Den här boken blev jag nyfiken på redan när jag såg den engelska utgåvan. Det var något med både omslag och titel som lockade. Sedan glömde jag bort den lite innan den dök upp i flödet och påminde mig igen. Det fick bli en julklapp till mig själv.

”Bara dagar efter det att Raynor Winn och hennes man Moth mottagit beskedet att han lider av en dödlig sjukdom, förlorar de hela sitt hem och sitt levebröd. Tomhänta och med tiden utmätt fattar de ett impulsivt beslut: De ska vandra den 100 mil långa och vindpinade South West Coast Path Englands längsta vandringsled som sträcker sig från Somerset i norr, går västerut längs med hela Cornwalls kust och slutar i södra Dorset.

De har knappt pengar till vare sig mat eller boende. Med bara det absolut nödvändigaste på ryggen ger de sig av. De sover i tält i det väderbitna, uråldriga landskapet med klippor, hav och himmel som väggar. Men genom varje steg, varje möte och varje prövning längs vägen utvecklas deras vandring en tänkvärd och livsbejakande resa.”

På papperet har den här boken allt som jag faller för i en bok. Det är naturupplevelse, vandring, gripande handling samt baserat på verkligheten. Jag tyckte om boken men den blev inte den där stora läsupplevelsen som jag hade förväntat mig. Jag tror att det helt enkelt beror på att jag läste den helt fel tid. I december tappade jag läslusten helt men tvingade mig igenom några böcker ändå, utan att känna någon direkt läsglädje. Väldigt dumt gjort.

Det är som sagt en sann berättelse och efteråt var jag tvungen att googla för att få veta hur Raynor Winn och hennes man Moth har det i dag. Och även om boken kanske inte blev en fullpoängare för mig var det ändå gripande läsning. Att förlora allt man har och varken ha hem eller jobb – vad gör man?

Det här är definitivt en tänkvärd bok som får en att uppskatta och värdesätta det man har och kanske tar för givet, både när det gäller hälsa och materiella ting. En påminnelse om vad som är viktigt.