Rosengädda nästa! av Emma Hamberg

Publicerad den av
1


Åh, vilken härlig bok! Jag blir nästan arg på mig själv när jag tänker på att den här pärlan har stått som hyllvärmare här hemma ett par år. Att jag har missat den?! För trots att jag läst många positiva omdömen om den har jag ändå inte tagit mig för att läsa den. Förrän nu. Jag var i stort behov av något charmigt och mysigt och tänkte att den här nog skulle stämma in på det, och att den gjorde!

Bror är 13 år och lyssnar på sina grälande föräldrar varje kväll, genom sitt sovrums väggar. Han är rädd att de ska skiljas och att han är en orsak till det. För Bror är inte som andra i sin ålder. Han föredrar gammeldags kostymer, sidenpyjamasar, synonymordböcker och fransk musik, vilket gör honom väldigt ensam under rasterna i skolan. Han lurar sina föräldrar att han ska åka på seglarläger så att de åker själva till USA och lappar ihop sitt äktenskap. Själv har han sett en annons om en kvinna som tar emot skadade djur och han tar tåget upp till Stockholm med förhoppningen att hon ska ta sig an även honom.

Samtidigt tröttnar Tessan på sitt liv där hon som 29-åring fortfarande står i gatuköket och steker hamburgare. Och hon är fortfarande tillsammans med Flatan, som varit otrogen mot henne flera gånger. Hennes liv ser likadant ut som på gymnasiet och hon bor bara ett stenkast från lägenheten där hon växte upp med en fördömande mamma, där man aldrig fick stöka ner, tända finljusen eller använda gästtvålarna. Hon lever ett liv som hon känner att hon inte ens valt, det har bara blivit så. Men nu känner hon att hon fått nog, att hon inte orkar fortsätta så mer. Hon vill något annat med sitt liv, hon vet inte bara vad.

Både Bror och Tessan hamnar hemma hos Jane som har ekorrar i bh:n, rävar, grävlingar och geten Bella i sin trädgård. Där börjar de långsamt hitta både sig själv och varandra. 

Jag tyckte nog att baksidetexten lät lite konstig, att det lät som en udda bok. Men ack så fel jag hade. Det är en sådan mysig och varm bok med fantastiska karaktärer och det är ju skönt att veta att det är en serie med fler delar så jag får möta dem igen och se hur det går för dem. För jag är ruskigt nyfiken på hur det går för alla. Jag måste köpa hem de två andra delarna och plöja dem riktigt snart.

Det här är verkligen feel good när det är som bäst. En bok man blir så där härligt glad i magen av. Läs! 

Nu även på Instagram

Publicerad den av
4

Jag bestämde mig för att skaffa ett eget konto för bokbloggen, nu när det är så smidigt att ha flera konton på Instagram. Om ni vill följa mig där heter jag, logiskt nog, malinsbokblogg. Innan har jag haft lite böcker även på mitt vanliga konto, men nu kände jag för att kunna nörda lite mer och baaara ha böcker på ett eget konto. 

Och om ni har tips på egna eller andra bokiga konton där får ni väldigt gärna tipsa!

Toscana tur och retur av Åsa Hellberg

Publicerad den av
Svara


Jag tycker det är så skönt med författare som man har läst flera böcker av, när man vet vad man har att förvänta sig. Det blir lite som att umgås med en gammal vän, så där tryggt och lite förutsägbart. På ett positivt sätt. 

I den här boken får vi möta Sara och Jessica. Sara har separerat och när hennes ex ger henne i uppdrag att sälja hans motorcykel bestämmer hon sig för att köpa den själv, för en väldigt billig peng. Vanligtvis brukar hon göra  reportage på egen hand, men den här gången känner hon inte för att resa ensam. Hon vill ta motorcykeln till Toscana, till ett slott som hennes familj har kopplingar till. Hon försöker få sin bästa vän Jessica att följa med, men hon är mer typen som går i högklackat och bor på 5-stjärninga hotell. Jessica är författare och ska i stället åka på författarträff för att få inspiration till sin nästa bok. Men Sara får sin vilja igenom och snart befinner de sig i Toscana, på ett slott, där en motorcykelträff äger rum. 

Det bästa med Åsa Hellbergs böcker  är att de alla handlar om tuffa och starka kvinnor i medelåldern, kvinnor som tar för sig av livet. De är dessutom väldigt roliga och smått på tokiga ibland. Det gör hennes böcker till väldigt trevlig läsning, feel good när det är som bäst. För mig gör det absolut ingenting om man kan gissa vad som kommer att hända, för läsningen dit är underhållande. I alla hennes böcker är vänskap centralt, tillsammans med romantik och humor. Det är lite som att åka på en härlig semesterresa och få umgås med en massa sköna typer i en härlig miljö. Den här gången i Toscana, där jag faktiskt har varit så jag kunde se miljöerna framför mig när jag läste. Och ja, de drog ju förbi både Jönköping och Värnamo med motorcykeln också.

Ett boktips till hängmattan i sommar! Och hennes tidigare böcker rekommenderas också. 

Läsning på en söndag

Publicerad den av
2


Det går i perioder det där med mitt läsande, och bokbloggande för den delen. Men jag jobbar på att komma tillbaka till mitt pre graviditet och barnafödande. Sakta men säkert så…

I går påbörjade jag den här hypade boken – Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Till min glädje upptäckte jag att den ju utspelar sig i Australien, där vi ju nyss var. Att läsa om Melbourne när man nyss varit där är ju lite kul. Hursomhelst, jag gillar den än så länge. Den är lite anmorlunda mot hur jag trodde den skulle vara, men på ett positivt sätt. Jag trodde den skulle vara lite läskig? Det är den ju absolut inte, inte än i alla fall. 

Det här känns som en bok jag vill läsa ut rätt fort. Jag är väldigt nyfiken på det där brevet…

Vad fan ska jag göra med mitt liv? av Sanne Aronsson

Publicerad den av
2

  
En av mina absoluta favorit-appar är Readly, och jag läser främst allt som handlar om hälsa och träning. Då och då dyker det upp boktips i tidningarna, jag gör en print screen och sedan går jag igenom min ipad och beställer från Bokbussen. Ofta kommer böckerna i stora sjok och väldigt ofta kommer jag inte ens ihåg varför jag beställt dem. Så var det lite med den här, för det är inte alls så att jag går runt och undrar vad fan jag ska göra mitt liv. Kanske bara lite, fast då mest i vilken världsdel jag egentligen vill bo. Men jag gillar att läsa om andra människors liv, särskilt när det handlar om att våga bryta upp och följa sitt hjärta.

Den här boken består egentligen av två delar. Dels får vi följa Sanne, hur hon en dag inser att hon inte är lycklig trots att hon har allt som man ”ska ha”, som en perfekt lägenhet och sambo, utbildning, vänner osv. Till omgivningens förfäran bestämmer hon sig för att bryta upp, att lyssna på sin inre röst och sikta mot det hon innerst inne drömmer om att göra. Hon kommer på att hon vill bli coach, och det är just coaching hon ger läsaren i den andra, parallella delen av boken. 

Det är väldigt intressant läsning och jag blir alltid imponerad av folk som vågar gå mot strömmen och inte göra det som andra förväntar sig. Dessutom kan jag känna igen mig lite i hennes tankar från när hon var yngre, och det där med den eviga reslusten kan jag skriva under på. Det jag gillar med boken är den personliga delen som handlar om hennes resa. Jag har däremot svårt att ta till mig den andra delen. Dels är den kursiv och min hjärna tolkar det som något lite mindre viktigt. Jag får anstränga mig för att verkligen läsa de styckena ordentligt och inte bara skumma igenom. Ett annat problem är tilltalet i dessa kursiva stycken. Hon tilltalar läsaren med ”baby”, ”sötnos”, ”raring” osv och det gör mig smått tokig. Jag har i vanliga fall svårt för när man som läsare blir tilltalad, och att då dessutom bli kallad ”baby” känns bara nedvärderande. 

En annan sak som sänker mitt omdöme om boken är språket. Nog för att jag är en extrem språkpolis som har väldigt svårt för stavfel, och särskilt om jag upptäcker att jag själv har gjort det (!), men här handlar det inte om små stavfel. Det saknas ord, det finns halvskrivna meningar osv osv. Det känns som att läsa sista utkastet innan korrekturläsningen tar vid. Jag brukar skratta när jag ser att andra har suttit med rödpenna och rättat i biblioteksböcker, men här hade det faktiskt inte gjort något. 

Så, avslutningsvis, en intressant bok som kanske egentligen passar bättre för yngre läsare som inte hittat rätt väg än. Jag hade definitivt uppskattat den, och jag hade förmodligen lättare tagit till mig den kursiva delen. Sanne säger ju dessutom själv i boken att hon främst vill rikta sin coaching mot yngre.

Etthundra mil av Jojo Moyes

Publicerad den av
7

  
Den här boken har hållit mig vaken många kvällar, långt efter att nattlampan borde ha varit släckt. Och när jag väl tvingat mig att slå igen boken för att sova, då har jag legat där och fortsatt tänka på boken och vad som ska hända härnäst.

Storyn är egentligen ganska enkel och ja, visst är den förutsägbar. Men sättet Jojo Moyes berättar den på gör att den fängslar en. Vi får möta Jess som har två jobb för att kunna försörja sina två barn, och de får ändå vända på varenda krona. Hon är mamma till mattegeniet Tanzie som blir erbjuden stipendium för att börja på en privatskola där hennes otroliga talang kan få blomma ut. Men den lilla del som de måste betala själva är fortfarande en astronomisk summa för dem. När de blir tipsade om en matteolympiad där vinstsumman är 5000 pund inser Jess att de bara måste ta sig dit. Till  Skottland. Etthundra mil bort. 

Lösningen kommer med miljonären Ed som sitter i en väldig knipa själv. I ett svagt ögonblick erbjuder han sig att köra dem hela vägen. Tillsammans med Ed beger sig alltså Jess med dottern Tanzie, styvsonen Nicky och hunden Norman av på en resa som blir långt ifrån problemfri. Tanzie blir lätt åksjuk och de tvingas köra i 65 km/h. Man kan säga att de hinner umgås en hel del under resan. 

Det låter ju inte så spännande, men det här är en bok där man blir lätt förälskad i de härliga karaktärerna. Precis som det brukar vara i Jojo Moyes böcker. Jag hade en enorm book hangover när jag slog igen boken för jag kände mig inte alls redo att släppa mina nyfunna vänner. 

Det här är verkligen en feel good-bok. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna. Jojo Moyes är definitivt en av mina favoritförfattare och med den här boken håller hon kvar den titeln. Så, ett boktips nu när vintern vägrar släppa taget om oss. Läs! 

När man vinner en signerad bok

Publicerad den av
Svara

  
Jag som aldrig brukar vinna, har den senaste tiden blivit en fena på att vinna böcker. I måndags, när jag hade en sådan där riktig deppdag, fick jag veta att jag vunnit Månpockets tävling. Yay! 

Nu ligger De försvunna här hemma i bokhyllan och väntar på att bli läst, signerad av Caroline Eriksson dessutom. Jag har läst många positiva omdömen om den så jag är förväntansfull. Men också lite skraj för den verkar lite läskig?

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson

Publicerad den av
3

  
Linda Olssons böcker bör läsas i större delar åt gången för att verkligen komma till sin rätt. Det är en speciell stämning i hennes böcker, berättade med ett lika speciellt språk och det är just det som är så typiskt för hennes berättarstil, och det är också det som jag har tyckt så mycket om. Hon har varit lite av en favoritförfattare och jag har sparat på den här boken just av den anledningen. Tyvärr tror jag att jag förstörde den eftersom jag har pluttläst för mycket. Det har blivit några sidor då och då, för lite för att kunna sjunka in i den och för lite för att fånga stämningen. 

I den här boken möter vi tre grannar som endast har gemensamt att de bor i samma hus. Deras vägar korsas när Elias får ett paket som egentligen skulle till Elisabeth. Han går upp och ringer på, men hon öppnar inte så han ropar i brevinkastet att han ställer paketet utanför. Han har tidigare bara fått en snabb skymt av henne när hon flyttade in. Hon gömmer sig i sin lägenhet och går aldrig ut, men när Elias lämnat paketet går hon senare ner och lämnar en bok utanför hans dörr, som ett tack. Och där någonstans börjar deras vänskap. 

Ovanför Elias bor Otto, en änkeman som Elias brukar gå upp till för att äta middag med. Han brukar hjälpa Elias att läsa eftersom han har svårt med det. Snart får även han kontakt med Elisabeth och en vänskap växer fram mellan dem. 

Temat och stilen påminner väldigt mycket om hennes tidigare böcker och allt är egentligt upplagt för att bli en ny favorit hos mig. Men så blir det inte. Jag fattar inte tycke för någon av karaktärerna, förstår mig inte alls på dem och bryr mig inte om dem. Jag förstår inte alls varför Elisabeth är så knäckt av det som hänt, varför hon måste gömma sig i en lägenhet och aldrig gå ut. Och slutet? Vad hände? Jag läste sista sidan flera gånger för att förstå. Men nej, tyvärr. 

Jag vet inte om det var jag själv som förstörde boken, med mitt pluttläsande. Jag har bara läst positiva omdömen av den så det kanske är så. Som alltid när jag är besviken på en favorit känner jag mig lite snuvad på en fin läsupplevelse. 

Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Publicerad den av
Svara

  
Jag brukar inte kunna lyssna på ljudbok. Det slutar alltid med att jag somnar inom 5 minuter. Och om jag testar att lyssna när jag promenerar slutar det med att jag går 1 timme utan att ha hört ett enda ord.

Trots det bestämde jag mig för att just lyssna på den här boken. Jag testade Nextory i en månad lagom till att vi skulle åka till Australien och jag tänkte att just ljudbok vore bra att ha till flyget. Nu blev det inte så att jag lyssnade på flyget. Vår 1-åring krävde liksom total uppmärksamhet under hela 21 timmarsresan. Puh… I stället lyssnade jag på kvällarna innan läggdags. Det var bara ca 4 timmar, så det var en rätt kort ljudbok. Perfekt för mig som har lite svårt för ljudbok.

Det är Martina Haag själv som läser och det gjorde upplevelsen än mer drabbande. För den här boken är just det. Den är smärtsamt stark och jag behövde ta den i små bitar för att andas lite mellan lyssningarna. Den ruskade verkligen om mig och gjorde mig både arg och ledsen på samma gång. 

Jag tror knappast någon kan ha missat den otroligt uppmärksammade skilsmässan mellan Martina och Erik Haag. Jag vet inte hur mycket som är verklighet i den här boken, men det är ju svårt att läsa den utan att känna att man läser om den riktiga skilsmässan. Särskilt som Anders i boken säger till Petra att hon ju kan skriva en bok om allt det här, att han är helt ok med det. 

I boken är det som sagt Petra och Anders det handlar om. Vi får följa Petra i nutid när hon drar till en avlägsen fjällstuga för att jobba som fjällvärd och samtidigt skriva en bok om sin skilsmässa. Parallellt med det får vi följa skilsmässan, hur det startade med en misstanke och slutade med vetskapen om att han varit otrogen och senare lämnar familjen. Vi får följa Petras kamp för att helt enkelt överleva smärtan, att ta sig tillbaka till livet igen. Det är en brutal och ärlig skildring.

Läs, eller lyssna, men missa inte den här boken. Det är ganska långt ifrån hur Martina Haags böcker brukar vara, men den är samtidigt bland det bästa hon har skrivit.

Läser just nu

Publicerad den av
4

  
Det ligger två böcker på min sänghylla för tillfället. Linda Olsson är en stor favorit och jag började förväntansfullt läsa I skymningen sjunger koltrasten. Men så fick jag hem Jojo Moyes Etthundra mil och genast fick jag beslutsångest. Den förstnämnda är lite deppig att läsa och egentligen inte alls rätt sinnesstämning just nu, så det blir kanske en pausfågel där för att ta tag i Moyes i stället. Hon brukar ju leverera, i alla fall allt som jag läst hittills. 

Någon som läst och gillat?

Arvet efter dig av Jojo Moyes

Publicerad den av
Svara

  
Ingen kan väl ha missat Jojo Moyes succébok Livet efter dig. Här kommer fortsättningen, här får vi veta hur det gick sen. Och när jag hörde talas om den här boken var det ett absolut måste att läsa den. Eftersom jag har bestämt mig för att försöka minska ner på antalet ägodelar här hemma, däribland även böcker, försöker jag numera att låna flitigt via Bokbussen. Enda nackdelen med det är ju att man ibland får vänta länge på de där riktiga godbitarna, de där allra mest populära böckerna. Men, som man säger – den som väntar på något gott…

Det är inte riktigt rättvist att jämföra den här boken med sin föregångare eftersom de är så olika. Grejen med den här är ju att man får veta vad som hände efteråt, hur alla gick vidare efter Will. Främst får vi följa Lou och hennes kamp att återigen hitta mening i livet, att gå vidare efter Lou. Hon lovade Will att gå vidare, att leva sitt liv fullt ut, men det är lättare sagt än gjort. 

Jag kan så känna igen mig i hennes tankar, i skuldkänslorna att vara den son lever vidare. Hur mycket kan man gå vidare utan att det verkar som om man glömt? Samtidigt är det lika svårt åt andra hållet – att folk förväntar sig att man ska sluta sörja så intensivt, att man måste rycka upp sig och gå vidare. Och sorgen den kan slå till när man minst anar det. 

Den här boken är så himla fin, främst tack vare Jojo Moyes skicklighet att skildra personer som man tycker om, som man fastnar för och vill följa. Lou är så himla rolig, mitt i all sorg, och hennes familj likaså. Jag gillar mamman lite extra mycket, och hennes uppror mot sin tillvaro. Det här är en bok där det är karaktärena som står i centrum, inte själva storyn. Det är absolut inte samma drama som i första boken, men det är inte heller meningen. 

Så, är det här lika bra? Ja, jag tycker nog det. Nästan i alla fall. Om jag skulle sätta betyg skulle den här hamna snäppet under eftersom den första var så otroligt drabbande. Den här rör inte om på samma sätt men den gav ändå några kvällar av total läsro, och jag längtade efter att få dyka in i den mellan läsningarna. Har man läst den första delen är det snudd på ett måste att läsa även den här. Och jag kan faktiskt inte låta bli att önska ännu en fortsättning. 

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

Publicerad den av
1

  Hon har gjort det igen. Fått mig att leva mig in i sin berättelse så pass att det känns som om jag är en del av den. Varje gång jag läser en av Helena von Zweigbergks böcker är det samma sak. Jag fastnar i stämningen och kommer inte ur den förrän boken är utläst. När jag läste böckerna om Anna och Mats gick jag omkring och var sur på min man. Annas känslor smittade av sig på mig. Stackars min man – att få en sur fru utan att förstå vad han gjort fel…

I den här boken möter vi systrarna Astrid, Lena och Sandra. När Astrids son Victor ska ta studenten kommer hans amerikanske pappa Michael för att fira honom. Och det besöket rör upp känslor. Michael och Astrid bröt upp när sonen bara var bebis, och Astrid har aldrig kommit över Michael – trots att hon är omgift med Henrik som hon fått två barn med. Hon har aldrig fått veta varför Michael lämnade dem, och hon undrar fortfarande vad som hände den där sommaren. 

Vi får följa systrarnas egna berättelser i olika kapitel. Sandra och hennes man har stora problem i förhållandet och dessutom stora ekonomiska problem. Dansskolan de driver går inte så bra som de hade hoppats. Samtidigt får Lena veta att hon har cancer och bara har en kort tid kvar att leva. Alla tre systrarna har sina egna demoner att slåss med, samtidigt som systerskapet i sig inte alltid är enkelt. Och så är det ju den där hemligheten kring Michael som behöver komma fram i ljuset. 

Det är en bok som verkligen är en typisk Helena von Zweigbergk-bok. Det handlar om relationer av alla de slag och som vanligt skildrar hon skickligt dialoger, stämning och detaljer så att man som läsare känner det som om man är där. Jag tycker väldigt mycket om att läsa böcker om relationer och det här är en bok helt i min smak. Handlingen låter kanske banal, men det är egentligen inte den som är den stora behållningen. Det jag gillar mest är alla de där pricksäkra detaljerna, små nyanser i språket som sätter stämningen. Det är total inlevelse som gäller. När jag läser längre stunder blir jag nästan lite utmattad, så intensivt blir det. Känslorna kryper inpå, in under huden. Läsning när den är som bäst! Det här är definitivt inte sista boken av henne jag läser.

När jag skulle länka såg jag att jag bara hade recenserat Anna och Mats bor inte här längre, men jag läste också Ur vulkanens mun förra året. Jag läste dem i fel ordning, men det gick bra ändå. Vill passa på och tipsa om dem båda! 

Läs mer om bokenhär. 

Filmtips – Gone girl

Publicerad den av
2

Som sagt, i lördags var mannen och jag på date och såg då Gone girl. Jag läste boken i somras, recension kommer, och egentligen läste jag den enbart för att ha läst den innan jag såg filmen. Boken har ju hyllats lite här och var, men egentligen är det inte alls min typ av bok. Jag som är så lättskrämd brukar ju undvika allt som kan vara det minsta skrämmande. Men, jag läste i alla fall, och trots att den faktiskt var väldigt läskig tyckte jag den var både bra och spännande. Och under hela läsningen såg jag framför mig vilken bra film det borde bli. Och det blev det!

Jag älskar när en biopublik lever sig in i en film. När de skrattar högt, flämtar chockerat eller nästan hoppar till i biostolen av rädsla. Och precis sådär var publiken i lördags. Det bidrog helt klart till stämningen. Efteråt applåderade t.o.m några.

Filmen är mycket trogen boken och jag kände aldrig att jag saknade något. Det var otroligt träffsäkert från början till slut. Mannen, som inte har läst boken, tyckte lika mycket om filmen som jag gjorde. Vi hade en hel del att diskutera i bilen på väg hem. Och ja slutet. Slutet! My gosh. Har ni läst boken? Alltså, det är så himla, himla bra.

IMG_2030.JPG

Och jag måste säga hur imponerad jag är av alla inblandade skådisar. Jag visste ju redan innan att Ben Affleck skulle vara helt rätt man för rollen, men jag visste inte så mycket om Rosamund Pike. De två tillsammans, de gjorde hela filmen. Helt perfekta. Och resten av alla skådisar var också helt rätt för varje roll.

Det var en mycket lyckad date night, som förutom en mycket bra biofilm innehöll en smått fantastisk fiskgryta. Så, dagens tips från mig – gå och se filmen. Och om ni någonsin har vägarna förbi Jönköping – titta in på en fika eller en bit mat på Bryggan.

Gone girl – filmen

Publicerad den av
6

IMG_2025-1.JPG
I kväll ska mannen och jag ut på date, och för oss brukar det innebära bio och middag. Valet föll på Gone girl, eftersom jag läste boken tidigare i år och är mycket, mycket nyfiken på filmen. Jag brukar gilla Ben Affleck, och jag tror att han kommer att passa ruskigt bra i den här rollen. Jag tror faktiskt att hela filmen kan vara bra, då boken kändes som upplagd för en filmatisering. Egentligen brukar jag inte gilla den typen av böcker, men det var något hos den som höll läsningen uppe hela vägen till slutet. Den var obehaglig – javisst, men också spännande och oväntad.

Som sagt, jag ser mycket fram emot i kväll! Jag hoppas bara på att hålla mig vaken under filmen… Vi har valt en tidig visning och därmed blir även middagen väldigt tidig. Men jag känner mig själv – klockan 22.00 brukar illamåendet komma och jag måste gå och lägga mig. Man hade ju kunnat tro att illamåendet skulle ha gått över nu i vecka 22, men icke. Så därför – restaurang och middag runt fyrasnåret, tidig bio och sedan hem till soffan innan 21. Det är vad jag numera kallar en riktig utekväll!