Ingen kan väl ha missat att det är Världsbokdagen i dag?
Dagen till ära måste man ju fira den med att läsa. Och då passar det ju faktiskt bra att jag är hemma och vabbar och inte kan göra mycket mer än att läsa i stort sett hela dagen. Och valet föll i dag på Linda Olssons Sonat till Miriam. Det känns som det perfekta sättet att fira den här dagen på. En bra bok, en skön fåtölj och regntunga moln utanför fönstret.
Hur firar ni dagen?
Under läsningen av den här boken kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket som är självupplevt av Manaf Sababi. Det är en sådan där bok där man hoppas att allt är påhittat, då det är många ont-i-magen-händelser. Jag kan inte sträckläsa boken eftersom jag blir så ledsen över det som huvudpersonen går igenom. Jag måste läsa den i perioder och smälta intrycken. Samtidigt vet jag att det faktiskt finns barn som lever så här, att det pågår i världen. Och det gör mig bara ännu mer ledsen.
Boken handlar främst om Farid som är den som berättar historien. När modern dör blir han och hans bror föräldralösa, och de flyr tillsammans från Afghanistan till Iran och huvudstaden Teheran. Där lever de som gatubarn, med Farid som genom att hanka sig fram på olika jobb tar hand om dem båda. Det är ett hårt liv och de råkar ut för både människor och händelser som gör livet farligt. Det gäller att hela tiden vara smart, att välja att lita på rätt människor. Mitt i allt det jobbiga finner Farid kärleken i Ayla, men traditionerna är hårda och deras kärlek måste hållas hemlig för att inte Ayla ska dra skam över familjen. Men deras hemliga förhållande uppdagas och familjen tar till drastiska metoder. Farid tvingas fly för sitt liv, och Ayla blir i stället bortgift med en äldre man. Men han kan aldrig glömma henne, och under sin fortsatta flykt finns hon ständigt i hans tankar. Så småningom hamnar han i Sverige som asylsökande och livet börjar äntligen ljusna, steg för steg.
Boken börjar lite trevande, med ett alltför högtravande språk som står i vägen för berättelsen. Men bara en liten bit in lättar språket upp och berättelsen kommer till sin rätt. Det är många gånger jobbig läsning, riktig ont-i-magen-läsning. Farid råkar ut för många incidenter och vardagliga problem som ingen människa, särskilt inte ett barn, borde tvingas uppleva. En scen som fastnar hos mig är när en bilist stannar och frågar om han kan växla en sedel till mynt. Medan Farid fumlar med de sista mynten i hopp om att bilisten ska säga till honom att ta de sista mynten som betalning för hjälpen, passar i stället bilisten på att köra därifrån. Farid blir av med alla sina mynt och får inte den utlovade sedeln. Och där står han och har inga som helst pengar, ingenting att köpa mat för till sig och sin bror. Några futtiga pengar som för honom betyder mat, men som för bilisten inte har något värde. En liten handling, men en så grym sådan.
Det finns många grymma händelser i boken, och livet är hårt för de föräldralösa bröderna. Men det är också en bok om vänskap, hopp och kärlek. Lika mycket som Farids liv är hårt möter han också människor på vägen som visar godhet och omtanke, och som hjälper honom vidare på sin resa. Det gäller att våga lita på rätt människor när de dyker upp. Han ger aldrig upp, han har en sådan stark livsvilja. Genom sin smarthet lyckas han alltid ta sig upp och framåt igen.
Det mest intressanta i hela boken kommer i slutet, när han hamnar i Sverige som asylsökande. Han berättar om kulturkrocken, både om hur annorlunda människorna är och deras kultur och vardag. En så enkel grej som att man säger hej! när man möts, blir till en mycket egendomlig sak. Och alla högtider – julen med den konstiga maten och vuxna människor som tittat på tecknat. Det är många intressanta iakttagelser som faktiskt får mig att skratta ibland. När man lever i en kultur tar man ju det mesta för givet, som en del av vardagen man inte ens reflekterar över. Men att se det genom hans ögon, och hans funderingar kring det, gör att det ofta blir komiskt. Jag inser att jag nog aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, har läst om hur det är att komma som flykting till Sverige. Det är med stor behållning jag läser den delen.
Det här är många gånger tuff läsning, särskilt för mig som är så blödig och har svårt att läsa om barn som far illa. Samtidigt är det intressant och lärorikt. Det här är en sådan där bok där jag hela läsningen igenom sitter och håller tummarna för huvudpersonen. Och när jag slår igen boken vet jag att både Farid och hans bror kommer att stanna kvar i mitt minne.
Läs mer om boken här.
Nu är det dags igen! I samarbete med Bonnier Carlsen lottar jag ut den fina boken Se fåglar av Ulf Nilsson, med illustrationer av Oskar Jonsson. Läs här vad jag tyckte om boken. Och Här kan du provläsa lite i boken och även se de fina illustrationerna.
Det är en bok som riktar sig till åldersgruppen 9-12 år samt föräldrar. En bok för hela familjen att läsa och prata om. Man får lära sig mer om fåglar, om utseende men också om livsstil. Fakta blandas med rolig text där författaren utger sig för att vara forskare och vi får lära oss hur en forskare tar reda på information, samtidigt som vi får följa med ut på upptäckter i naturen.
Vill du vinna boken? Klart du vill!
Vem? Alla som vill får delta, man behöver inte ha en blogg eller så.
När? Tävlingen avslutas måndag den 29 april kl. 18.00 då min dotter drar en vinnare. Vinnaren meddelas via e-post så fort dragningen är klar, men även här på bloggen.
Hur? Skriv en kommentar om varför just du vill vinna boken. Vill du läsa den själv eller har du kanske någon annan där hemma som är intresserad av fåglar?
Lycka till säger dottern och jag!
… vi är inte samma person.
Jag blev lite konfunderad över ett mail jag fick. Jag fick faktiskt läsa om det en gång innan jag förstod att det egentligen inte var till mig. Det skulle ha skickats till en annan Malin.
I mailet fick jag nämligen en förfrågan om jag kunde komma och föreläsa om min bok. Och där någonstans borde jag ju ha hajat att nja, kanske de menar någon annan? För även om jag gillade Matens pris kan jag verkligen inte ta åt mig äran över att ha skrivit den. Absolut inte.
Nu hoppas jag att den rätta Malin ska få frågan. Jag skickade i alla fall hennes mail-adress tillbaka, den mailadress jag hittade på hennes SR-sida.
Så tack för frågan, men jag tror inte att föreläsningen skulle bli lika bra om det var jag som höll i den. 😉
Min dotter älskar fåglar. Titta, pippifågel! ropar hon förtjust så fort hon ser en liten eller stor. Mini hålla, är nästa fras, för efter att ha sett filmen Rio tror hon att alla fåglar vill bli hållna och burna på.
Därför blev jag nyfiken på den här boken. Den presenterades som en familjebok för alla åldrar, en bok som hela familjen kan njuta och få glädje av. Och visst, så fort boken anlände var det en nyfiken tjej här hemma som ville bläddra och peka på alla fåglar i den.
Boken är en faktabok om fåglar, men inte en faktabok som man kanske tänker sig. Här är det i stället som en berättelse under året där vi får möta olika fåglar under olika årstider och på olika platser. Författaren presenterar sig på ett lekfullt sätt som en forskare som ska leta reda på fakta, och inbjuder läsaren att också följa med på forskningen. Och det är ofta väldigt roliga fakta som läggs fram. Jag satt flera gånger och sa till sambon visste du att…?
Min dotter är bara 2 år och lite för liten för att riktigt kunna ta del av texterna. Bilderna av Oskar Jonsson är däremot jätteroliga och vi sitter och pekar på uppslagen för att leta efter vilka fåglar vi kan hitta. Men även om hon är för liten för att kunna ta del av allt, tycker jag som förälder att det är roligt att lära mig mer och sedan kunna föra det vidare till henne när vi ser fåglar ute.
Det är en mycket underhållande och läsvärd bok och jag tyckte den var otroligt intressant. Och då är jag inte ens särskilt intresserad av fåglar till att börja med. Däremot blev jag mer intresserad efter att ha läst den här, och jag kommer säkert spana på fåglar på ett annat sätt framöver. Titta efter färger, fötter, vingar och näbbar. Och faktiskt funderar jag på att ladda ner en app för fågelläten, för att kunna lära mig urskilja åtminstone någon art bland alla fågelläten.
Jag kan rekommendera den här boken till familjer som gillar djur. En fin bok att tillsammans bläddra och läsa i.
Läs mer om boken här.
Jag har aldrig varit en löpartyp, men jag har haft perioder då jag har försökt bli en. Under högstadiet och gymnasiet brukade jag ibland springa i elljusslingan i närheten där vi bodde, för att upprätthålla mitt betyg i idrott. Senare år har jag gjort halvhjärtade försök att börja springa som hobby, alla med samma resultat. Nja, det där är inte för mig. Det är så tråkigt.
Ändå lånade jag den här boken som enbart handlar om löpning. Någonstans inom mig finns alltså fortfarande viljan att bli en löpartyp, att komma förbi den där spärren som bara tycker det är tråkigt. För det låter ju så himla roligt när folk säger att de ska ut och springa en sväng, särskilt när de gör under semestern och får se nya vyer de kanske hade missat annars.
Som sagt, boken handlar om löpning. Martina berättar om sin egen resa att gå från att stappla sig fram några minuter till att springa maraton i Venedig. Som hon säger själv – det tog henne 45 år att hitta sin hobby. För det är vad det har blivit nu – en hobby.
Det är otroligt peppande och rolig läsning. Hon börjar springa så himla kravlöst och sedan rullar det bara på. Några trevande steg blir snart till 5 km och deltagande i flera olika lopp. Steget till milen känns först stort, men när den är tagen känns även det självklart.
Jag vet inte vad jag väntade mig av boken, men den blev en trevlig överraskning. Det var inspirerande att följa hennes resa och att hon bjuder på sig hela boken igenom. Det är roligt, och jag kan inte låta bli att själv ryckas med och tänka heja, heja! Och minsann, när jag hade läst ut boken och skulle gå till gymmet bestämde jag mig för att faktiskt springa på löpbandet (som brukar vara ett gåband för mig). Jag körde korta intervaller, och när jag hade kommit till den fjärde började lyckoruset i kroppen flöda och jag ville nästan inte sluta. Tidigare har jag haft så höga krav på mig och blivit besviken när jag inte klarar att springa så lång sträcka eller tid som jag satt upp som mål. Det är ju faktiskt bättre att följa Martinas sätt – att helt enkelt springa så mycket man kan/orkar i början och sedan utgå från det. Därifrån kan man ju bara bli bättre, eller hur?
En riktigt glad, härlig och rolig bok som inspirerar till träning. Kan jag annat än gilla?
Läs mer om boken här. Och här delar hon med sig av sina bästa börja-springa-tips.
I veckans Bokbloggsjerka är frågan: Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?
Jag älskar titlar och jag kan helt klart välja en bok enbart p.g.a. att jag gillar titeln. Jag har en förkärlek för lite poetiskt klingande titlar, och gärna rätt långa sådana. När jag har sett titeln läser jag baksidetexten, och om även den lockar läser jag boken. Tyvärr har det hänt flera gånger att titeln har lockat ögat, men att baksidetexten har känts tvärtom, och i så fall blir inte boken läst om jag inte har sett andra hylla den. Ett exempel på en sådan bok är Nu vill jag sjunga dig milda sånger som har både titel och omslag som lockar, men en baksidetext som gjorde att boken inte blev läst på flera år.
Ofta tycker jag när det gäller översatta böcker att en del av magin försvinner i den svenska titeln. Ett exempel är Jonathan Troppers This is where I leave you som blev Sju jävligt långa dagar på svenska. När jag såg den engelska titeln ville jag omedelbart läsa boken, men det visade ju sig att jag redan hade gjort det, fast på svenska. Samma gäller för Jojo Moyes Me before you som blev Livet efter dig på svenska. Den engelska titeln lockar direkt till läsning, men den svenska lockar inte alls.
Sedan gillar jag jättemycket när man får svaret till titeln i boken. Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna är en sådan, och Looking for Alaska av John Green har ju en väldigt speciell innebörd vilket man förstår först när man har läst boken. Den svenska titeln Var är Alaska? låter på något sätt lite tråkigare än den svenska, även om översättningen egentligen ligger väldigt nära originalet.
Så svaret blir; ja, jag tycker att titeln är viktig. Det är den som först fångar mitt öga och får mig att plocka upp boken och läsa baksidan. Men om jag läser om boken hos någon annan bloggare eller någon annanstans och den hyllas, då spelar inte titeln någon roll. Titeln är viktigast om det är för mig en ny bok, och ännu mer om det gäller en än så länge oupptäckt författare.
Åh, det är nästan som julafton i dag. Vi åkte till Ikea och köpte en bokhylla i dag, en riktigt stor härlig bokhylla. Innan har vi bara haft en liten hylla, typ Lack med bara 4 fack. Böckerna har stått i dubbla rader och staplats hejvilt. Det har varit svårt att se vilka böcker som fanns i hyllan. Så bort med den!
Nu har mina böcker fått ett nytt hem och jag kan t.o.m plocka upp fler böcker att ha framme! Det är så fint, så fint. I morgon, eller kanske redan i kväll, ska jag rota i flyttkartongerna och se vilka fler böcker som kan få komma upp och se solljuset igen.
Förhoppningsvis kommer snart en dag då jag kan plocka upp alla mina böcker. I ett hus. Men än så länge är jag glad över min fina hylla med bara olästa böcker.
Jag kunde inte låta bli. I morse klickade jag hem Hans Koppels Kommer aldrig mer igen som e-bok. När jag ändå håller på liksom. Lika bra att klämma alla hans böcker på samma gång. Det här är ju egentligen hans förra bok, eftersom jag av någon anledning läste Kom ska vi tycka om varandra först. Sedan har jag läst alla hans 5 hittills utgivna böcker. På bara två månader. Det kanske säger vad jag tycker om den här författaren?
Jag gillar hans sätt att skriva – lite avskalat, rakt på och väldigt ärligt. Böckerna passar därför väldigt bra i e-boksformat och de går ofta fort att läsa eftersom det är väldigt bra läsflyt i texten. Och de här lite mer spännande böckerna passar mig bra eftersom jag inte är så förtjust i deckare, men gärna läser just spännande böcker.
Jag ska försöka att inte börja läsa den här boken på en gång. Jag har andra böcker som egentligen har förtur, som jag borde läsa ut innan den här kommer på tur. Jag ska försöka vänta. Men jag lovar inget…
I går kväll läste jag färdigt Hans Koppels Kom ska vi tycka om varandra. Den har beskrivits som otäck och kuslig, men jag tyckte inte att den var så himla hemsk till en början. Men… Den blir det. Riktigt otäck och hemsk och bara så där uuusch. Jag ska skriva mer ingående om boken senare, men jag konstaterar att den där Hans Koppel levererar återigen. Fjärde boken av honom, och alla har varit riktigt bra läsning.
Det är tur att jag läste den som e-bok där jag aldrig såg omslaget, för jag hade nog aldrig vågat läsa den om jag sett den som fysisk bok.
Och som jag skrev i går – om det är någon som funderar på att vara otrogen kan man ju läsa den här boken först. Då lär man inse att nej, jag skippar det där.
I dag skulle jag till bibblan och hämta två böcker till sambon som jag hade beställt. Jodå, jag är hans bookfeeder. Så länge han har böcker att läsa kan ju även jag läsa ostört. Smart va?
Som sagt, jag skulle hämta två böcker till honom. Inte låna något själv. Men på min lilla bibbla finns ett bord där alla nyheter/mest intressanta böcker finns uppställda, och det står precis i blickfånget när man kommer in. Jag slängde bara en snabb blick däråt och fastnade direkt för Heja, heja! av Martina Haag. En bok jag egentligen inte alls tänkt läsa (vet inte varför jag inbillat mig att jag inte vill det), men den ropade på mig så det var bara att grabba tag i den och ta med den hem.
Så nu ligger den här hemma i jättehögen av olästa böcker, och den verkar både kort och lockande så den blir nog prio när jag väl läst ut de andra jag håller på med. Jag har lite för många böcker på gång nu, och det blir alltför ryckig och ofokuserad läsning därmed. Jag längtar efter långläsning och sträckläsning. Tror den här får hinnas med emellan de där andra.
… läser jag som recensionsbok: Viljans väg genom ödets landskap av Manaf Sababi. Jag är ungefär halvvägs igenom och har redan upplevt flera ont-i-magen-scener eftersom den handlar om ett gatubarns liv.
…läser jag i telefonen: Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel. Även den här är halvvägs igenom och den börjar bli alltmer obehaglig. Om någon funderar över att vara otrogen kan jag tipsa om att läsa den här boken först och sedan känna att näää…
…har jag lagt på is: Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe och Brobyggarna av Jan Guillou. Den förstnämnda blev helt plötsligt seg och tappade farten, så den får ligga och vila lite. Den sistnämnda har jag plöjt hälften av de nästan 1000 sidorna, men den får vila lite även den. Ibland är den så otroligt seg och ibland ruskigt intressant.
…längtar jag efter: Heja, heja! av Martina Haag som jag lånade hem i dag från bibblan. Jag är sugen på att läsa träningsböcker nu!
…ligger på tur: Fågelbarn av Christine Ljungqvist. Åh, den här godbiten (som jag antar att det är) är jag sugen på att ta tag i. Kanske kan det bli redan till helgen, men jag vill kunna sträckläsa den.
Den här gången är det inte jag som arrangerar tävlingen, utan den här gången är jag med och tävlar om att vinna Att skriva med glädje av Kim M Kimselius. Tävlingen finns hos Författardrömmar.
Så, nu är det bara att hålla tummarna…
Två nya böcker blev köpta i Spanien. Två på engelska, som jag får sikta på att läsa i maj då jag tänkte ha en engelsk månad som utmaning. Jag har en hel del engelska böcker hemma i bokhyllan, så det är knappast så att det behövdes tillskott, men det där med behöva kan ju alltid diskuteras.
Labyrinth av Kate Mosse och We bought a zoo av Benjamin Mee. Den förstnämnda har jag sett rekommenderas på flera håll, och det var dessutom en av era favoriter som nämndes i tävlingen. Den sistnämnda såg jag filmatiseringen av, med Matt Damon och Scarlett Johansson i huvudrollerna. En riktigt mysig film som är baserad på en sann historia, så när jag såg boken blev jag sugen på att få läsa hela historien. Dessutom var den märkt med ”personalens val”-etikett, så det bådar gott.
Bara ett par veckor kvar till engelska månaden börjar. Frågan är om jag ska sikta högt och bara läsa på engelska, eller bara fokusera på engelska? Tål att tänkas på.
Ok, nu tror jag att jag har gått igenom och svarat på alla era kommentarer från de senaste dagarna. När vi var i Spanien stängde jag ner allt och struntade i både telefon och dator. Skönt så klart, men efter några dagar blev jag lite sugen på att kolla läget igen så jag fick på nåder låna sambons iPad och kolla in lite snabbt på bloggen och facebook.
Vi kom hem sent i går kväll och det var bara att gå och lägga sig direkt. Under eftermiddagen tänkte jag surfa runt och uppdatera mig om vad som har hänt när vi har varit borta. Vem vann Mästerkocken t.ex? Sådant viktigt måste ju kollas upp. Ja, och kolla in alla bloggfavoriter, läsa mail och annat internetrelaterat.
När vi var iväg hann jag faktiskt halvvägs igenom Jan Guillous Brobyggarna. Den stackars boken blev undanstädad och bortglömd i en garderob när vi bodde på gården och återfanns i samband med flytten och packningen. Eftersom den är i excess-format fick den följa med i handbagaget, för smidigare rese-format finns väl knappast. Men den är lite både och. Den är både intressant och tråkig på samma gång. Jag kan inte bestämma mig för vilket som dominerar, men jag märker att jag gillar avsnitten om Oscar mer eftersom de utspelar sig i det exotiska Afrika, medan avsnitten om Lauritz handlar om kalla, snöiga Norge. Och jag gillar ju som sagt inte snö, inte heller att läsa om det verkar det som. Nu är jag i alla fall halvvägs igenom och jag kan inte låta bli att undra var Sverre tog vägen? Får man inte veta något om hans historia?
Nu ska jag försöka hitta vem som vann Mästerkocken och sedan blir det mer bokbloggande.
Uppdatering: Åh, vad glad jag blev att se att det var Jennie som vann! Hon har varit min favorit sedan första start.
*malins bokblogg* 