Bokbloggsstafett

Jag har brottats med fegisen i mig, och T hjälpte till med att få den att förlora. Han gav mig en knuff så jag till slut vågade ställa upp.

Jag har nämligen anmält mig till Enligt O:s bokbloggsstafett till bokmässans ära. På fredag är det dags och min tid att publicera mitt bidrag blir kl. 16.30.

Och här kommer prestationsångesten in. Big time. Men, men. Någon gång måste man ju våga göra något åt den där fegisen som hänger ihop med den där prestationsångesten. De är bästa kompisar sedan länge men nu är det nog dags att bryta den vänskapen.

Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Jag har läst alla hennes tidigare böcker – En liten chock, Tänk om det där är jag, Min typ brorsa och Saker som aldrig händer. Alla har varit tokbra, men vete sjutton om inte Välkommen hem faktiskt är bäst hittills!

Sara har tillbringat första året på gymnasiet i London. När hon återvänder hem till Luleå är bland det första hon tänker på sin ex-pojkvän Mattias. Mattias som är hennes granne, som hon har känt i hela sitt liv innan de till slut blev ett par, som är tvillingbror med Bella som hon också är vän med, som tog bort henne på Facebook och som hon inte har hört ett enda ord från under nästan hela året. Väl hemma hoppas Sara på en nystart, att de ska kunna bli vänner igen, men han är kall och svår mot henne. Det är mycket som inte riktigt blir som hon tänkt sig när hon kommer hem. När skolan börjar lär hon känna nya vänner och börjar t.o.m. på ju jutsu, ett plötsligt infall. Där går också Adrian, grannkillen som hon nyss lärt känna. Han som är så retsam mot henne och lite svår att tyda, men som visar sig vara riktigt mysig.

Det är mycket fokus på kärlek i den här boken. Att släppa det gamla och våga satsa på det nya. Man vet vad man har men inte vad man får. Jag hejar på Adrian från första stund, för hallå, hur kan man inte göra det?

Det jag gillar mest med den här boken, förutom den fantastiska språkhanteringen och dialogerna, är detaljerna. Det är så många olika tillfällen i boken som jag blir smått imponerad över träffsäkerheten. Bara en sådan liten enkel sak som när Sara ska ta med Martina till ett café och det visar sig att det inte alls var så där charmigt som hon mindes det från barndomen. Och så bakas det in i dialogen. Det är så snyggt gjort verkligen. Och så finns det två ställen där jag inte kan låta bli att fnissa – ena gången vid den roliga chokladbollslappsdialogen mellan Sara och hennes pappa, den andra gången vid cykellysrazzian som hon på fullaste allvar diskuterar med Adrians pappa. Små detaljer som är så klockrena. Det är flera gånger under läsningen som jag reagerar med ett åh, men så där var det ju verkligen i den åldern, eller så där brukade jag ju också tänka.

Det här är riktigt, riktigt bra. Jag kan inte annat än att rekommendera den här boken vidare. Läs och njut!

Bok från Rabén och Sjögren.

I Johanna Lindbäcks värld

Jag läser Johanna Lindbäcks nyaste bok – Välkommen hem. Jag börjar närma mig slutet, men jag vill inte läsa ut den. Inte än. Jag vill stanna lite till i bokens värld, njuta lite till av alla träffsäkra detaljer.

Det är lite tudelat det här med att ha en favoritförfattare. Man kastar sig över nya titlar så fort de kommer ut, plöjer på nolltid och så står man där och får vänta igen. På nästa. Har man tur kommer det en ny redan inom ett år, men ibland får man vänta snällt längre än så.

Jag har läst långsamt, omsorgsfullt hela dagen nu. Vill ju veta vad som händer, samtidigt som jag vill suga på karamellen så länge jag kan. Attans vilket dilemma.

Tjugo snabba

Enligt O ställer 20 snabba frågor till oss. Välj mellan två. Det är klart man måste vara med!

Morgonpigg eller nattuggla? Har alltid varit.

Bibliotek eller bokhandel? Just nu är mitt bibliotek min bästa vän.

Adlibris eller Bokus? Även om jag just nu inte köper några böcker är jag där och kollar lite i alla fall.

Ljudbok eller e-bok? Jag somnar nästan alltid till ljudbok.

Inbunden eller pocket? Alltså, det är en nästan magisk känsla över en inbunden, helt ny bok. Doften när man bläddrar – mmm. Men en pocket är ju så mycket enklare och smidigare att hantera. Jag föredrar nog faktiskt pocket ändå.

Vampyrer eller zombies? Jag kan inte komma ihåg att jag ens läst något om zombies?

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Jag har fortfarande inte läst något av Läckberg, så valet måste bli Guillou som jag egentligen bara har läst Ondskan av.

En i taget eller slalomläsning? Jag föredrar egentligen det förstnämnda, att verkligen sträckläsa och leva sig in i en bok. Oftast blir det dock slalomläsning eftersom mitt läsmood får bestämma vilken typ av bok jag känner för stunden.

Bokmärke eller hundöra? Jag använder inga särskilt fancy bokmärken, ett vanligt kvitto funkar bra. Hundöron blir det ibland, men absolut inte i biblioteksböcker – det är ett stort fy skäms!

Chips eller choklad? Så klart! Är inte särskilt förtjust i chips alls, men love love love choklad i alla former och smaker.

Biografier eller memoarer? Ingen aning faktiskt. Jag läser inte så mycket av den varan. Säger den förstnämnda då, fast kan inte motivera varför.

Skräck eller chicklit? Föredrar mys framför skräck, alla gånger.

Boken eller filmen? Oftast, men gärna båda formaten för att jämföra. Dock – alltid läsa boken innan se filmen.

Twitter eller Facebook? Jag har fortfarande inte fattat grejen med Twitter, trots att jag har försökt sätta mig in i det (och t.o.m. har det…).

Strindberg eller Heidenstam? Egentligen vet jag inte, men jag har nog mer erfarenhet av den senare..

Kokbok eller Bakbok? Svårt val. Jag gillar att läsa kokböcker, men föredrar att baka. Å andra sidan gillar jag lättbakade saker, så valet faller nog på kokbok ändå.

Te eller kaffe? Utan tvekan. Det enda te jag ens kan dricka är grönt te eller chai.

Rött eller vitt? Jag dricker hellre vatten, men om jag ska ta ett enstaka glas föredrar jag rött. Fast det blir oftast att jag bara smuttar lite på glaset. Och nu var det läääänge sedan jag ens smuttade.

Boklördag eller ViLäser? Läser inget av dem.

Man Booker Prize eller Augustpriset? Det sistnämnda är det enda jag har lite koll på.

En dag av David Nicholls

Det här är en sådan där superhypad bok, som jag egentligen inte brytt mig om att försöka få tag på och läsa. Att jag lånade den var mer en stundens ingivelse, ett slags ok då, borde väl. Vilken tur att jag gjorde det! Ååååååh vilken otroligt bra bok det är! Och som tur var hittade jag en recension hos Pocketlover som varnade för att det är lite traggligt i början. För det var faktiskt lite kämpig läsning i början – tråkig handling och lite tafflig språkhantering. Som tur var fortsatte jag ändå att läsa och det dröjde inte länge förrän det i stället blev till en helt underbar läsupplevelse.

Storyn låter enkel. Vi får under 20 års tid följa Emma och Dexter. De tar examen 15 juli 1988 och tillbringar natten tillsammans. Det som de från början trodde bara var en enda natt blir inledningen till en bestående och djup vänskap. Det finns hela tiden mer där under ytan, men de lyckas aldrig få till något annat än just vänskap. De är som gjorda för varandra, men livet för dem på olika banor och vid vissa tillfällen blir även vänskapen svår att behålla.

Vi får följa dem just den 15 juli under varje år, ett spännande berättargrepp som gör att man som läsare får veta vad som hänt under det senaste året i deras liv. När ett kapitel är slut kastas man framåt ett år i tiden, och det är ofta man nästan liksom håller andan inför vad som komma skall. Kanske har de…? Man VILL ju så himla gärna att det ska bli de två, att deras liv till slut ska föra dem samman.

Det är en kärlekshistoria utan dess like, mycket tack vare att vi bara möter dem en gång varje år, på samma datum. Det är också intressant att det utspelar sig under så lång tid eftersom det hinner hända så mycket i deras liv, samt att man kan följa även samhällets utveckling. Det är ju trots allt tjugo år som spelas upp.

Förutom storyn blir jag helt kär i språket. Det som i början känns traggligt blir senare så elegant träffsäkert, snygga formuleringar och sköna dialoger. Jag kommer på mig själv med att flera gånger stanna upp och läsa om en rad bara för att njuta en gång till. Nördigt? Javisst! Men likväl härligt.

Läs den. Jag kan inte nog rekommendera den. Ta dig igenom den första segare biten och sätt dig sedan och sträckläs. Det är en riktig feel good-bok. En av årets bästa läsupplevelser, utan tvekan. Jag lade ifrån mig den med en riktig vill-ha-mer-känsla i kroppen. Och nu har den också blivit film! Se trailer här. Premiär 14 oktober  – det är nästan att jag skulle fundera på att ha barnvakt en kväll så att jag kan dra med mig T ut på en biokväll. För den här filmen vill jag se! Men läs boken först!

Efterlängtad!

I dag väntade en trevlig överraskning i brevlådan. Där låg nämligen Johanna Lindbäcks allra nyaste bok Välkommen hem. Den har varit efterlängtad kan jag säga. Jag har gillat alla hennes tidigare böcker, riktigt mycket, så den här ska bli kul att få sätta tänderna i!

Bokmässemånad

September är här och det innebär ju Bokmässemånad! Jag hoppas att vi kommer dit även i år, men det bestämmer vi nog inte förrän någon dag innan.

Problemet är bara – vilken dag ska man åka? Borta är ju numera lyxen att åka under branschdagarna, nu får jag trängas under de allmänna dagarna. Det fick jag i och för sig redan förra året, men jag noterade också skillnaden i folkmängd. Trångt var det, och jag blev nästan nerknuffad i en barnvagn av en ivrig besökare. 😀

I alla fall. Vilken dag? Jag skulle gärna vilja se Johanna Lindbäck och kanske få en bok signerad, och jag tror jag läste att hon är där på fredagen. Men så såg jag att Maria Montazami är där lördag och söndag, och det hade varit en rätt rolig upplevelse att få se henne! Bara för att, liksom. Svårt beslut…

Sedan vet jag ju. Jag brukar ändå aldrig våga gå fram och be om en signering, alternativt är det för lång kö för att jag ska orka vänta. Men man kan ju slänga fram kameran och ta ett kort i alla fall.

Jag har tid att fundera lite till, och det kanske ju ändå inte blir att vi åker. I år har vi ju även lilla Mini att tänka på. Hur kul tycker hon att en Bokmässa är? Inte så värst. Å andra sidan har hennes snälla pappa sagt att han kan ta hand om Mini medan jag går runt på mässan, och så kan jag gå och se till dem lite då och då. Sedan kan vi ju bytas av så att även han får ta en liten runda på mässan.

Någon mer som ska åka? Vilken dag? Något man absolut inte bör missa att se?

Välkommen hem till Maria Montazami

Jag ska börja med att erkänna att jag tillhör Maria Montazamis stora skara av fans. Jag tycker att hon är så otroligt härlig när man ser Svenska Hollywoodfruar. Hon är rolig, bjuder både på sig själv och sin vardag. Därför har jag också längtat efter den här boken – riktigt mycket faktiskt.

Hon kallar den för en livsstilsbok, och det är nog en bra beskrivning. Boken innehåller massor av fotografier på Maria, familjen, huset, maten och vännerna. Fantastiska fotografier tagna av Roland Persson, som har lyckats fånga en sådan härlig känsla och stämning. Det är en ren fröjd att bara bläddra i boken och se dessa bilder, särskilt om man, precis som jag, är fotointresserad. Dessutom är det lite roligt att se vissa bilder i boken (som den blå skålen!) som man såg i avsnittet av Svenska Hollywoodfruar hur de fotade dem.

Förordet är skrivet av Maria själv, men resten av texterna står Ulf Elfving för. Det är dels lite bakgrund till hur hon hamnade i USA, lite anekdoter, tips angående mat, inredning, dukning o.s.v. Det finns tips och recept för hur man arrangerar brunch, familjemiddag, barbeque, cocktailparty, tjejmiddag m.m. 

Om man inte gillar Maria Montazami – gillar man då den här boken? Jag vet inte, kanske att man ändå kan inspireras av bilderna och recepten? Själv gillar jag boken, men så är jag också ett fan. Jodå, den här boken kommer jag att bläddra mycket i och drömma mig bort till ett soligt Kalifornien, med en massa roliga grillfester, drinkar, poolbad och glada människor. Och så klart – det blir till att testa recepten. Särskilt ostbollarna rullade i krossade ostbågar – hur smarrigt låter inte det?

Bok från ICA Bokförlag. Om du klickar på länken kan du också se ett videoklipp där Maria berättar om boken.

Fröken duktig – en självbiografi av Annika Sjöö

När jag först såg den här boken tänkte jag direkt att ”oj, den handlar ju om mig!”. När jag visade boken för T gav han mig en menande blick. Ja, jag är också en fröken duktig. Tyvärr, ska tilläggas.

Innan jag läste den här boken visste jag egentligen bara att Annika Sjöö hade varit med (och vunnit) Let’s Dance, att hon jobbade som instruktör och har varit presentatör på stora träningskonvent samt att hon hälsobloggar hos Amelia. Jag såg henne som den där käcka, söta tjejen med ett ständigt leende på  läpparna, som dansade som en gud och som verkade så sund och hälsosam.

Efter att ha läst boken har jag även fått se hennes inre demoner, demoner som nog många tjejer lider av. Hon beskriver i boken att hon alltid haft ett behov av bekräftelse och uppmuntran. Att få höra hur duktig hon är blev nästan som en drog. Och det började i tidig ålder. I skolan ville hon ha alla rätt på proven och pluggade alltid flitigt och var alltid väl förberedd för att kunna få högsta betyg. Hon var van vid att alltid vara bäst i klassen och gillade inte situationer där hon mötte likasinnade, som var lika duktiga som hon.

Till slut blev allt för mycket. Det funkade inte att vara bäst på allt, i alla situationer. Hon ville vara den perfekta vännen, den perfekta flickvännen, smal, snygg och duktig. Det ledde så småningom till att hon fick ångest och var tvungen att söka hjälp. Och det var först då det vände och hon kunde släppa lite av sin prestationssångest.

Hon berättar väldigt öppet i boken om sin duktighetsångest, om sina höga krav på sig själv och att aldrig tillåta sig att misslyckas. Vi får följa henne genom uppväxten och fram till medverkan i Let’s Dance och vad som hände under den tiden och sedan därefter. Jag kan känna igen mig i så mycket av det hon skriver, även om våra duktighetssymptom inte varit helt lika rakt igenom. Hon resonerar också om varför det är så många tjejer som lider av just detta.

Jag måste säga att jag inte är särskilt van vid att läsa självbiografier. Det här är en av få jag har läst. Det är intressant läsning. Man har ju ofta en bild av hur en människa är, oavsett om de är kändisar eller inte. När man får tillfälle att verkligen lära känna en person, att kunna få gå under skalets yta och få förklarat de innersta tankarna och varför människan är som den är – det tycker jag är så lärorikt. Alla har vi våra inre demoner, stora eller små, men det är få som delar med sig och berättar och därför vet vi egentligen inte så mycket om hur andra är och varför. Hon skriver just om det i boken – hur hon ofta får höra att ”du som alltid är så käck och glad kan väl inte ha några problem?”. En kommentar som hon har tagit illa vid sig av, och det kan jag förstå. Vi ser ytan, men reflekterar kanske inte så mycket över vad som finns där under.

Det här var både intressant och lärorik läsning som gav mig många funderingar. Läs den du också! Antingen om du själv tillhör kategorin fröken duktig eller känner någon som är det. Som lärare kan man också få en hel del insikter.

Här kan du se Annika Sjöö prata om boken i Nyhetsmorgon.

Bok från Ica Bokförlag.

Bloggflytt!!!

Jag berättade ju att den här bloggen ska delas upp i två delar – en bokdel och en mer privat del. Bokdelen stannar kvar på den här adressen, så om ni vill fortsätta läsa bokrelaterade inlägg kan ni stanna kvar här. Om ni vill fortsätta följa vad som händer i mitt liv, med T och Mini och allt runt omkring oss – då får ni följa med över till den nya adressen malinsparadis.wordpress.com.  Och vill ni vara på bägge ställena går det så klart bra också! 🙂

Vad mina döttrar bör veta av Elizabeth Noble

Jag har tidigare läst Bokcirkelns bekännelser av Elizabet Noble, en bok som jag tyckte var helt ok. En ”spa-upplevelse light”, kallade jag den t.o.m. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg så mycket av den nu i efterhand, men jag kände i alla fall igen författarens namn när jag såg den här boken.

När Barbara får cancer bestämmer hon sig för att skriva dagbok för att berätta för döttrarna sådant som hon tycker att de bör veta. Hon skriver både om sig själv och om döttrarna. Hon skriver om allt som hon tycker är viktigt att bevara, men betonar att hon inte vill skriva om sjukdomen. Hon har fyra döttrar, tre som är utflugna och så en tonåring – Lisa, Jennifer, Amanda och Hannah. Hon skriver också ett personligt brev till var och en av döttrarna och hon lämnar allt till sin man Mark, som efter hennes död bor kvar i huset tillsammans med deras gemensamma dotter Hannah. Huset blir som någon slags samlingspunkt för alla efter hennes död, och systrarna söker både tröst och stöd hos varandra när de allihop kämpar för att komma tillbaka till en vardag där de ska lära sig att leva utan sin mamma, en mamma som var högt älskad av alla och nästintill helgonförklarad av dem.

Boken växlar berättare mellan de olika döttrarna och vi får följa dem i deras liv väldigt ingående. Ibland lite för ingående kan jag tycka. Över huvud taget är den här boken väldigt babblig. Det är mycket text, många personer och mycket ältande. Det blir aldrig särskilt djupt eller ens särskilt berörande. Jag kommer aldrig under ytan på någon av karaktärerna och bryr mig inte särskilt mycket om vad som händer dem. Det är för många personer, för rörigt och för ytligt. Jag hade velat skala bort en massa text och göra handligen mer fokuserad i stället. Nu ligger fokus mest på döttrarna och deras liv och det där med mammans dagbok kommer i skymundan. Det är faktiskt väldigt lite om just den, och det var väl den som skulle vara bokens kärna egentligen?

Jag hade högre förväntningar på den här boken – den lät defintivt bättre i beskrivningen på baksidan. Men, i slutet knyts allt ihop bättre och jag blir berörd och gråter faktiskt en liten skvätt. Men då har jag tragglat mig igenom nästan 400 sidor för att nå dit. Så nja, det är ingen spa-upplevelse det här. Det är ok läsning, inte mer.

Nio minus och två plus

I dag var jag och lämnade nio böcker till min snälla f.d. kollega. Direkt efteråt åkte jag till bibblan och lånade två nya. Men låna betyder ju att de ska tillbaka till bibblan sen. Så egentligen kan man ju säga nio minus bara? Rätt bra jobbat i min rensningsiver. Jag börjar lära mig.

En bokälskares stora dilemma

Jag vet inte hur jag har lyckats, men av mina senaste boklån på bibblan har säkert 80 % av dem haft reservationer efter mig. Suck. Det betyder att jag bara får ha böckerna i 2 veckor innan de ska tillbaka. Vilket i sin tur betyder att jag måste börja läsa de reserverade först, och först därefter ta mig an de som inte har någon kö på sig.

Vilket dilemma. Någon annan bestämmer min läsordning. Jag säger då det.

Det är väl enda nackdelen med att låna böcker på bibblan – att man inte får ha dem hemma så länge man vill (och behöver).

Det här med att skänka böcker

Jag har jobbat hårt det här året med att lära mig att inte behålla precis alla böcker. Jag har börjat resonera lite utifrån de råd jag fick från er förra året. Vilka böcker känner jag är ”färdiglästa”? Vilka känner jag att jag inte skulle sakna i bokhyllan? När jag väl började skänka böcker märkte jag att det gick lättare och lättare för varje gång. Jag började med att skänka en del till min svärmor, och när jag märkte hur mycket hon uppskattade det och dessutom skänkte dem vidare sedan, fick jag blodad tand.

I dag åkte jag med en fullpackad flyttlåda till Erikshjälpen. På torsdag ska jag till en f.d. kollega med en liten hög böcker. Och vet ni, det känns riktigt bra! Det är jätteskönt att rensa ut bland mina böcker, och framför allt roligt att kunna glädja andra med läsning.

Senare i höst ska jag gå igenom mina 12 överfulla flyttkartonger och rensa ut även där. Puh. Det blir nog lite tuffare, men jag tänker passa på när jag ändå är inne i ett flow.

Och om jag senare saknar böckerna? Tja, OM jag någon gång i framtiden får det där drömrummet som jag kan fylla med böcker från golv till tak – då kan jag ju köpa nya helt enkelt. Jag sparar ju mina älsklingar, och så länge de finns kvar kan de ju få sällskap av en massa nya trevliga böcker!

Om jag stannar av Gayle Forman

Det här är verkligen ett tydligt exempel på att en bok inte behöver innehålla så många sidor för att rymma ett stort innehåll.

Mia är 17 år när hela hennes familj drabbas av en svår bilolycka. Alla dör utom Mia. Hon upptäcker att hon hamnat i något slags mellanläge där hon kan se och höra allt som händer, samtidigt som hon kan se sig själv ligga i koma. Släktingar och vänner samlas på sjukhuset efter nyheten och vi får följa den kritiska tiden under ett dygn. Mia inser att hon är i valet mellan liv och död. Ska hon stanna – och vad finns att stanna för? Eller ska hon släppa taget och dö som resten av familjen?

Som läsare får vi dels följa alla händelser på sjukhuset, genom Mias ögon, och dels tillbakablickar av hennes liv före olyckan. Vi lär känna Mia som person, hennes tankar och funderingar. Vi lär känna hennes familj, får veta att hon är en exceptionellt duktig cellist och att hon har mött en stor kärlek i pojkvännen Adam. Lager för lager skalas bort tills den stora frågan kvarstår – vad finns kvar för henne här i livet? Vad är värt att stanna för? 

Det är stora tankar som avhandlas och det är tidvis lite jobbig läsning. För mig blir det väldigt nära det här, eftersom jag har varit i samma situation som hennes vakande släktingar och vänner. Man sitter vid personens sida utan att veta om de hör eller inte,  och man ber dem att kämpa för sitt liv – att stanna kvar. Och när hennes farfar säger till henne att det är ok att släppa taget, att han förstår henne om hon vill göra det, men att han väldigt gärna vill att hon stannar hos dem – då kommer tårarna.

Det är en bra bok det här. Tänkvärd. Det är inte den bästa bok jag läst i ämnet, men den lämnar ändå ett avtryck.