Den här boken sätter igång tankarna. Om man kunde resa i tiden – skulle man vilja ta chansen att ändra något i sitt liv? Ta en annan väg? Göra något ogjort? Eller tvärtom, göra det där man ångrade att man inte gjorde?

”Dagen innan Alice fyller 40 kan hon konstatera att livet är helt ok. Hon trivs ganska bra på jobbet, med sin lägenhet och sina relationer. Men hennes pappa är allvarligt sjuk och hon kan inte släppa känslan av att hon missat något.

Till sin stora förvåning vaknar hon morgon därpå i mitten av 90-talet för att återuppleva sin 16-årsdag. Och det är inte bara hennes tonårskropp som chockar henne, eller mötet med den gamla gymnasieförälskelsen, det är framförallt hennes pappa: den vitala, charmiga, 40-nåntingversionen av pappan som hon får möjlighet att återförenas med.

Beväpnad med ett nytt perspektiv på sitt eget och hans liv är det inte utan att vissa händelser får helt ny mening. Kanske finns det något som Alice borde göra annorlunda om hon kunde?”

När jag lade ifrån mig den här boken snurrade tankarna kring tidsresor och att få återse sitt liv kring 16-årsåldern, med allt vad det innebär både med vardag, musik, teknik och att bo hemma. Det är väldigt intressant att få följa Alice på hennes tidsresor, inte minst att få uppleva 90-talet igen genom hennes ögon. Att inte kunna ringa och nå sina vänner lika enkelt, att inte snabbt kunna googla något man önskar svaret på. Det känns så långt borta.

Jag tyckte att boken var lite seg i början innan den tog sig, men när jag hade läst klart kände jag snarare att jag ville läsa den igen, nu med nya ögon.

Och för att besvara mina egna frågor i början – nej, jag skulle inte vilja göra om något i mitt liv. Jag tror att saker sker av en anledning och jag tror inte det hade blivit lika bra om jag t.ex. hade träffat min man tidigare. Jag behövde gå på mina nitar innan för att lära mig. Det finns ju också en risk att man ändrar FÖR mycket så att inget blir sig likt. Men en kittlande tanke att kunna resa i tiden, det är det.

Kan varmt rekommendera boken!