Den här boken hittade jag av en ren slump. Jag sökte egentligen efter Amanda Hellberg och då kom en massa andra liknande namn upp, bl.a. Sofia Hallberg. Jag blev nyfiken på omslaget och presentationstexten och så vips hade jag börjat läsa den. Och fastnade totalt.
Karin är 40 år och bor tillsammans med sin sambo Mats i en vacker lägenhet i Stockholm. De har varit ett par i många år, och träffades när de båda studerade samma utbildning. Sedan dess har deras liv blivit lite annorlunda mot vad Karin hade hoppats och trott. Hon, som alltid varit en toppstudent, hankar sig fram mellan jobben som Manpower erbjuder medan han har ett toppjobb inom UD och reser och är iväg hemifrån mycket. Trots att de varit tillsammans så länge är de inte gifta, något som Karin alltid velat. De har heller inte, till Karins stora sorg, lyckats bli gravida. Karin är ofta ensam hemma och sitter då ofta med sin tekopp och tittar ut från köksfönstret på livet som pågår där utanför. Hon har hamnat lite utanför livet och tillbringar mer tid med att titta på det än att leva det själv. Men så lär hon känna grannen Sabine, som är gravid och ensamstående, och ungefär samtidigt upptäcker hon att hennes fräknar bildar bokstäver. Vänskapen till Sabine och hennes fräknars budskap kommer att ändra hennes liv.
Den här boken fick jag lite ont i magen av. Huvudpersonen är så smärtsamt ensam och det finns en sådan sorg i henne som ligger där och trycker och gör henne nästan handlingsförlamad. Hon deltar inte längre i sitt eget liv, och jag blir så ledsen när hon låter livet bara flyta på utan att ställa sig upp och ryta ifrån. Något har hänt henne, det är tydligt. Något som har påverkat henne så starkt att denna en gång så högpresterande toppstudent nöjer sig med det liv hon har nu. Hennes relation med Mats är nästintill obehaglig, och den blir definitivt obehaglig under läsningens gång.
Det är stark läsning som berör och boken lever kvar i mig ett bra tag efteråt. Det är mycket snyggt skildrat med ett språk som är så skickligt välformulerat och träffsäkert. Stämningen och tonen i boken är vemodig och även om det egentligen är tung läsning flyter läsningen ändå på tack vare drivet i språket. Det är en sträckläsningsbok som inte går att släppa taget om.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om den gav mig lite ont i magen. Eller kanske just för att den gav mig ont i magen, för det betyder ju att jag var engagerad i handlingen och tog den till mig. Det är en sådan där bok när man som läsare vill hoppa in i handlingen, rycka tag i huvudpersonen och få henne att inse vad hon egentligen håller på med. Kom igen, ryck upp dig, se dig omkring. Ja, och den där Mats hade jag gärna sagt ett eller annat ord till också…
Som sagt, en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar er att läsa! Och glad blir jag när jag ser att hon kommer ut med en ny bok redan i höst, med namnet Spårvagnen. Sofia Hallberg vill jag definitivt läsa mer av.
Läs mer om boken här.
I sommar (juni) kommer Khaled Hosseini ut med en ny bok – Och bergen svarade. En efterlängtad nyhet för många, kan jag tänka. Själv satte jag upp honom på förra årets Boktolva och läste äntligen Tusen strålande solar – en helt fantastisk bok. Flyga drake står än så länge oläst i bokhyllan och väntar på sin tur. Jag har sett filmatiseringen, och gillade den mycket, så även boken borde vara ett säkert kort. Men det är ju där med den berömda tummen och alla andra olästa böcker som pockar på uppmärksamhet.
*malins bokblogg* 