Efter att ha blivit tipsad från flera håll om Jeanette Winterson rusade jag iväg till biblioteket och lånade två böcker av henne: Det finns annan frukt än apelsiner och Skrivet på kroppen.

Det finns annan frukt än apelsiner handlar om en superreligiös familj vars dotter visar sig vara lesbisk. Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken, för jag blir nipprig på all religiositet i boken och deras predikan och påtvingande av religionen på andra. Självklart blir dottern utstött av familjen och församlingen eftersom hon anses vara besatt av onda demoner. Hon får klara sig själv och försörjer sig bl.a. med att sminka lik. Det är en delvis självbiografisk bok som av många beskrivs som späckad med humor trots sitt tragiska innehåll. Och den här boken benämns som en flatklassiker på nätet. Jag kan inte hitta någon humor i boken alls och det sistnämna kan jag inte uttala mig om. Jag hade faktiskt aldrig hört talas om författaren innan.

Det enda positiva med boken är språket och det är enda anledningen till att jag läste ut den. Winterson har ett enormt vackert språk och man fängslas och tvingas läsa vidare. Innehållsmässigt är den däremot grymt tråkig och jag finner ingen som helst mening med den. Tyvärr måste jag säga, för jag hade väntat mig mer. Efter att ha läst på nätet nu efteråt om den har jag sett att många blev besvikna på just den här boken. Många anser att hennes andra böcker är mycket bättre, så kanske ska jag faktiskt ta och ge henne en ny chans med den andra boken jag lånade. Alla förtjänar ju en andra chans. Och nu blev det nästan komiskt med sista meningen eftersom jag just skrivit en recension på en bok som hette just ”en andra chans”. Fyndigt va? 🙂