Gårdagskvällen bjöd på härlig digital bokcirkel med gänget där vi tillsammans läser klassiker. Till den här gången hade vi passande nog läst en nobelpristagare: Gabriel García Márquez. Jag har tidigare läst hans ”Krönika om ett förebådat dödsfall” som är en riktig favoritbok. Jag har t.o.m. läst den 2 gånger, en gång på spanska och en gång på svenska. ”Hundra år av ensamhet” har stått en mindre evighet på läslistan och nu har jag äntligen läst – extra passande då den kommer som serie på Netflix i december.

Jag säger äntligen av två anledningar. Det är nämligen skönt att äntligen ha läst den OCH det är skönt att äntligen ha läst ut den. 😅 För oh my vilken bok! Det är utan jämförelse den konstigaste bok jag läst. Den kändes som en lång feberdröm. Människor som återuppstår från de döda eller som plötsligt svävar upp i himlen och försvinner. Magisk realism, javisst, men mycket mer än jag var beredd på. Allt är oerhört detaljerat beskrivet och de verkar kriga mest hela tiden. Det är incest inblandat i flera generationer och alla barn döps efter tidigare generationer vilket betyder att alla förvirrande nog heter nästan likadant. Det är ofta både vulgärt och direkt äckligt. Jag orkade bara läsa ett visst antal sidor varje dag, sedan ville jag läsa något annat för att få bort bilderna ur huvudet.

Det är inte så att boken är dålig, den är bara märklig. Det fanns också delar då jag njöt av läsningen och gillade både det där konstiga och språket.

Vi var väldigt överens om den här boken och det blev många skratt under vår diskussion. Vi enades om att det var bra att ha som mål att läsa ut den inför vår diskussion för att liksom orka fortsätta läsa samt att det känns fint att kunna bocka av den då flera haft den på läslistan. Men vi undrar också hur sjutton det ska kunna bli en tv-serie av den? Vad kommer att väljas ut och vad ska sållas bort?

Jag brukar älska magisk realism och den sydamerikanska berättarkonsten, men den här boken fick jag känna mig besegrad av.