på husbåten.
Vi bjuds på mysiga miljöbeskrivningar i form av husbåtsliv, ett känsloregister från djupaste sorg till spirande romantik samt ett spänningsmoment. Och ett alldeles ljuvligt grälande andpar, där fru and ständigt lämnar sin förtvivlade make. Underbart roligt att följa!
Jag älskade verkligen den här boken. En hjärtevärmande bladvändare som verkligen fick mig på fall.
Jag la ut en förfrågan på instagram om någon ville läsa klassiker och diskutera. Ett helt gäng svarade ja! 🥰 I kväll hade vi vår första digitala träff.
Efter att ha röstat på tre alternativ föll valet på den här boken. En kortroman utgiven 1958 som utspelar sig i 40-talets New York. Jaget, en man utan namn, bor i ett lägenhetshus på East Seventieth Street på Manhattan dit även 19-åriga Holly Golightly flyttar in. Vi följer deras vänskap genom mannens ögon, hur han observerar Holly och hennes manliga besökare. Men vem är hon egentligen?
Vi får aldrig riktigt veta med säkerhet. Hon ger ett flyktigt intryck, avslöjar lite här och lite där men hon är inte direkt en trovärdig karaktär. Att hon har haft det tufft anas och det är mycket som antyds mellan raderna.
Boken osar av New York och när det beskrivs hur Holly sitter på brandstegen och spelar kan jag riktigt se allt framför mig.
En kortroman på dryga 100 sidor om en för den tiden ovanlig kvinna. Stämningsfullt och gåtfullt, med en berättelse som lämnar fler frågor än svar. En intressant läsning som jag är glad att ha gjort och jag ser fram emot att även se filmatiseringen.
Till nästa gång ska vi läsa Sylvia Plaths Glaskupan.
Den här boken! Sträcklyssnade! Jag har sneglat på den ett tag och när jag hade avslutat mitt Ruth Galloway-marathon kändes den här som ett bra val. Och ja, det var det verkligen.
”Athena Liu is a literary darling and June Hayward is literally nobody. When Athena dies in a freak accident, June steals her unpublished manuscript and publishes it as her own under the ambiguous name Juniper Song. But as evidence threatens Junes stolen success, she will discover exactly how far she will go to keep what she thinks she deserves. What happens next is entirely everyone elses fault.”
Mörk humor, lögner, spänning, samhällskritik och en huvudperson som man egentligen inte kan annat än att avsky. Hon snor alltså sin döda väns manus och publicerar det i sitt eget namn och vad som händer efter det är sträcklyssning de luxe.
Ganska snart börjar någon misstänka att hon inte har skrivit det och drevet börjar gå. Det här är en tankeväckande, satirisk och mycket diskussionsvänlig bok som tar upp allt ifrån bokbranschen, rasism och kulturell appropriering till avundsjuka, sociala medier och mediadrev. Det är intressant att följa en huvudperson som inte går att lita på och som man inte ens tycker om. Jag ville bara veta hur allt ska sluta och kunde inte lägga ner boken förrän den var slut.
Jag vet inte om boken kommer hamna på min årets bästa-lista, men den erbjöd en annorlunda story och fick verkligen tankarna att börja snurra. En intressant bladvändare som var precis vad jag behövde just nu.
Åh, då var det dags att ta farväl av rättsarkeolog Ruth, kriminalkommissarie Nelson, druiden Cathbad och alla runt omkring dem. Jag fällde faktiskt några tårar efter att ha lyssnat klart. Inte pga slutet utan för att det nu är slut. Det kommer inga fler delar. Efter att ha hängt med detta fantastiska gäng i över 10 år måste jag nu ta farväl och just farväl har jag svårt för. 💔
”When builders discover a human skeleton during a renovation of a café, they call in archeologist Dr. Ruth Galloway, who is preoccupied with the threatened closure of her department and by her ever-complicated relationship with DCI Nelson. The bones turn out to be modern—the remains of Emily Pickering, a young archaeology student who went missing in 2002. Suspicion soon falls on Emily’s Cambridge tutor and also on another archeology enthusiast who was part of the group gathered the weekend before she disappeared—Ruth’s friend Cathbad.
As they investigate, Nelson and his team uncover a tangled web of relationships within the archeology group and look for a link between them and the café where Emily’s bones were found. Then, just when the team seem to be making progress, Cathbad disappears. The trail leads Ruth a to the Neolithic flint mines in Grimes Graves. The race is on, first to find Cathbad and then to exonerate him, but will Ruth and Nelson uncover the truth in time to save their friend?”
Jag tänker inte spoila något, bara reflektera över läsupplevelsen. Precis som i förra boken är pandemin närvarande. Inte lika mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle tycka det var jobbigt. Dessutom fortsätter inläsaren med otyget att låta telefonsamtal låta som om hon pratar i en burk. Så extremt irriterande! Svårt att höra och jobbigt för huvudet. Undrar om det är hennes eget påfund för att få det att låta mer teatraliskt?
Men själva storyn i sig är spännande. Jag har iofs tyckt för båda de sista delarna att det har varit för lite fokus på Ruths och Nelsons relation. Det är kanske bara min känsla.
För att sammanfatta hela serien – den är en blandning av spänning, arkeologi, vardagsliv och relationer. Relationerna har varit i form av kollegor, vänskap och kärlek. Allt har varit insvept i stämningsfulla miljöer och särskilt saltängarna där Ruth bor har varit flitigt förekommande. De karga, lite mystiska saltängarna har spelat en viktig roll genom hela serien. Jag har läst att de är påhittade, annars hade de stått på min lista över platser att besöka. Men Norfolk finns ju, och jag måste nog besöka det stället någon gång.
För mig har karaktärerna varit det som dragit mig till serien. Ett starkt gäng med Ruth och Nelson i spetsen, men alla har bidragit till berättelsen och den familjära känslan. Efter så många år och böcker tillsammans känns de nästan som nära vänner. Och nu måste vi alltså ta farväl. Nä, jag säger i stället på återseende för jag ska definitivt läsa om den här serien fler gånger.
Det här är uppföljaren till ”I vikens mörker” men den här gången utspelar sig handlingen mer i Eksjö än i Västervik, pga att rättegången hålls där.
”… som försvaret visat vid åtskilliga tillfällen under rättegången så var det inte självförsvar från Anna Svanströms sida, utan hon faktiskt mer eller mindre bjöd in till tillfället i december då mötet med Conny Strålqvist råkade urarta.”
I Eksjö tingsrätt står Anna återigen öga mot öga med sin förövare Conny. Förhandlingarna drar ut på tiden och Stockholmsadvokaten Philip Cronstedt gör allt för att så tvivel om Annas roll i den traumatiska händelsen för knappt två månader sedan. Annas oro och ångest stiger, de måtte väl inte tro på honom?
Den lilla stugan hon hyrt i utkanten av den småländska skogen för att slippa resorna från Västervik verkar heller inte vara så trygg som hyresvärden påstått. Som tur är får Anna ett nytt redovisningsuppdrag att landa i, något som tar fokus när allt annat är så oroligt. Även om hon förstås tycker att vissa underlag verkar vara lite underliga …”
I både den här och förra boken bjuds vi på krypande obehag och spänning, med en känsla av att vara övervakad. Någon som står där utanför fönstret och kikar in, någon med ett uppdrag. Och i båda böckerna är miljön en avlägsen stuga, där fotspår av andra människor inte borde finnas. Det är effektfullt och stämningsfullt. Fast det där stämningsfulla är i betydelsen av otäck stämning. Inget mys här inte.
Jag gillar den här boken, men jag gillar den förra lite mer. Eftersom det här är uppföljaren handlar det mycket om efterdyningarna och rättegången och det är just det där med rättegång som får läsningen att dippa lite för mig. Jag är ju inte så förtjust i polisarbete och förhör och det blir lite för detaljerat och mycket från själva rättegången. Jag kommer på mig själv med att skumma de bitarna.
För bästa upplevelse bör man läsa första delen innan den här. Gillar man psykologisk, lite krypande obehaglig spänning är den här serien ett hett tips.
Det här är den fjortonde och näst sista delen i serien om rättsarkeolog Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson och det är första gången jag läser den. Jag köpte boken förra året och påbörjade den, men eftersom den utspelar sig under pandemin med lockdown och annat som hörde till, klarade jag inte av att läsa den då. Det gjorde jag knappt nu heller om jag ska vara ärlig. Jag får nästan ångest av att läsa böcker som så tydligt utspelar sig under pandemin och beskriver den. Det är för tidigt, för tätt inpå. Jag orkar inte gå igenom den igen. Så har jag känt med alla böcker som nämner den, och jag fick faktiskt kämpa för att orka ta mig igenom boken.
”Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.”
Jag har omväxlande läst och lyssnat. Den engelska inläsningen är lite konstig, men som tur var hade flera kommenterat det så jag var förberedd. När det är telefonsamtal gör de ljudet som att det låter som om hon pratar i en burk och det är jättesvårt att höra och bara extremt konstigt. Varför? Det är en kvinna som läser hela boken och när t.ex. Nelson ringer ska hon låta som han gör i en telefon. Skitskumt! Däremot gillar jag att hon ibland härmar olika dialekter och äntligen låter Nelson som han har gjort i mitt huvud hela serien igenom.
Det här är utan tvekan den del i serien jag tyckt minst om, pga allt fokus på pandemin. För mig blev boken bara en vägsträcka att ta mig igenom för att leda mig fram till slutmålet. Det hände en hel del mellan Ruth och Nelson som jag nu tar med mig in i sista delen. Blir det de två till slut? Den sista delen finns bara som ljudbok så nu ska jag lyssna på den och sedan kommer jag garanterat fälla några tårar över att ha nått slutet. Det här är sentimental läsning för mig, minst sagt.
Det här är en fin och lärorik bok som min son, 8 år, läste med stort intresse. Han läser väldigt gärna faktaböcker då han är mycket vetgirig och gillar att kunna berätta vad han har lärt sig, och den här boken är både en faktabok och en sagobok på samma gång. Ett perfekt upplägg för honom.
I boken möter vi vännerna Sunny, Windy, Kai, Ignis och Terry. De har alla olika egenskaper och de lär oss läsare vad deras superkrafter är. Stackars Ignis är rädd för att inte ha någon positiv kraft att bidra med, men vännerna hjälps åt att förklara att de alla behövs och bidrar men på olika sätt och vid olika tillfällen.
Det ena budskapet i boken är just att vi alla är olika, har olika krafter och att vi alla är viktiga. Det gäller att hitta sin egen kraft och lära sig vad man är bra på. De fem vännerna signalerar att samarbete behövs. Det andra budskapet är att på ett enkelt och lustfyllt sätt lära ut vad förnybar energi är.
I slutet av boken finns frågor att diskutera och tanken är att man som vuxen ska läsa boken tillsammans med barn just för att kunna diskutera.
Boken är lättläst, med färgstarka och härliga illustrationer som förstärker textens budskap. Jag skulle säga att boken funkar från ca 5 år och uppåt och det är en bra bok att använda antingen i förskolan eller på lågstadiet för att prata om klimat. Min lärarhjärna gick igång på den här boken. 😅 Nu är jag ju varken lärare eller bibliotekarie längre så jag får helt enkelt tipsa vidare om den här boken.
Förra gången jag läste den här boken, del 13, läste jag den på engelska. Den här gången lyssnade jag i stället på den på svenska. Angela Kovács läser ju den här serien så himla bra. Det är verkligen ett hett tips till er som gärna lyssnar på ljudböcker. Hon läser tydligt, utan att förställa rösten, men samtidigt med inlevelse. Jag har faktiskt lyssnat mer än läst den här andra omläsningen – tack vare hennes suveräna inläsning.
”En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog.
Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar …”
I min recension av boken skrev jag förra gången att det här är en av de bästa delarna, men så tyckte jag inte den här gången. Jag tycker att en del händelser i den här boken är rätt obehaglig läsning, och att det är alldeles för lite fokus på karaktärernas privatliv. Däremot slutar den extremt bra och det hade jag glömt, så jag är glad att jag har läst om den. Den slutar så där att man verkligen vill kasta sig över nästa del med en gång och det var precis vad jag gjorde…
Jag har faktiskt redan läst/lyssnat på fjortonde delen så nu har jag bara den avslutande delen kvar.
Jag är nu framme vid tolfte delen i serien om rättsarkeolog Ruth Galloway, kriminalkommissarie Harry Nelson, druiden Cathbad, Kate, Michelle samt alla andra. Ruth och Nelson är så klart favoriterna, men jag är svag för alla karaktärer i den här serien. Det är tack vare dem som jag gillar böckerna så mycket. Efter så många böcker har de blivit som vänner. Jag har ju faktiskt hängt med dem i över tio år nu.
”Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.
Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.
Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?”
Jag gillar när serien har ett drag av mystik och i den här delen får irrblossen bidra till det. Irrbloss och lyktgubbar på de avlägsna och lite kusliga saltängarna – en svårslagen kombination av spänning.
Jag är redan halvvägs igenom nästa del och sedan återstår de två avslutande delarna som jag inte har läst tidigare. Jag både är sugen på att läsa och drar mig för att göra det. Sedan finns det ju inget mer? Kommer kännas konstigt att ta farväl av Ruth och gänget.
Här kommer tips på två helt nya böcker, som riktar sig från ca 3 år och uppåt. Barn i förskoleålder skulle jag säga, eftersom de utspelar sig på just förskolan. Eller på ”monstris” som det heter här då det handlar om små monster.
Min son, 8 år, har fått läsa och tycka till och han tyckte väldigt mycket om båda böckerna. Han föll direkt för de lockande omslagen och verkligen kastade sig över dem för att läsa. Han tycker böckerna är spännande, roliga och att han lärde sig av dem, och han föll lite extra för ”Hemligheten”.
Båda böckerna innehåller en berättelse med någon form av lärdom, vardagliga situationer som lätt uppstår för barn i den åldern. Hur gör man när man har råkat göra något fel? Hur berättar man och till vem? Eller hur ska man göra när det är en som bestämmer hela tiden? Vi får följa mini-monsterna när dessa problem uppstår och hur de löser det.
I slutet av böckerna finns frågor att diskutera tillsammans. Perfekt att först läsa ihop och sedan prata om.
Jag gillar att det är miljöer som barnen kan känna igen sig i, samtidigt som det blir lite busigare med monster i stället för barn. Illustrationerna är färgglada och detaljerade med många kännetecken från barns vardagliga miljöer. Kul upplägg! Både sonen och jag läser gärna fler böcker i serien.
Den här serien blir bara bättre och bättre och jag känner att jag tycker ännu mer om den nu när jag läser den för andra gången. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag gillar de nyare delarna mer, men jag tror att det har att göra med karaktärernas utveckling. Hur deras relationer har fördjupats och befästs, och det gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskap- och jobbrelationer.
Den här delen tyckte jag innehöll mer spänning än vanligt, samtidigt som den också var väldigt sorglig. Jag sträcklyssnade på den. Tydligen tyckte jag precis likadant förra gången jag läste den då jag beskrev den som en av de bästa delarna.
Jag känner mig pirrigt förväntansfull inför att närma mig de två sista delarna i serien som fortfarande är olästa. Jag är redan igång med tolfte delen, och sedan är det alltså bara trettonde delen kvar innan jag ska läsa del 14 och 15 för första gången. Ser fram emot det, samtidigt som det tar emot att läsa det allra sista av denna favoritserie. Vill inte ta farväl av Ruth och Nelson.
Det har blivit att jag mest har lyssnat på de senaste delarna, eftersom det har varit smidigt att kunna lyssna samtidigt som jag gör annat. Jag har sagt det förr och säger det igen – Angela Kovács läser serien otroligt bra.
Så har jag läst ut den sista delen i serien om de sju systrarna. Jag ska inte avslöja något om innehållet, bara konstatera att det känns bra att ha fått en avslutning.
Den här serien har ju blivit omåttligt populär och jag kan verkligen förstå varför. Det är en riktig saga, en vindlande berättelse som spänner över både tid och rum. Den tar oss med över hela världen, bjuder på historiska fakta, kulturella upplevelser, flera släkters livsöden. Det är vänskap och kärlek, hopp och sorg. Jag har lärt mig mycket historia genom att läsa den här serien.
Alla delar har inte varit lika bra och alla systrars berättelser inte lika intressanta. Jag gillade nog mest första delen De sju systrarna samt fjärde delen Pärlsystern. Och för alla delarna var den historiska berättelsen alltid mest intressant.
Det jag inte har gillat med serien är att det varit för mycket fokus på de kvinnliga karaktärernas utseende. Många beskrivningar av överjordiskt undersköna kvinnor alternativt alldagliga kvinnor. De har ställts emot varandra. Jag har ofta fått läsa mellan fingrarna för att inte reta mig för mycket på just det.
Men vilken berättelse det här! Jag är väldigt imponerad av Lucinda Rileys livsverk – hur hon pusslat ihop allt och all research hon har gjort. Alla detaljer, alla kulturer, all historia. Vilket jobb!
Jag ser fram emot när detta senare kommer på film. Innan dess – läs serien om du inte redan har gjort det.
För att komma ur min lässvacka fortsatte jag min omläsning av serien om rättsarkeolog Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson. Det visade sig vara ett lyckat val för jag klämde nionde och tionde delen i ett nafs. Och jag är faktiskt redan halvvägs igenom elfte. 😅
I dag funderade jag på varför jag tycker så mycket om den här serien. Jag gillar ju egentligen inte deckare, som det här klassas som. Det är karaktärerna i den här serien som gör det. De är helt vanliga personer med helt vanliga problem som vem som helst. I många deckare tycker jag att karaktärerna har ett tufft förflutet som tar upp alldeles för mycket av storyn. Så är det inte här och det gillar jag. Jag som läsare får fokusera på det som händer här och nu.
Just dessa två delar hör till de bättre i serien. Jag älskar att få följa karaktärerna i deras vardag och det är rätt mycket som händer just här. Trots att jag redan har läst och vet vad som händer kommer jag på mig själv med att hålla tummarna och hoppas på det där. Ja, har man läst förstår man vad jag menar.
Jag har lyssnat på de senaste delarna. De är suveränt inlästa av Angela Kovács. Jag lyssnar medan jag promenerar eller pysslar med något här hemma. Ruth och Nelson är med mig i det mesta just nu.
*malins bokblogg* 