Jag har tyckt väldigt mycket om allt jag har läst av Birgitta Gunnarson. Hon har alltid en så fin ton i sin text, med vardagliga och varma karaktärer som känns äkta. Dessutom genomsyras hennes berättelser av en sådan medmänsklighet, som gör att man trivs och tycker om att följa med i karaktärernas livsöde.
I den här boken möter vi Karin som mycket motvilligt går i pension. Vad ska hon göra nu? Hur ska hon kunna fylla dagarna med något av värde? Hon brottas med tankarna inför framtiden och den tomhet pensioneringen symboliserar för henne. Men ganska snart kommer det in människor i hennes liv som ändrar hennes sätt att tänka om tiden och vardagen.
När jag började läsa den här boken var det helt fel bok vid fel tid och jag fick lägga ner den och plocka upp vid ett senare tillfälle. Det är en lågmäld och stillsamt berättad bok och jag var för uppe i varv för att kunna landa i texten. Vid andra försöket tog den mig däremot med storm. Jag blev väldigt förtjust i Karin och hennes berättelse. Det var mycket tankar kring vad som är viktigt i livet, att få välja sin egen väg i livet och att våga välja en ny stig att gå på. Karin trevar sig fram i denna nya okända vardag, och vem känner inte igen sig i det här med att fastna i gamla tankesätt och ha svårt att våga att stå upp för sig själv och säga ifrån.
Om du inte har läst något av Birgitta Gunnarson vill jag varmt rekommendera att göra det, antingen den här boken eller någon av hennes tidigare. Oerhört fina, tänkvärda och träffsäkra läsupplevelser om det lilla livet i det stora.
*malins bokblogg* 