Den här boken har jag hört mycket gott om så jag var väldigt nyfiken på att läsa. Samtidigt var jag tveksam, för det är ju det här med att använda verkliga personer och ge dem en fiktiv berättelse.

”När Karin kliver av tåget i Grez-sur-Loing utanför Paris vet hon inte att hennes liv är på väg att förändras för alltid. Efter flera års studier på Konstakademin är hon en stigande konstnärsstjärna och ska äntligen få möjlighet att inspireras av naturen och måla plein air. Hon ser framför sig en sommar med oljefläckiga fingrar, tidiga morgnar och stilla samtal med konstnärskollegor. Ett säkert äventyr med tydligt slutdatum.

På plats i konstnärskolonin finns en brokig skara människor, men ingen sätter lika stora spår hos Karin som Carl. Redan när hon hör en viskning om den etablerade målaren och illustratören tänds en gnista som sakta växer sig större. Snart ställs hon inför ett omöjligt val som kommer att eka genom generationer.”

Jag tyckte om första delen av boken, men någonstans i mitten började jag tappa intresset för berättelsen. Dels är jag lite trött på att läsa om kvinnor som ger upp sitt liv för en mans skull. Och ja, jag vet att det var så och det är ingen spoiler för det är allmänt känt att Karin slutade måla när hon gifte sig med Carl. Jag vet inte varför jag reagerade på det i den här boken, om jag kanske har läst för många historiska romaner på sistone?

Jag vet inte så mycket om Karin och Carl Larsson och deras kärlekshistoria, om det var så här de träffades eller inte. Men – jag känner inte riktigt deras kärlek i boken och det är nog därför jag tappar intresset för berättelsen. Han är en rätt otrevlig typ tycker jag och jag förstår inte hur de faller för varandra så fort när jag inte ser kemin dem emellan? Hon framställs som både förnuftig och självständig så jag förstår inte ens hur hon kan bli kär i Carl. När jag inte ser kemin och deras kärlek faller berättelsen för mig och därefter har jag svårt att finna intresse för slutet.

Jag har varit i Karin och Carl Larssons hus när jag var liten och jag har alltid tyckt om hans målningar. Det är oerhört synd att hon fick stå tillbaka så, att hennes känsla för färg och form inte uppmärksammades mer under hennes livstid. Efter att ha läst boken vill jag veta mer om henne – den verkliga Karin. Jag har googlat för att få se hennes konstverk.

Jag är ledsen att jag inte tyckte bättre om boken. Jag tyckte väldigt mycket om början, att följa Karin och hennes vänner i Frankrike. Det var när Carl kom in i bilden som min läsupplevelse förändrades. Det här var helt enkelt inte en bok som passade mig, men jag har läst så många som verkligen älskar boken så läs om du blir nyfiken på den.