Om bara några timmar drar jag vinnaren till det hemliga bokpaketet!
Ni är många som deltar och det är superkul. Tyvärr har jag inte hunnit kommentera på de senaste kommentarerna eftersom jag har varit i Stockholm hela helgen. Jag har läst ALLA kommentarer dock och ni är alla med och tävlar så klart!
Jag håller tummarna för er alla. Lycka till!
I dag läste jag ut den tionde boken, vilket betyder att jag har klarat läsmaraton mars! Utmaningen var att läsa minst 10 böcker under månaden och det har jag gjort nu. Det känns kul, och jag är oförskämt stolt. Så många böcker brukar jag inte läsa under en månad.
De två sista blev faktiskt två böcker av samma författare; Hans Koppel. Två rätt annorlunda böcker som jag gillade riktigt mycket. Återkommer med recensioner lite längre fram.
Nu blir det skumpa eller så för att fira! Eller, ja det är jobbdag i morgon. Jag skålar med skumpa i tanken i stället.
I morgon eftermiddag drar jag vinnaren till det hemliga bokpaketet! Fram tills dess kan du fortfarande vara med och tävla. Det enda du behöver göra för att vara med i tävlingen är att tipsa om din favoritbok och det gör du här. Gå in och tävla vettja!
Jag satte upp Barbara Voors på min Boktolva redan förra året. Jag har haft hennes Syster min (arv från mamma) i min bokhylla i flera år och behövde en push för att ta tag i läsningen av den. Men det hjälpte inte, så hon fick följa med över även till det här årets Boktolva. Och när jag såg att hon ju har skrivit en ungdomsbok valde jag att testa den i stället. Det visade sig vara ett lyckokast.
Emmy Morén är 16 år och hon börjar skicka e-mail till en kvinna med samma namn som hon själv. Den 29-åriga Emmy Morén svarar och så har en brevväxling dem emellan börjat. Trots att de inte känner varandra alls, eller kanske tack vare, avslöjar dem i stort sett allt vad som händer i deras liv. Sådant som de inte skulle kunna berätta för någon annan. Det visar sig också att de båda har rätt mycket gemensamt. Deras gemensamma nämnare är framför allt teater – något de brinner för. Den äldre Emmy som jobbar med det och den yngre Emmy som tänker sig en framtid inom det. Och det inte deras enda gemensamma nämnare.
Jag brukar säga att jag tycker att det är tråkigt med brevskrivande och e-mail i böcker. Att det saktar ner handlingen och inte tillför något aktivt till storyn. Men den här boken bygger ju enbart på brevskrivning. Och – det funkar. Jag läser med stort intresse och följer deras brevväxling och berättande om sina liv. Dessutom kommer det så småningom fram att det är något konstigt med deras brevväxling. Det finns saker som är som de inte borde vara. Mot slutet får man som läsare tänka till rätt ordentligt, vrida och vända på berättelsen. Söka efter svar.
Jag gillar den här boken, riktigt mycket. Jag gillar karaktärerna, storyn, hela grundidén. Det som först verkar vara väldigt vanligt och väldigt ospeciellt visar sig få en helt annan dimension och när jag stänger igen sista sidan är det med vissa frågetecken i bakhuvudet. Och jag gillar att det är så.
Läs mer om boken här.
Den här boken är egentligen precis lika mycket till för alla kvinnor, oavsett om man har fött barn eller inte. Ändå vet jag inte om jag hade läst den/tyckt mig behöva den om jag inte varit gravid någon gång. För alla som har fött barn vet hur man får höra att man ska knipträna efter förlossningen, eller hur? På min egen efterkontroll fick jag höra att det var för den äldre Malins skull jag skulle göra det, alltså i förebyggande syfte.
Men efter att ha läst den här boken inser jag att det handlar om mer än så. Dessutom spelar det ingen roll om man har varit gravid eller inte – det är lika viktigt ändå. Det handlar om att lära sig knipa rätt och på köpet få en stoltare hållning, bättre sexliv och en plattare mage. Och det kan väl alla skriva under på att man vill ha?
I boken har hon intervjuat kvinnor som är experter inom området, och alla ger sina tips och övningar om hur man lär sig att hitta knipet, övningar för bättre hållning och starkare rygg. Det är en massa intressant läsning, varvat med tydliga bilder och instruktioner på olika övningar.
Rekommenderas till alla kvinnor. Läs, testa övningarna och stärk din kropp.
Läs mer om boken här.
När ni läser det här sitter jag i en bil på väg upp till Stockholm för att gå en skrivarkurs för Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck. Det ska bli superkul, så klart. Men också lika delar nervöst och läskigt. Jag har inte skrivit på det sättet på evigheter, och jag är rädd för att inte kunna komma på något att skriva om. Att sitta där och höra alla pennor raspa fram över sidorna, alla utom min egen. Pust. Måtte mina hjärnceller vara på min sida i helgen… och framför allt – måtte min fantasi vara med mig.
Förutom att gå skrivarkurs ser jag fram emot att sova på hotell, äta hotellfrukost, kanske hinna se åtminstone en liten del av Stockholm samt få umgås med min fina lilla familj.
Och så klart kommer det att finnas läsning härinne trots min resa. Jag har förberett några inlägg till er. Kanske, kanske kommer jag också att uppdatera live under helgen.
Ha en fin helg!
Den här veckan har varit en riktig höjdare när det gäller att hitta roligheter i brevlådan.
Från Bokklubben: De dödas samtal av Reginald Hill. En bok som jag glömde avbeställa och det kanske inte är så troligt att den blir läst. Om inte sambon läser den får jag skänka bort den till någon i stället. Eller så får den en chans. Någon har läst Reginald Hill och kan rekommendera?
Den här kom som en trevlig, oväntad överraskning! Jag har bara läst Cirkeln, inte Eld, och om jag har förstått det hela rätt är detta seriealbum en sammanfattning av de båda? Jag är väldigt svagt för tecknat, och växte upp med att fullkomligt sluka tecknade serier. Jag har redan börjat bläddra lite i den här och första intrycket är att jag gillar det. Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam står bakom det.
Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta, tackade jag ja till den här. Fågelbarn ser jag mycket fram emot att läsa! Kanske blir den näst i tur på att-läsa-listan.
Den här boken levde kvar i mina tankar långt efter läsningen. Som en mardröm som inte riktigt vill släppa taget.
I början av boken möter vi Anna, som inleder sin berättelse med att tala om att medicinerna är viktiga. Att det är tack vare bibehållandet av medicinerna kontrollen går att hålla. Hon förstår inte de som tror att de plötsligt är friska och därför slutar med sina mediciner. Anna är på väg ut i samhället igen, efter vad vet man inte alldeles i början. Hon har ett tydligt mål med sitt liv; att leva det så normalt som möjligt. Hon söker en man som ska uppfylla vissa tydliga kriterier och de skapar så småningom familj, med villa och vovve. Det är viktigt att hålla sig till detta lagom, att aldrig visa eller ens ha för mycket känslor. Bakgrunden till hennes historia nystas upp i en parallell historia, där vi får veta vad som har hänt i hennes gamla liv. Då hette hon Lena, och vid ett tillfälle bestämde hon sig för att ”låna” sin systers spädbarn och ta henne till farföräldrarnas hösttomma sommarstuga. Till en början går allt bra, men så småningom börjar hennes förvirring lysa igenom. Hon börjar tappa fotfästet. Hennes förvirring tar henne och barnet till Stockholm där ett liv som uteliggare tar vid. Det är sen höst, och hon har varken pengar, mat eller boende. Och ett spädbarn att ta hand om.
Jag var tvungen att sträckläsa boken för att få svar på hur det gick för det lilla barnet. Om det skulle överleva eller inte. Jag hade konstant ont i magen under läsningen, men det hade inte gått att sluta läsa. Berättelsen bet tag hårt i mig och att lämna den utan svar hade varit en omöjlighet.
Det är en oerhört stark berättelse och den berör. Jag kan knappt formulera vad jag tyckte om den, mer än att den rörde upp hela mitt inre. Om det är bra eller dåligt? Ingen aning. Det tog lång tid för mig att skaka av mig den obehagskänsla den lämnade efter sig. Jag har så oerhört svårt att läsa om barn som far illa. Det blir för nära. Jag klarar inte av att slå ifrån mig det, eller att försöka tänka att ”det är inte verkligt”. Jag såg i stället framför mig hennes syster förtvivlan över att förlora sitt barn, att inte veta var ens eget barn är. Fruktansvärt.
Efter läsningen av en sådan här bok finns bara en sak att göra; att krama dottern lite extra hårt, hålla henne nära och tala om för henne hur otroligt älskad hon är.
Läs mer om boken här.
Här kommer de tre allra sista bokstäverna i min utmaning Böcker A-Ö som alltså påbörjades redan 2008, men som sedan rann ut i sanden på grund av flytt och livet i allmänhet. Men nu är den klar!
Eftersom de sista bokstäverna Q, X och Ä har gett mig så stor huvudbry bestämde jag mig för att klumpa ihop dem till ett enda inlägg. Jag kan absolut inte hitta alla tre kategorierna för dessa bokstäver, men om någon som läser här lyckas är jag beredd att ge er en stor guldstjärna!
Veckans bokstäver är Q, Ä, X. Utmaningen är att nämna en bok, en författare samt en karaktär på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men motivera ditt val så vi vet om det är något vi ska testa eller strunta i.
Bok på Ä: Älskar-hatar av Jenny Downham. Det här är en otroligt bra och intressant bok. Det handlar om en (påstådd) våldtäkt, men storyn berättas genom de inblandades syskon. Fokus ligger varken på offer eller förövare utan på människorna runt omkring dem – deras familjer. En ruskigt bra bok som skakar om, berör och visar att allt inte alltid är så svartvitt som det vid en första anblick kan verka. Rekommenderas!
Författare på X: Lucía Etxebarria. Ok, jag fuskar. Hennes namn börjar inte på x, men innehåller i alla fall bokstaven. Tyvärr är det också en författare som jag blev besviken på. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig.
Karaktär på Q: Quirrell i Harry Potter och de vises sten. Det var han som hade Voldemorts ansikte på sitt bakhuvud, gömd under turbanen.
Vill du vara med på utmaningen? Svara i din blogg och lämna en kommentar här så att vi kan hitta dina svar.
Tack alla som har deltagit – både nya och gamla deltagare!
Åtta böcker lästa – två kvar.
Läsmaraton mars är inne i slutspurten nu, och jag börjar sakta ner i stället för att spurta. Kanske helt fel taktik, men jag jag gick ju ut hårt i början med ett högt lästempo så det är inte långt kvar till målet nu. Bara två kvar och sedan kan jag säga att jag har klarat läsmaraton mars, vars mål var att läsa 10 böcker. Yay!
Vilka de två sista böckerna ska bli vet jag dock inte riktigt än. Jag var på bibblan i dag (som om jag behöver fler böcker…) och då fick Sonat till Miriam av Linda Olsson följa med hem. Den är jag grymt sugen på. Å andra sidan var ju mars månad menat att ägnas lite extra uppmärksamhet åt rea-böckerna, så det kanske blir någon av dem i stället. Fast jag fick ju också nyligen hem en Elly Griffiths och en Sarah Dessen, så kanske någon av dem?
Hmm. Det svåraste blir kanske inte att läsa två böcker, utan att välja två böcker.
I morgon bitti kommer fortsättningen av Böcker A-Ö. Kika in här då, ni som är med i utmaningen! Men jag varnar er – det kommer att bli svååååårt….
Det här är fortsättningen på Vad mina vänner inte vet, och jag tycker absolut att man bör läsa böckerna i ordning. Om man inte har läst den första delen och inte vill veta vad som händer ska man inte fortsätta läsa den här recensionen. För att undvika spoilers.
Robin Murphy och Sophie Stein blev ett par i förra boken, och hon vågade stå upp för deras kärlek även efter lovet. Hon valde dem. Men priset de får betala är högt, och även Sophie är numera utsatt och hennes så kallade bästa kompisar har vänt henne ryggen. För Robins del är det mest smärtsamma inte hur de behandlar honom, för det är han vid. Det som smärtar honom är att den han älskar nu måste gå igenom samma situation, och det tär på honom. När hans bildlärare erbjuder honom att få delta på en av universitetets konstklass får han för första gången någonsin en fristad. Där är han tönten Murpy som alla hackar på. Där är han bara Robin, och det blir en ny erfarenhet för honom.
I den här boken är det Robin (Murphy) som berättar deras historia. På så sätt får vi också större inblick i hans reaktioner av att bli behandlad så illa av sina skolkamrater. Att han blir omtumlad av sina nya erfarenheter på universitetet är inte svårt att förstå. Att få chansen att bara vara sig själv, att våga prata och skämta och känna sig delaktig i en grupp – det är helt nytt för honom. Det är inte konstigt att han blir förvirrad och inte vet hur han ska kombinera sitt nya liv med sitt gamla liv.
Språket och flödet är precis lika vackert som i de andra böckerna av Sones som jag har läst. Eftersom det här är tredje boken av henne som jag läser känner jag mig nu hemma i hennes språkbruk. Det är fortfarande en fröjd att se hur hennes texter bildar som små konstverk. Trots det blir jag inte riktigt lika berörd av den här boken. Storyn är inte lika stark, den håller inte fast mig och jag bryr mig inte lika mycket om karaktärerna. Kanske är det för att Sophie blir för mycket bifigur i den här berättelsen. Det är Robins berättelse som dominerar, och även om den borde beröra med tanke på dess innehåll, så gör den inte det.
Helhetsintrycket är att det är helt ok läsning. Visst kan jag förstå att det lockar att få veta hur det gick för Sophie och Robin, men för min del hade jag lika gärna kunnat lämnas med slutet i förra boken. Skapa mina egna tankar kring deras framtid.
Jag vill definitivt rekommendera vidare Sonya Sones – att stifta bekantskap med hennes texter. Min favorit är En sån där vidrig bok där mamman dör som är en riktig liten pärla. Missa inte den!
Läs mer om boken här.
Mitt första möte med Sonya Sones var En sån där vidrig bok där mamman dör, en bok som jag tokgillade. För språkbruket – sättet att leka med språket och att med hjälp av korta, kärnfulla formuleringar förmedla så mycket. Jag verkligen älskar böcker där språket hamnar i fokus, där läsningen känns som en enda glädjerusig språklycka. Språknörd? Oh yes, sådan är jag. Men trots att Sones har skrivit fler böcker stannade det därvid, och jag satte därför upp henne på årets Författarfemman. Jag ville ju läsa mer av henne, men jag behövde en liten spark i baken. När bokrean stoltserade med två av hennes böcker slog jag till och köpte dem. Så klart.
Sophie Steins familj åker aldrig på semester, så när hennes vänner åker iväg på jätteroliga resor över lovet får Sophie som vanligt stanna hemma. Hon bestämmer sig för att skapa sig en egen semester, i sin egen stad. På sin resdag tar hon sig till stadens konstmuseum, där hon råkar stöta på skolans tönt Murphy. De börjar prata och umgås sedan under hela lovet, och helt plötsligt inser hon att hon är kär. När ingen ser och ingen hör är det enkelt att vara kär i honom, men båda två vet att deras förhållande kommer att sättas på prov när skolan börjar igen.
Återigen har Sones lyckats att med små ord och ibland konstfullt arrangerade texter berätta en historia med djup. Det är med stor inlevelse och behållning jag följer Sophies och Murphys trevande kärlek, den där första svindlande kärlek som borde vara ren och skär lycka. Men att vara tonåring omgärdas ofta av en massa regler, där det sociala spelet är avgörande. Sophie får vara med, Murphy får det absolut inte. Och det är inte lätt att vara tonårstjej och vara så kär i någon som man vet att ens bästa kompisar inte tycker om.
Jag gillar den här boken, både för innehåll och språket. Förra året lånade jag hem den från bibblan och konstaterade efter en snabbtitt att det var en konstig bok. Dissade utan att ge den en chans. Big mistake! Den här gången visste jag vad jag hade att vänta och jag riktigt såg fram emot att återigen få stifta bekantskap med hennes språk. Allra bäst gillar jag när texterna är lite konstfullt arrangerade, som t.ex. i ett hjärta. Då klappar mitt språknördshjärta lite extra.
Psst… Om du läser den här – missa då inte fortsättningen Vad min flickvän inte vet för att få veta hur det går för Sophie och Murphy.
Läs mer om boken här.
Jag tänkte att i år skulle jag minsann vara ute i god tid. I år skulle jag boka rum på Gothia hotell för att smidigt och enkelt kunna ta mig till och från bokmässan, och för första gången kanske besöka den 2 dagar i stället för vanliga ynka 1. Men jag är visst inte alls ute i god tid, för Gothia är redan fullbokat! What? Och när jag kollade runt på andra hotell via Booking.com stod det på flera att det bara fanns ”enstaka rum kvar” och att ”2 personer kollar på det här hotellet just nu” och ”senaste rummet bokades för bara en minut sedan”. Åh så stressande.
Det känns inte som om jag gör annat än bokar hotell till diverse event nu för tiden. Trevligt i och för sig, men jag har så himla svårt för att välja hotell. Egentligen krävs det ju bara en säng, men i stället sitter jag och lusläser alla texter och studerar alla foton ingående. Och innan jag har hittat ett passande hotell lär väl rummen vara slut…
Någon mer som har bestämt att ni ska till årets Bokmässa? Och kanske bo på hotell? Eller kanske har tips på hotell? Helst på trötta-fötter-vänligt avstånd till mässan.
Ett halvår kvar till Bokmässan. Det gäller visst att börja planera på allvar för det redan nu. Dessutom är det ju tema Rumänien i år och jag kan inte minnas att jag har läst en enda rumänsk författare. Det kanske jag skulle försöka åtgärda innan september.
Update: Nu är hotell bokat och klart! Sambon ville visst också följa med, så vi åker båda två över helgen. Nu är det alltså bara det där med rumänsk litteratur som behöver åtgärdas. Ska kolla med min rumänske kollega efter tips.
Tack för alla grattis!
Och tack för alla härliga boktips ni har lämnat i kommentarsfältet! Jag tänkte sammanställa dem i ett alldeles eget inlägg efter tävlingen, så att fler kan se dem och inspireras.
Jag ska svara på alla kommentarer senare i kväll när dottern har somnat. Såå roligt att ni är så många som vill vara med och tävla!
Kram på er alla och lycka till i tävlingen. Och ni som fortfarande inte anmält er till tävlingen – gör’t!
*malins bokblogg* 