Så har jag läst även fjärde delen i serien om Ruth Galloway. När jag jämför min läsupplevelse den här gången med förra, för 11 år sedan, verkade jag gilla den mer då än nu. Visst har det varit spännande läsning, men förra gången utnämnde jag den till bästa delen av de fyra första och så känner jag inte nu. Däremot gillar jag väldigt mycket att den delvis hade temat Australien och att det pratades en del om den så kallade ”drömtiden” som aboriginsk kultur kallar det. Det fick mig att tänka på boken ”Regnbågsormens land” av Barbara Wood, en bok som jag läste i sena tonåren och som verkligen har fastnat i mina tankar. Jag kanske borde läsa om även den boken?

”Det är halloweenkväll i Norfolk. På Smiths museum förbereder man ett ovanligt evenemang. Inför en handfull speciellt utvalda gäster ska en medeltida kista öppnas. Den väntas innehålla kvarlevorna av en biskop som levde på 1300-talet. Arkeolog Ruth Galloway kommer i god tid för att övervaka öppnandet. Men museet verkar märkligt tomt och tyst. Efter en stund hittar hon intendenten livlös bredvid kistan, mördad, blödande från näsa och mun.

Kommissarie Nelson får hand om fallet. Det framkommer att intendenten nyligen mottagit hotbrev från en grupp aktivister som vill att museets samling med aboriginska kranier ska återlämnas. Då ytterligare en person dör och Nelson oförklarligt insjuknar förstår Ruth att det måste handla om något mer än kranierna. Nelson svävar nu mellan liv och död, och svaret på mordgåtan tycks vara det enda som kan rädda honom.”

Även om jag inte fastnade för den här delen lika mycket är jag väldigt peppad att läsa vidare i serien. Jag har tidigare läst 13 delar så jag ser fram emot att läsa vidare och sedan avsluta med de två sista delarna.

Nu har jag kommit fram till den tredje delen i Ruth Galloway-serien. Jag gick tillbaka till min gamla recensioner av böckerna för att jämföra mina intryck då och nu. Det visade sig att förra gången jag läste var jag väldigt förtjust i första och tredje delen medan den andra inte riktigt höll måttet. Den här gången tycker jag i stället att första och andra delen är fantastisk läsning medan den här tredje är lite seg.

”Ruth Galloway har precis börjat jobba igen efter föräldraledigheten och kämpar för att få ihop vardagen med arbete och barn. Och när man i det lilla samhället Broughton Sea’s End hittar benen efter sex döda män i en grotta på stranden, kallas Ruth omedelbart till platsen.

När Ruth daterar benen till tiden för andra världskriget riskerar samtidigt en gammal välbevarad hemlighet att avslöjas. Och när en tysk journalist plötsligt mördas inser Ruth och kommissarie Nelson att det fortfarande finns människor som är villiga att döda för att sanningen inte skall komma fram. Ju fler ledtrådar polisen finner, desto mer komplicerad ter sig sanningen. Vad är Projekt Lucifer och vad vet familjen som är bosatt i det stora huset vid havets slut, om det som hände för sextio år sedan?”

Den här delen innehåller inte lika mycket arkeologi som de tidigare delarna. Här handlar det om ett mer nutida fall, och ja jag låter precis som en arkeolog när jag kallar det nutida. Jag föredrar helt klart när Ruth får jobba med mer riktig arkeologi, när det historiska ges stor plats i boken. Så är det inte den här gången och då blir mitt intresse lite svalare.

Om arkeologin sviker gör däremot inte relationerna det. Här både fördjupas och påbörjas flera relationer och det är arkeologin och relationerna jag tycker mest om med serien.

Eftersom jag har läst 13 delar av den här serien känner jag karaktärerna väl och jag skrattar när Nelson grymtar surt över något eller när han levererar någon butter replik. Jag känner honom, jag vet att han egentligen är snäll men kan uppfattas som lite tvär. Och Ruth, kära Ruth. Det är som att få hänga med en saknad bästa vän igen.

Jag fortsätter mitt projekt med att läsa om min favoritserie om Ruth Galloway och har nu kommit fram till den andra delen som jag plöjde snabbt.

”Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: ett offer till guden Janus. Under romartiden var det nämligen under just väggar och dörrar som man begravde offren till denne gud. Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats, där man har hittat ett skelett från ett barn.

Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får hand om fallet. Finns det något samband? Och varför denna koppling till romersk mytologi?”

Även denna del ger stort utrymme för arkeologi och historia och det är både intressant och spännande på samma gång. Ruth och Nelson var självklara huvudkaraktärer i första boken men nu får Cathbad större utrymme, och han återkommer ju mycket i framtida delar i serien.

Det enda jag inte gillar med den här serien är Ruths konstanta tankar om sin vikt, och det minns jag att jag reagerade på redan förra gången jag läste. Hennes fokus på vikt förekommer tyvärr lite väl frekvent i flera delar, men i de nyare delarna har hon släppt det.

Jag tycker väldigt mycket om miljöbeskrivningarna i den här serien och jag kan nästan känna det som om jag är där. I den här boken fanns det också en känsla av mystik kring miljön och det gillar jag verkligen. Det påminner lite om Johan Theorins Ölandsserie.

Trots att jag alltid sagt att detta är min favoritserie blir jag ändå positivt överraskad när jag nu läser om. Jag brukar inte läsa om böcker och var nog lite orolig att jag inte skulle gilla lika mycket, men det är snarare tvärtom. Jag gillar serien ännu mer den här gången. Kanske för att jag nu vet i vilken riktning karaktärerna kommer att utvecklas under seriens gång.

Jag brukar inte läsa om böcker, dels pga tidsbrist (finns så många nya böcker jag vill läsa) men dels också av rädsla för besvikelse. Tänk om favoritboken inte håller fortfarande?

Serien om Ruth Galloway har varit en stor favorit sedan jag läste första boken 2012. Ny fick jag en sån lust att läsa hela serien från början. Del nr 15, som släpptes tidigare i år, ska enligt författaren bli den sista och innan jag läser de två sista vill jag ha hela serien färsk i huvudet.

”I sumpmarken utanför King’s Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.”

Det var fantastiskt att återigen möta Ruth, Nelson, Shona, Cathbad m.fl. i den allra första boken. Under läsningen märkte jag att jag har glömt hur allt började och det är intressant att lära känna alla på nytt, särskilt som jag vet vad som kommer att hända i framtiden.

I den här första delen är det mycket arkeologi och det är ju en av orsakerna till att jag ens påbörjade serien en gång i tiden. Det här är inte en klassisk deckare. Det handlar mycket mer om relationer och historia och jag känner att jag lär mig något under tiden jag läser. Jag älskar det ofta dramatiska landskapet och miljöbeskrivningarna, särskilt de storslagna saltängarna där Ruth bor.

Jag har verkligen dragit mig för att läsa de två sista delarna i serien eftersom jag inte vill ta farväl av serien. Nu känner jag mig mer redo genom det här projektet med omläsningen. Jag hade faktiskt äran att träffa (och krama!) Elly Griffiths på förra årets bokmässa och det var definitivt en höjdpunkt. Då fick jag chans att berätta för henne hur mycket jag älskar den här serien. ❤️