Jag älskar att få höra om livsöden, hur olika ett liv kan se ut och hur vi påverkas av vår livsresa. Den här boken plöjde jag i går, först genom att lyssna och sedan genom att läsa. Anitha Clemence läser boken själv och jag tyckte att det förhöjde upplevelsen för hon gör det verkligen med bravur.

När Anitha var 2 år adopterades hon från Indien. Hon kom från ett kloster och flögs nedsövd till Sverige. Vi får följa henne under hennes uppväxt i en dysfunktionell familj där hon bl.a. hotades med att skickas tillbaka. Det tog Anitha många år innan hon ens berättade för någon vad hon gått igenom och utsatts för i hemmet.

När hon blir äldre åker hon till Indien för att finna svar kring sin adoption, men kulturkrocken blir massiv. Hon klär sig helt fel, ställer inte rätt frågor och får svar som snarare skapar fler frågor. Det känns som om hennes adoption är ett enda stort hemlighetsmakeri och hon låter det förbli så under flera år.

Först när adoptivföräldrarna dör gör hon ett nytt försök, den här gången med större insikt i kulturen. Via dna och avlägsna, nyfunna släktingar samt privatdetektiver kommer nya spår fram. Hon har berättat i intervjuer att hon skrev en del av boken i realtid under tiden allt skedde och det märks. Hon bjuder verkligen med oss i sitt sökande och det är berörande, spännande och gripande på samma gång. Jag rycks med i hennes tankar och funderingar och håller hela tiden tummarna för att hon slutligen ska hitta sina föräldrar, få svaren hon söker.

Det här är en omtumlande och stark berättelse om identitet och förståelse för vem man är. Att läsa om hennes barndom och hennes adoptivföräldrars (framför allt pappan) agerande är tuff läsning. Det gjorde verkligen ont att läsa.

Efter att ha lyssnat och läst boken är jag otroligt imponerad av hennes styrka, att ta sig ut och upp och landa med båda fötterna. Hon skriver så fint och kärleksfullt om sina barn också.

Kan varmt rekommendera att lyssna/läsa. Ett livsöde som både berör och skakar om.