En historisk roman som utspelar sig i Småland på 1800-talet har definitivt mitt namn på sig. Jag började dessutom släktforska för drygt ett år sedan, och att läsa den här känns som att få läsa om hur mina anfäder levde. Jag har nämligen all släkt samlad i just Småland, många generationer tillbaka. En enda liten gren sticker ut till Orust, annars är det Småland som gäller.

”Torpardottern Hilda är en inbunden person, tärd av minnen från barndomen. När hennes faster Anna ber om hjälp på gården Sjölund är det första gången Hilda sätter sin fot där sedan den olycksaliga vinterdagen då hennes far och bror drunknade i sjön. På Sjölund finns också Annas våldsamme make August, som tittar alltför djupt i flaskan, och deras fosterson Erik. Han, som bara var en pojke sist Hilda såg honom och som hon lovat sig själv att aldrig förlåta för det som hände, är nu en ung man.

Nere vid sjön skiftar vassen från gult till grönt och i gryningen hörs koltrastens sång. Någonting börjar gro mellan Hilda och Erik och det växer sig snabbt starkare.”

Jag hade lite svårt att komma in i boken först och gjorde misstaget att lyssna på boken. Eftersom en del dialog är skriven på dialekt blev det inte bra att höra inläsaren försöka sig på småländskt uttal. Aj, mina öron. Jag släppte boken ett tag och när jag sedan återvände blev det enbart läsning och då flöt berättelsen på och bjöd på fängslande läsning.

Jag är förtjust i att läsa om vardagslivet förr, hur man levde och vad man drömde om. Kvinnors vardag lockar lite extra och det är fokus i den här boken. Tänk så annorlunda vi har levt, så mycket som har förändrats i vårt samhälle. Jag läste nyligen att för 200 år sedan levde 90% på landsbygden, numera är det ca 30%.

Den här boken är förutom en historisk roman även en kärleksroman. Starka känslor, förbjuden kärlek och en omöjlig situation. Det är dramatiskt och vardagligt på samma gång. Boken slutar med en cliffhanger som heter duga och jag måste snart läsa vidare i tvåan för att få veta hur det ska gå.