Den här boken lockade mig direkt när jag såg titeln Åtel. Då förstod jag att den här boken kommer att innehålla spänning som utspelar sig i skogen, exakt den miljö jag gillar bäst när det gäller just spänning. Det är lätt att föreställa sig mina Småländska skogar som skådeplatsen, även om detta utspelar sig utanför Norrköping.

Det blev sträckläsning för min del. Jag inledde med att lyssna men gick sedan över till att läsa i stället. Och det här med att läsa spänning strax innan man ska sova… Ingen bra idé! Fattar inte att jag aldrig lär mig? Bara ett kapitel till, och ett till, nä NU måste jag faktiskt släcka och sova. 😅

Jag är uppvuxen med jakt och kan känna igen mycket i boken, även om jag själv aldrig har jagat eller ens äter kött. Men jag har haft jägare omkring mig, hört pratet, vet hur kläderna luktar. Det var inte svårt att leva sig in i bokens miljöer eller att känna igen karaktärerna. Jag gillade upplägget och tankarna kring vilt, skiftningen mellan att jaga eller bli jagad själv. Den där speciella sammanhållningen som finns i ett litet samhälle, på gott och ont. Hur alla känner till allt om varandra, att hemligheter sipprar ut förr eller senare.

Det var spännande läsning från början till slut, med flera intressanta karaktärer. Det blev dock lite väl mörkt för min del mot slutet när det dök upp saker jag helst inte vill läsa om.

Sammanfattningsvis en riktig bladvändare till bok, med både miljö och karaktärer som jag gärna återvänder till. Charlie Graff och Johan Nijpels vill jag gärna träffa i fler böcker framöver.