
Läser just nu – Liv efter liv av Kate Atkinson. Efter en något trevande och förvirrande inledning trillade poletten ner. Det här kan bli riktigt bra tror jag!
Någon som läst?

Det här är den tredje boken av Liane Moriarty som jag har läst och jag tycker mig ana ett mönster i hennes sätt att skriva. Den första boken jag läste var Öppnas i händelse av min död och med den tyckte jag att det saknades en del info i baksidestexten. Det kom in en massa karaktärer som jag först hade svårt att ta till mig, hur de passade in i berättelsen. Nu efter tre böcker förstår jag att just det här är hennes grej. Hennes böcker börjar lite klurigt och det är svårt att få grepp om vad som händer, vem som är vem och hur de passar in i berättelsen. När det gäller den här boken var det väldigt svårt att komma in i den. Jag fick kämpa rätt bra de första hundra sidorna innan det började lätta något, men den sista halvan belönades min ihärdighet.
Boken handlar om föräldrarna i en förskoleklass i en villaförort, där vi får inblick i liven hos framför allt tre karaktärer: Madeline, Celeste och Jane. Madeline och Celeste är vänner sedan tidigare och när den mycket yngre Jane flyttar dit med sin son Ziggy tar de henne under sina vingars beskydd. Ziggy blir beskylld för att vara mobbare redan första dagen, något Jane verkligen inte kan tro är sånt. Ziggy själv är undvikande i frågan och de andra föräldrarna dömer genast ut dem och tar Renatas parti, hon vars dotter är den som blev utsatt.
Madeline bor med sin nya man och deras två barn, tillsammans med hennes tonårsdotter. Hennes ex lämnade henne när dottern bara var några veckor gammal men numera är han omgift och har en dotter som självklart går i samma förskoleklass som Madelines barn. Hans nya fru Bonnie är yogainstruktör och alldeles för helig i Madelines tycke. När tonårsdottern väljer att flytta hem till pappan går hennes hjärta i tusen bitar. Hennes erfarenhet som ensamstående mamma gör henne extra benägen att stå på Janes och Ziggys sida.
Celeste är rik och oerhört vacker. Hon bor med man och tvillingpojkar i ett stort, dyrt hus och bär på en hemlighet som hon är rädd för ska komma ut. Tänk om någon visste sanningen om henne?
Även Jane bär på en hemlighet. Hon vägrar avslöja vem som är pappa till Ziggy och hon har en alldeles speciell anledning till varför hon flyttade till just Pirriwee.
Det är dessa hemligheter som så småningom leder fram till en hemsk händelse under en föräldraträff där alla föräldrar har fått i sig alldeles för mycket alkohol…
Det låter spännande och det är det också, till viss del. Jag har hört flera som har haft svårt att komma in i boken och jag tror att det bästa tipset är att försöka läsa första delen i ett enda sjok, ostört, för att komma in i storyn och lära känna karaktärerna så mycket som möjligt. För belöningen kommer mot slutet.
Precis som namnet antyder handlar den här boken mycket om hemligheter, sådana som inte ens alltid vänner vet något om. Människor går omkring med demoner som vi inte vet något om och det är lätt att döma en människa när man inte vet något om vad hen bär på. I den här boken blir det väldigt tydligt. Vi bär alla på våra ryggsäckar och agerar utifrån sådant vi upplevt och som har format oss. I slutet av boken blev jag väldigt berörd av de sanningar som kom fram och jag var glad över att jag kämpade mig förbi den första svåra delen.
Det är inte den bästa boken jag har läst och inte heller årets bok som den är nominerad till. Men den är både läsvärd och tänkvärd och jag vill ändå rekommendera den.
Läs mer om boken här.

Jag var på Mallorca för första gången hösten 2001. Det var en spontan sista minuten-resa för att fly ett regnigt och kallt Sverige. Vi hamnade i Alcudia och njöt av värmen och den fantastiska stranden som finns där. Vi gjorde också flera utflykter till andra vackra delar av ön. Och sedan dess har jag haft en stark känsla att jag måste åka dit igen, upptäcka mer av denna vackra ö. Det är någon dragning dit som jag inte kan förklara, och så fort någon åker dit följer jag avundsjukt deras upplevelser via Instagram eller Facebook. När Malin Berghagen flyttade dit var det samma sak – jag följer henne på Instagram för att få följa hennes liv på Mallorca.
I den här boken delar Malin Berghagen med sig av sin vackra ö. Hon tipsar om olika ställen, utflyktsmål och restauranger – bortom de mest kända turiststråken. Det finns också tips från andra bosatta på ön. Det är inte någon traditionell turistguide, utan det känns mer som en inblick i vardagen, hur livet ter sig på olika ställen på ön. Vad man kan se och vad man kan göra. Det är hennes personliga upplevelse av ön och livet där. Det är som en kärleksförklaring.
Boken är fylld av vackra foton och min längtan till Mallorca blir bara större efter att ha läst den här boken. Jag ska sätta den här boken i händerna på min man, för att även han ska förstå varför just Mallorca bör bli vårt nästa resmål. Det är nog svårt att läsa den här och inte vilja åka dit efteråt.
Om man ska åka till Mallorca kan jag tipsa om att läsa den här boken först. Om man nu inte ska bo på någon av de platser det tipsas om, kan man ju alltid hyra bil och ta sig dit.
Läs mer om boken här.

Jaha, då var det semester och med den kommer regnet. 🙂 Då passar jag på att städa och rensa här hemma. Sedan vi köpte vårt lilla hus för 2,5 år sedan har jag fått lite dille på att just röja och rensa. Jag vågar inte tänka på hur många flyttlådor med böcker som har skänkts iväg, eller påsar med kläder för den delen. När det gäller böcker försöker jag numera att låna de flesta via bibblan. Om jag köper hem bestämmer jag direkt efter läsningen om de ska stanna kvar i hyllan eller skänkas vidare.
Jag började med rensningen redan innan jag läste den här boken och det var nog min ”nya” inställning som gjorde att jag lånade hem den. Jag ville ha ännu fler ordningstips. Och det fick jag!
Den här boken är väldigt bra läsning om man känner att man vill ta tag i oordningen hemma. Det finns en massa tips om både hur man ska tänka och hur man kan organisera. Hur man kör igång, men också hur man sedan kan upprätthålla ordningen i vardagen. Vem har t.ex. inte drabbats av det vanliga hall-kaoset med vantar och skor som svämmar över?
Det jag gillar med den här boken är att den inte bara innehåller tips på hur man får ordning utan att det också handlar om varför. Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag man sparar på saker av ren vana, utan att ens tänka efter varför. Jag fick faktiskt några tankeställare under läsningen och de har hjälpt mig att fatta beslut om en del saker här hemma. Det här är helt klart en av de bästa böckerna om förvaring jag har läst. Rekommenderas! Kanske det är fler som vill röja och rensa hemma under sin semester?
Läs mer om boken här. Och kolla in Paulina Draganjas blogg Förvaringsdrottningen för fler tips på förvaring.

Sedan några år tillbaka har jag haft mottot ”Ingen sommar utan Dessen!”. För det är så det känns. Jag måste få en dos Dessen i början av sommaren för att kicka igång sommarkänslan. Den svenska utgivningen brukar komma i juni så det är perfekt timing.
I den här boken får vi möta Sydney vars bror Peyton hamnat i fängelse. Han hamnar snett i livet och till slut blir det bara värre och värre för att en natt resultera i att han kör på en jämnårig kille på cykel. Killen blir allvarligt skadad och hamnar i rullstol, vilket betyder slutet för hans idrottskarriär. Sydney skäms och har skuldkänslor för vad hennes bror har gjort men hennes föräldrar verkar inte känna på samma sätt. Särskilt hennes mamma är snudd på fixerad vid att Peytons fängelsevistelse ska bli så bra som möjligt, som om han är på läger och inte i fängelse. Sydney väljer att sluta sin fina skola och börja i en annan, till hennes föräldrar förskräckelse. Där får hon snart nya vänner som kommer att få stor betydelse för henne. Hemma känner hon sig varken sedd eller hörd, men hon sina vänner ses hon för den hon är. Hos dem får hon uppleva både vänskap och kärlek.
Sydney är den där klassiskt duktiga flickan som gör allt rätt och som sköter sina studier. Men hon är också osynlig hemma. Ett enda litet felsteg och föräldrarna blir som tokiga och förbjuder och tar bort allt som är viktigt för henne. Hon är en väldigt typisk Dessen-karaktär: en klok tjej med skinn på näsan. En tjej man vill att det ska gå bra för, som man hejar på hela boken igenom.
Jag tycker så himla mycket om Dessen för hennes sätt att skriva, för karaktärerna som alltid känns så äkta och för de där små träffsäkra detaljerna som lyfter hela berättelsen. Jag blir aldrig besviken på en Dessen-bok. De är alltid charmiga, läsvänliga och underhållande. Det finns få böcker som jag läser så långsamt, för jag vill helt enkelt inte att boken ska ta slut.
I dina ögon tycker jag är en riktig höjdare och den åker upp bland favoriterna av Dessens böcker. I toppen ligger fortfarande den första boken jag läste av henne – Mycket mer än så. Om du aldrig har läst Sarah Dessen innan hardu två riktiga pärlor att njuta av.
Recensionsbok från Rabén och Sjögren. Läs mer om boken här.

Jag har läst hela serien om barnmorskan Cecilia Lund med stor glädje. Varje sommar har jag sett fram emot att dyka ner i en ny del och serien har faktiskt bara blivit bättre för varje ny bok. Det kanske har att göra med att man lär känna alla karaktärer lite mer för varje gång, man får ännu en pusselbit och man kommer dem ännu mer inpå livet. För det är ju det jag tycker så mycket om med den här serien – karaktärerna. De är som vänner man möter en gång om året och uppdaterar sig vad som hänt sedan man sist sågs.
Den här delen är nummer 9 i ordningen och även om man kan läsa delarna fristående tycker jag inte att man ska det. De bör läsas i ordning för bästa upplevelsen. I den här boken möter vi alla återigen och Cecilia och John jobbar vidare på att bygga upp sina liv på egna ben, efter skilsmässan. Cecilia åker ensam på äventyr till Paris och på väg hem därifrån får hon veta att en av Gretas vänner har försvunnit. En stor sökinsats sätts in med både polis och Missing people. Cecilia får kontakt med pappan till den försvinna flickan och inser att det är en trasslig familjebild. Ganska snart kommer det också fram att Greta vet mer om försvinnandet än hon vill berätta. Cecilia blir mer engagerad än hon tänkte sig bli från början.
Som vanligt är det en spännande del i boken som pågår parallellt med allas vardagsbekymmer. I det här fallet är det försvinnandet som står för den spännande delen och i övrigt får vi som vanligt följa Cecilia, John och övriga familjen i form av Cecilias mamma, mormor och systrar. En av Cecilias systrar bidrar också till en väldigt spännande cliff hanger…
Så här nio böcker in i serien känns formatet och upplägget igen, karaktärerna tuffar på med sina liv. Så – är det fortfarande bra läsning? Ja, absolut. Serien bygger ju på igenkänning och att det är en familj man följer i dess utveckling. Det är nästan som en egen genre. Det är vardaglig glädje och sorg, relationer, familjebekymmer, familjeglädje, vänskap, jobb – allt i en härlig mix som påminner om verkliga livet. Lättläst och charmigt och samtidigt gripande.
Jag är mer än nöjd med Skugghäxan. Jag blir bara ännu mer fast i den här serien och jag längtar redan efter fortsättningen som jag hoppas och tror kommer om 1 år. Den som väntar på något gott…
Har du inte läst någon del av serien än? I så fall blir jag nästan avundsjuk på att du har hela serien framför dig att beta av. Läs!
Läs mer om boken här.

Den här boken har jag fått rekommenderad från flera olika håll, bl.a. av flera olika elever. Jag har också sett den hyllas av många. Den har fått diverse utmärkelser, priser osv. Klart man blir nyfiken! Kanske, kanske blev förväntningarna för höga för jag kände aldrig något direkt wow efter att ha läst den.
Boken handlar om familjen Sinclair, med Cadence som berättarrösten. Familjen Sinclair har en privatägd ö där alla brukar tillbringa somrarna – Cadence och hennes mamma, de två mostrarna och deras barn samt morfadern. Cadence och hennes kusiner, kallade Lögnarna, växer upp tillsammans med att man lever ihop under sommaren för att tappa kontakten resten av året. Sommaren när Cadence fyller 15 råkar hon ut för en olycka, men hon drabbas delvis av minnesförlust och ingen vill berätta för henne om vad som egentligen hände. Alla undviker frågan och säger att det är bättre art hon inte kommer ihåg, men hon vill veta.
Som sagt, boken är otroligt hyllad och det var faktiskt enda anledningen till att jag fortsatte läsa. Jag misstänkte att det skulle komma något stort mot slutet och mycket riktigt blev det så. Men det kändes som om det kom lite väl sent. Jag vill inte sitta och läsa och vänta i 200 sidor innan det där stora händer. Jag hade behövt mer på vägen dit, något som lockade mig att läsa vidare. Nu blev det lite tvång över det hela, att läsa bara för att. Jag ville verkligen känna det där wow som många förvarnat om. Men nej, tyvärr. Det är alltid lite sorgligt när det blir så. När man har längtat efter riktigt bra läsning och den uteblir.
Så nja, det här var inte min grej. Jag kan förstå att den blivit hyllad, men jag kan inte stämma in i lovsången för den.

Jag missade den här boken när den kom ut eftersom jag var alldeles gravidmosig i hjärnan och det fortsatte ju med ett års amningshjärna. Hahaha… Jag stavade fel och fick faktiskt upp ordet amningshjärna som förslag. Det säger en del om det tillståndet… 😊
Men nu ammar jag ju inte längre (sedan januari) och hjärnan börjar sakta återgå till att bli mer aktiv och mindre mosig. Det betyder mer läsning! Och det är så fantastiskt skönt att kunna läsa (och skriva!) igen. Jag lär ju inte komma upp i 100 böcker i år, men kanske 50?
I alla fall, nu kan jag äntligen ge Jag ger dig solen en ärlig chans. Jag älskade ju verkligen Jandy Nelsons Himlen börjar här.

Jag höll nästan på att missa den här pärlan då jag helt missuppfattat vad den handlar om. Jag fick för mig att den skulle vara sorglig, men så läste jag på baksidan att det är en psykologisk thriller i samma stil som Kvinnan på tåget och Gone Girl. Och när en bok jämförs med de två böckerna bara måste man läsa den!
En 5-årig pojke blir påkörd av en bil och dör. Föraren smiter och poliserna Ray och Kate gör sitt bästa för att hitta föraren och skipa rättvisa för Jacob och hans mamma.
Jenna flyr från sitt tidigare liv och hamnar så småningom i en liten kuststad i Wales, där hon försöker bygga upp ett nytt liv. Hon lämnar allt det gamla bakom sig och är försiktig med att våga lita på nya människor som kommer in i hennes liv. Sakta men säkert skapar hon sig en ny tillvaro, börjar släppa folk inpå livet och tro på en framtid. Samtidigt jobbar Ray och Kate envist vidare med fallet, trots få ledtrådar och trots att fallet blir officiellt nedlagt. De ger inte upp och de vet att någon gång kommer en ny ledtråd att leda dem till Jacobs mördare. Det går inte att gömma sig för alltid.
Det ska sägas direkt – jag sträckläste den här boken. Jag satt uppe alldeles för sent eftersom det var helt omöjligt att slita sig från boken. Och ju längre in i boken jag kom desto svårare blev det att släppa den. Det är många oväntade vändningar i den här boken vilket gjorde läsningen ruskigt spännande. När jag slog igen boken var det nästan med en wow-känsla. Så himla bra! Spännande in i det sista.
Om jag också ska jämföra med Gone Girl och Kvinnan på tåget så tycker jag att likheten ligger i att de alla tre kommer med överraskningar som är svåra för läsaren att förutse. Alla tre är spännande in i slutet och om jag skulle rangordna dem skulle jag sätta GG och Jag lät dig gå på delad förstaplats.
Jag kan inte annat än att rekommendera den här boken. Om man är orolig över att läsa en bok där ett barn dör kan jag berätta att jag är världens blödigaste och undviker att läsa böcker där barn far illa. I den här boken sker olyckan direkt och sedan ligger fokus på att hitta smitaren, inte på olyckan i sig. Jag tyckte det var väldigt tungt att läsa om olyckan men sedan kunde jag faktiskt släppa den och fokusera på det andra i storyn.
Så – ett semesterläsningstips!

Jag vann den här boken och blev riktigt glad för jag hade spanat på den en del. Jag var dock lite osäker på om jag skulle våga läsa den. Var den för läskig? Otäck? Det där är ju inte riktigt min grej, fegis som jag är. Men, men. Jag bestämde mig för att ge den en chans och att helt enkelt sluta läsa om den blev för läskig.
Greta tar båten tillsammans med sin man Alex och deras dotter Smilla till en ö. Alex och Smilla stiger i land och Greta sitter kvar i båten. Efter en stund börjar hon fundera på hur lång tid de egentligen har varit borta och om det inte är dags att komma tillbaka snart. Hon bestämmer sig för att leta efter dem men de är spårlöst försvunna. Hon tar båten tillbaka till deras stuga och där börjar man som läsare få pusselbitar till vem hon är, om hennes och Alex relation och varför hon reagerar som hon gör.
Det är svårt att beskriva bokens handling utan att spoila för mycket, men man kan väl säga att det rör sig mycket i huvudet på Greta. Som läsare kan man rätt snart börja lägga pusselbitarna på plats, även om det är rörigt många gånger.
Jag är väldigt kluven till vad jag egentligen tycker om den här boken. Den var lite spännande, javisst, och jag märkte att jag ivrigt läste fortare för att få svar på alla frågor. Samtidigt var den inte alls som jag trott och jag blev lite besviken. Den var inte alls så där spännande och mystisk som jag trodde och hoppades på. Jag förstod mig inte på de där mystiska typerna i skogen och jag tyckte att Greta var en rätt jobbig karaktär att följa. Jag hade förväntat mig mer mystik, mer gåta, mer övernaturligt som det faktiskt styrde in på lite ett tag i början. I stället blev det mer en resa i Gretas huvud.
Så nja, det här var inte riktigt min grej. Det är ingen bok som jag kommer att rekommendera. Å andra sidan har den fått väldigt mycket beröm så om man är sugen på att läsa den tycker jag man ska göra det.

Jag hade sett att den här boken låg på en massa topplistor, men jag hade inte läst något om den. Jag tog för givet att det var antingen en deckare eller en läskig bok, pga namnet och det lite murriga omslaget. Men så stod jag på Landvetter och det obligatoriska besöket på Pocket Shop och tänkte att jag bara måste ta med mig en bok, även om resor numera betyder 0 sidor läst… Och så tog jag upp och läste baksidetexten på den här och kände att den nog inte alls var särskilt läskig? Så den fick följa med till Spanien och hem igen och under läsningen blev jag alltmer wow! Vilken bok! Jag är så glad att jag läste den för den gav en riktigt bra läsupplevelse.
Jag tycker inte riktigt att baksidetexten gör boken rättvisa. Där står bara om Cecilia som lever det perfekta livet med sin man John-Paul och deras 3 döttrar. Han reser mycket i sitt arbete och under en sådan resa hittar hon ett brev med hennes namn och att det ska öppnas om han dör. Hon tycker det låter märkligt och hon blir ännu mer fundersam när hon frågar sin man om det senare i telefon. Han ber henne lova att aldrig läsa det och han låter väldigt konstig. Hon kan inte sluta tänka på brevet och vad det skulle kunna innehålla. Han sa att han skrev det för länge sen och det gör bara hennes nyfikenhet ännu större och frågorna fler. Vad är det för stor hemlighet som hennes man döljer för henne?
Förutom Cecilia och hennes familj får man möta fler familjer och det var den infon jag saknade på baksidan. Helt plötsligt handlade det om Tess, Felicity och Will och jag tappade helt tråden. Och senare kom ännu fler personer in i bilden. Alla dessa personer är bekanta med varandra, mer eller mindre, och hur de är det kommer fram allt eftersom.
Den här boken var verkligen en upplevelse att läsa. Ju närmare slutet jag kom desto fortare läste jag, för att få alla svar. Och brevet! Som jag gissade vad det innehöll, och nope, jag hade verkligen inte gissat rätt. Verkligheten var så mycket bättre än mina gissningar.
En annan sak som jag gillade med boken var att den utspelar sig delvis i Melbourne (men mest i Sydney) eftersom vi nyss var där. Jag hade ingen aning om att Liane Moriarty är från Australien, men nu måste jag läsa mer av henne. Jag är barnsligt förtjust i Australien och allt som hör till landet så att läsa författare därifrån känns extra roligt.
Sammanfattningsvis är det här helt enkelt en väldigt bra bok. Den är spännande samtidigt som den berör. Läs, gissa om brevets innehåll och njut av bra läsning!

Jag slutade äta rött kött efter julen 1999. Sedan dess har jag kallat mig semi-vegetarian, dvs jag har uteslutit allt rött kött. Jag äter fisk och kyckling, men alltså inte tex ko och gris, eller lamm som en restaurang envisades med att servera till mig 2 ggr i fredags. Folk har haft jättesvårt att acceptera mitt beslut och jag har ofta fått förklara och försvara mitt val under middagar, och jag har ofta fått en massa tråkningar från köttätare om att ”äter du bara frukt och blommor, hö hö hö”. Skitjobbigt, rent ut sagt.
Men något har hänt. Numera är det mycket mer accepterat att vara vegetarian och det kommer ut mängder av kokböcker med just vegetarisk mat. I dag är vi mer medvetna, vi har börjat inse att det inte är hållbart med allt köttätande och jag tror dessutom att många faktiskt också har blivit mer medvetna om hur en del djurhållning ser ut.
Och! Många har insett att vegetarisk mat faktiskt kan vara riktigt gott! Något den här boken är bra på att bevisa. Namnet Vegofest antyder att det är lite festligare rätter, sådant man kan bjuda på även till vego-tvekare. Jag har haft hemma den här boken någon månad nu och hunnit laga en del av rätterna. Och allt, precis allt har varit mumsmums. Min favorit är nog ändå någon av pizzorna, kanske den med pumpa?
Boken är skriven av två deltagare i Sveriges Mästerkock: Jennie Benjaminsson och Stina Patetsos. Alla foton i boken är tagna av fantastiskt duktiga Katarina di Leva. Hela boken är en ren fröjd för ögat och att bara bläddra i den och titta på bilderna är en njutning i sig själv.
För att man ska ha användning av boken bör man äta mjölkprodukter eftersom en hel del recept innehåller ost, vissa recept innehåller också ägg. Boken är indelad i olika kapitel med tex förrätter, pasta och pizza, gratänger och pajer, desserter osv. Betoningen är som sagt att det ska vara lite festligare, att man ska kunna bjuda alla gäster på samma mat – vegetarian eller ej. Och det där tycker jag är så härligt. Det går alldeles utmärkt att göra grönsaker till huvudrätt, att inte behöva ersätta köttet med något, att en rätt kan vara helt vegetarisk utan att man känner att något saknas. Den här boken passar alltså för alla, man behöver inte vara vegetarian för att kunna uppskatta den.
Och testa pizzorna! Alla jag har gjort har fått klart godkänt av både mannen och dottern och den sistnämnda är en riktigt kräsen finsmakare…