Taylor Jenkins Reid är en så otroligt mångsidig författare och hon är svår att placera i ett fack. Gemensamt för alla böcker är hennes förmåga att bygga upp hela världar och med intressanta karaktärer. Jag sugs in i hennes universum oavsett om jag gillar bokens story eller inte. Jag gillar dessutom den briljanta idén att låta karaktärer dyka upp även i andra böcker. Det blir en twist av igenkänning som kittlar hjärnan. 

Den här boken handlar om Lauren och Ryan och hur de bestämmer sig för att ta ett år ifrån varandra för att kanske, förhoppningsvis på så sätt hitta tillbaka till kärleken. Vi får först följa hur de träffades, blev kära och gifte sig. Någonstans på vägen tappade de bort varandra och glädjen tillsammans. Det blir ett år av funderande, nya insikter och samtidigt pågår livet omkring dem med allt vad det innebär. Det är mycket funderingar kring vad som är kärnan i ett förhållande, vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. 

Det är egentligen inget speciellt med själva storyn men jag blir ändå helt uppslukad i deras liv. Jag tycker så otroligt mycket om alla karaktärer och att få följa dem under detta speciella år. Laurens familjemedlemmar är helt ljuvliga – allt från hennes syskon, till mamman och hennes coola mormor. 

Jag älskar att läsa om mänskliga relationer och detta är en varm och relaterbar berättelse om kärlek när den behöver kämpas för. En bok som gick rätt in i hjärtat. 

Jag har läst flera av Taylor Jenkins Reids böcker och även om jag inte har älskat alla är det något med hennes sätt att skriva som lockar. Hon skapar karaktärer och världar som man sugs in i, och det är nästan svårt att förstå att det skulle vara fiktivt. Karaktärer dyker upp i flera böcker och i den här boken läser huvudpersonen en bok av Taylor Jenkins Reid. Det är briljant! Det är precis sådana detaljer som gör att hon är en av mina favoritförfattare.

Den här boken fick jag dock kämpa med. Jag har läst i den under flera månader, lite då och då, utan att riktigt falla för den. Det var aldrig något alternativ att sluta läsa för det är ändå Taylor Jenkins Reid och jag vill läsa alla hennes böcker.

Att jag hade svårt för boken är tennisen. Åh så mycket tennis det är i boken! 😴 Inget konstigt med det för Carrie Soto är ju en f.d. tennismästare som ska försöka ta sig tillbaka till toppen. Jag avskyr sport vilket kan härledas till min barndom, men det behöver vi inte gå in på här. Jag fick verkligen kämpa med att ta mig igenom alla ingående tennismatcher. Sååå tråkigt. Alldeles för mycket och alldeles för ingående för min smak.

Det här är den bok av TJR som jag tyckt minst om. Den blev dock bättre i slutet och jag gillade verkligen hur allt knöts ihop. Nu funderar jag på om nästa bok av henne ska bli just den som Carrie Soto läser – Daisy Jones & the six.

Jag har sett så många som verkligen älskar den här boken så blir du sugen, ge den en chans. Den finns även översatt till svenska.

Jag verkligen kastade mig över den här boken när jag fick hem den. Så nyfiken på att läsa efter alla hyllningar jag hade läst.

”Fyra framgångsrika syskon ska hålla århundradets fest, men inom loppet av ett dygn kommer deras liv att ha förändrats för alltid.

Malibu, augusti 1983. Nina är fotomodell, Jay känd surfare och Hud framgånsgrik fotograf, medan lillasyster Kit mest bara är kaxig och vacker. Kändissyskonen Rivas sommarfest är årets händelse och förväntningarna är skyhöga när Nina öppnar dörrarna till sitt hem.

Men Nina som just blivit övergiven av sin tennisstjärna till make ser inte fram emot festen. Jay däremot räknar minuterna tills att en viss kvinlig gäst ska komma och Kit, som sitter på idel hemligheter har bjudit in någon som de andra inte hade väntat sig.”

Boken började lite rörigt och jag hade först svårt att komma in i den. Boken är uppdelad i två delar. I den nutida delen ska fyra numera vuxna syskon hålla i en årlig jättefest i ena systerns hus i Malibu. I dåtid får vi först följa syskonens föräldrar, hur de träffas och blir kära och så småningom får barn och hur deras uppväxt blir. Vi får möta en minst sagt dysfunktionell familj där svek och stora drömmar är ledord.

Efter den något röriga inledningen är jag helt fast i boken och blir så berörd av syskonens historia. Så många svek, så mycket kämpande under deras uppväxt. Jag blir helt uppslukad av deras berättelse. Det är väldigt stark läsning.

Mot slutet har vi kommit fram till nutiden, syskonen är vuxna och fokus är den stora festen i Malibu. Där blir läsningen återigen rörig och jag har svårt att hålla intresset uppe. Det kommer in en massa nya bikaraktärer och jag hänger inte med vem som är vem eller vad deras syfte är. Jag tycker att berättelsen tappar tråden helt.

Sammanfattningsvis tyckte jag mest om den dåtida historian som verkligen berörde mig. Jag hade velat få stanna kvar längre i syskonens uppväxt, få veta mer och följa dem ännu mer. Den nutida historian förstod jag mig inte riktigt på.

Jag är som sagt lite tudelad till den här boken, men jag vill definitivt läsa mer av författaren och då främst hennes Evelyn Hugos sju äkta män.

Den här boken har blivit väldigt hyllad av många och det är alltid lite läskigt att läsa en sådan bok. Att ha för höga förväntningar kan verkligen förstöra läsningen. Det här är dessutom det första jag läser av författaren.

”När Emma är i tjugoårsåldern gifter hon sig med sin ungdomskärlek Jesse. De reser jorden runt tillsammans, lever livet fullt ut och tar varje chans till äventyr. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse spårlöst under en helikoptertur över Stilla havet. På ett ögonblick är han borta för alltid.

Emma försöker komma över sorgen efter Jesses bortgång. Flera år senare springer hon på en gammal vän, Sam, och blir förälskad. De förlovar sig och Emma tror att hon fått en andra chans att bli lycklig.

Tills Jesse hittas vid liv. Under alla dessa år har han försökt ta sig hem till Emma. Hon tvingas nu välja mellan maken hon trodde var död och fästmannen som fick henne att börja leva igen.”

Så vad tyckte jag då? Jag gillar boken, men tycker inte att den är fullt så fantastisk som många andra verka tycka. Den började bra men tappade sedan i mitten och jag tyckte faktiskt att det blev lite segt där ett tag. Men jag älskar slutet. Utan att spoila blev slutet precis som jag hoppats och jag blev berörd och lite tårögd där ett tag.

Jag tycker väldigt mycket om hur bilden av hur sorg är målas upp. Direkt efter Jesses krasch är det några kapitel som beskriver hur Emma sakta men säkert tar sig tillbaka till livet och det är så otroligt fint skildrat. Det där med att knappt ens existera till en början för att sedan hitta något litet och så småningom delta i livet igen, om än något ärrad.

Sammanfattningsvis är detta en romance om att vi kanske kan ha mer än en stor kärlek i livet. Det handlar om kärlek, familj, sorg, förväntningar och om att växa upp. Jag tror att den här storyn skulle göra sig väldigt bra som film. Under läsningen såg jag allting framför mig spelas upp just som en film.