Jag är svag för vackra omslag, och då undrar ni ju så klart varför den här boken ens finns i min bokhylla? För fulare omslag är svårt att finna. 😅 Jo, jag har som projekt att läsa nobelpristagare i litteratur och när den här dök upp billigt på loppis fick den följa med hem. Passande nog blev den vald i vår bokcirkel där vi läser klassiker, så nu har den både blivit läst och diskuterad också.

Boken är på 660 sidor och publicerades 1901. Förläggaren tyckte att Thomas Mann borde halvera boken men han vägrade. Vi var alla överens om att förläggaren hade rätt, men å andra sidan var den här boken en bidragande orsak att Mann tilldelades Nobelpriset 1929 så vem hade egentligen rätt?

Att läsa boken är som att titta på en teaterföreställning. En scen där skådespelare, en efter en, kommer in och för långa dialoger med varandra. Miljöerna ändras inte så mycket, utan det är den där scenen (=huset i boken) där dramat tar plats. Jag tröttnade ganska snart på dessa ändlösa dialoger där mycket och samtidigt ingenting sägs. Ibland glimmar det till och blir riktigt roligt och särskilt Toni sätter sin tydliga prägel. Hon menar inte att vara rolig, men hennes handlingar och ord blir ofta komiska. För mig var hon den som bar upp boken.

Vi konstaterade att det här verkligen är en bok av sin tid där anseendet är det viktigaste man har och man måste sätta sin egen lycka åt sidan för familjens bästa. Och det är ju verkligen familjen som är i centrum här. Vi följer familjen under ca 40 år, med flera generationer, dessutom baserat på Manns egen familj. Boken var som sagt alldeles för lång och ofta seg att läsa, men samtidigt också intressant. Vi var överens om att det är kul att ha läst den och de flesta av oss gav den en trea i betyg, en gav den en tvåa.

Nu är frågan om boken ska få bo kvar hos mig eller skänkas vidare? Jag tror det blir det senare alternativet.