Jag satte upp Agneta Sjödin på årets Boktolva eftersom jag var lite nyfiken på henne. Jag tycker inte att jag har hört så mycket om hennes böcker, och hon har ju ändå hunnit skriva några stycken vid det här laget.

Maria blir dumpad av David via sms, och eftersom hon trodde att deras kärlek skulle vara för evigt bryter hon ihop totalt. Till råga på allt jobbar de på samma jobb och Maria sjukskriver sig och stannar hemma bara för att sörja. Hennes vänner kommer med mat, filmer och tröst. Hon känner sig helt krossad och funderar över varför hon ännu en gång har tagit så fel på kärleken och blivit sviken. Mitt i allt kommer hennes vägledare till staden och han vill inte bli intervjuad av någon annan än just Maria, så hon rycker upp sig för att göra intervjun och blir då påmind om hans tidigare råd och hennes pilgrimsresa till Santiago de Compostela. Hon inser att det är dags för en ny resa och pusselbitarna läggs på plats för helt plötsligt sitter hon på planet till New York där hon ska vara i tre månader. En resa för att starta om, fundera över livet och finna svar. Det blir en resa full av visdomar om livet, nya vänskaper och en chans att hitta styrkan i sig själv igen.

Den här boken har vissa drag av Elizabeth Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet och just den boken nämns faktiskt också i boken. I båda böckerna är temat att hitta sig själv, att finna styrka i den man är och våga lita på sin inre röst.

Först går läsningen lite segt. Dialogen flyter inte riktigt och känns lite stolpig till en början, men det lossnar så småningom. Efter ett tag börjar jag tycka om Maria och kommer på mig själv att heja på henne. Jag vill att hon ska fatta att den där David är en skitstövel och att hon måste få bort honom ur sitt liv. Jag känner så väl igen situationen. Hur många gånger har jag inte lyssnat på vänner som varit ihop med sådana som David? Där dragningskraften varit för svår att motstå, trots att det egentligen varit solklart att förhållandet bara är på den enas villkor. Dömt att misslyckas och att sluta i tårar och hjärtesorg.

Jag gillar den här boken. Jag gillar att hon går från att vara så fast i Davids grepp till att våga bryta sig loss och att hon dessutom har så många fina vänner som hjälper henne att göra det. Vänner som stöttar och pushar på samma gång. Vänner som finns där för henne.

Hela boken handlar om att man ska lita på sin inre röst, att våga lyssna på och följa den. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Agneta Sjödin själv under läsningen, att läsa in henne som Maria. Boken känns väldigt nära och ärlig. Berättelsen är skildrad med mycket värme, vilket är ett av skälen till att jag gillar den. Den känns väldigt äkta.

Det är inte den bästa bok jag läst, men den är mysig och lämnar efter sig en skön känsla. Och jag kan tänka mig att det är en bra bok att läsa om man själv lider av hjärtesorg, att få läsa om någon annan i samma situation. Att få se att det löser sig så småningom.

Läs mer om boken här.