Nu har årets julkort börjat komma hem till oss och det har skapat vissa funderingar. Alla julkort från T:s vänner och familj är adresserade till oss båda, men inte de från min sida. Än så länge är det bara ett enda kompispar som har skrivit även T:s namn som mottagare. De andra har antingen bara skrivit mitt namn och visat att det bara är till mig, eller har de skrivit en liten parentes efteråt där de i alla fall hälsar till T. Markering eller bara obetänksamhet? Jag vet inte, men jag blir ledsen i vilket fall.

Förra året var det två av kompisparen som valde att bara skicka julkort till mitt ex. Flera av kompisarna har ju tydligt markerat att de har valt hans sida och även om de från början var ”mina” kompisar umgås de alltså med honom och inte med mig efter separationen. Jag vet inte varför så många tycker att en skilsmässa är en sådan dödssynd, eller varför den verkar anses vara mitt fel. Är det inte viktigare att man är lycklig? Är det verkligen så hemskt att jag har träffat T efteråt och valt att dela mitt liv med honom? Att jag har valt att gå vidare med mitt liv? 

Jag är lycklig. T och jag säger varje dag till varandra hur lyckliga vi är med varandra. Vi är varandras familj nu. Om folk inte kan acceptera det så fine. Det är deras problem, inte vårt. Mitt liv består av T nu och likväl som jag alltid ser andra kompispar som en enhet ska även vi ses som det. Jag skulle aldrig skicka julkort eller liknande till mina vänner och inte rikta det även till deras partner. Och jag skulle aldrig säga till dem när jag träffade dem att ”det är ju tråkigt att du inte är ihop med ditt ex längre”. Det var faktiskt höjden av oförskämdhet när ett av mina kompispar stod och beklagade just detta när de träffade mig och T på stan en gång…

Och med dessa funderingar tänker jag nu joina min fantastiska man som står och lagar mat åt oss i detta nu. Som sagt, jag är världens lyckligaste kvinna. Ever. 😀

”Om du fortsätter att göra som du alltid har gjort, kommer du att få samma resultat som du alltid har fått.”

Nu har jag bara 47 arbetsdagar kvar på skolan. Det har spridit sig bland eleverna att jag ska sluta och igår möttes jag av arga spanskåttor som tänkte strejka i vår. Jag kan förstå att de är oroliga för alla människor är mer eller mindre oroliga inför nyheter och det okända. De vill ha trygghet och veta vad som väntar och just nu är det ju ingen som vet vem som tar över efter mig nästa år. Men jag försöker lugna dem och säga att allt kommer att bli bra. För det tror jag verkligen. Varför skulle jag gå omkring och tänka att jag är oersättlig? Jag sa till dem igår att de ju t.o.m kan få en ännu bättre lärare, någon som de tycker ännu mer om. Tänk om ni t.o.m får en riktig spanjor till lärare? Åh vad coolt tyckte eleverna och sedan glömde de helt bort att gnälla vidare på mig.

I måndags tömde jag faktiskt 5 pärmar också. Det kändes skönt. Jag behöver börja tömma för att långsamt fasa ut allt, börja avsluta och stänga av sinnet. Jag ska ge järnet hela terminen ut, utåt sett, men mitt inre måste börja stänga ner. Jag vet att jag kommer att gråta floder på julavslutningen för hur det än är jobbar jag ju med människor som jag tycker väldigt mycket om. Det kommer att bli känslosamt att ta farväl av alla. Men jag har lovat alla mina spanskklasser att vi ska ha en egen liten avslutning. Det kan nog vara bra för alla parter. Säga farväl och sedan ta nya tag.

Men gud vad jag längtar till mitt nya jobb nu. Det ska bli så spännande med en massa nya utmaningar! 😀

På min promenad idag kändes verkligen höstens ankomst. Det blåste riktigt ordentligt och det flög löv från träden. Regnet duggade ner och det var regnjacka som gällde idag, både pga regnet och blåsten.

Men jag gillar att gå i regn. Så länge det bara är någorlunda varmt är det riktigt skönt och uppfriskande att gå i regn. Och idag kändes det extra skönt att gå en runda, med mp3:n inpluggad i öronen och att få rensa tankarna. Jag är inne i en stor process just nu och tankarna har malt i huvudet de senaste dagarna. Jag hoppas att jag har fattat rätt beslut. Det känns så i hjärtat i alla fall. Två av de viktigaste människorna har fått veta mitt beslut och båda har tagit det precis så som jag hoppades. Det känns skönt. Om några dagar kan jag lossa på tystheten och vara öppen med beslutet. Så skönt det ska bli. Om jag är lite förvirrad här på bloggen beror det just på detta. Jag har bara en enda sak i huvudet just nu och det är det enda jag egentligen vill skriva om nu, för att lätta tankarna. Men. Jag måste vänta några dagar till.

Imorgon och på torsdag ska jag promenera och träna en massa efter jobbet. Jag är tillbaka här på fredag igen, eller kanske på söndag. På lördag är det ju bokmässa som gäller!

Ha det bra så länge!

Många gånger blir jag lite avis när jag surfar runt på alla olika bloggar. På era namn. Många har verkligen tänkt till och har så härliga och ibland lite mystiska namn. Namn som fastnar. Själv heter jag ju bara *Malin*. Varken spännande eller mystiskt. Men när jag startade bloggen hade jag redan haft en annan, eller rättare sagt två, blogg(ar) i anonyma namn och det blev så konstigt. Jag ville inte att någon jag kände skulle läsa dem eftersom jag ville vara anonym och samtidigt blev det tråkigt att skriva privata saker eftersom det kändes som om att det inte skulle intressera någon. Så till slut valde jag att radera bloggarna och börja om på nytt och det är snart ett år sen nu. Det är mycket roligare att blogga nu, samtidigt som jag ibland får tänka till och välja att inte skriva en del saker eftersom jag har både vänner, släkt och kollegor som läser här. Det blir en balansgång. Ibland har jag ju fått kommentarer att ”ja, vi vet ju redan vad ni gjorde i helgen för det läste vi på bloggen”. Då kan det kännas som om jag (vi) bara är en blogg. Jag menar, jag skriver ju faktiskt inte om allt vi gör här i bloggen. Det mesta och det viktigaste och mest privata behåller jag för mig själv.

Men nu tappade jag visst tråden helt. Det var ju inte det som jag skulle skriva om. Det var ju det här med namnen. Jag skulle fråga er en fråga.

Varför heter du som du gör, dvs ditt bloggnamn? Hur valde du det namnet?

För min egen del blev det *Malin* med 2 stjärnor (i mina ögon är det stjärnor som är tanken) av en väldigt enkel anledning. När jag skulle kommentera på en kollegas blogg hade hon redan regelbundna kommentarer av en Malin. Jag började med att skriva Malin N, men det fick bara flashbacks från skolan eftersom vi var två Malin i klassen – Malin N och Malin W. Därför blev det att jag i stället lade till * för att visa att hallå, det är jag som skriver nu. Till slut blev det ”jag” på något sätt, eller rättare sagt, det blev blogg-Malin som skiljer sig en del från privata Malin. Det är ju inte världens mest spännande namn på en blogg, men nu skulle jag faktiskt inte ens kunna tänka mig att döpa om den. I början valde jag att skriva World of Malin som bloggnamn men det tog jag snabbt bort och nu är det bara bloggadressen som är så. *Malin* känns mer jag.