Kategoriarkiv: Böcker

Läsning på resande fot

Publicerad den av
2

Vi har varit i Spanien en runda och vänt och självklart skulle lite reselitteratur packas ner i väskan. Nu skulle vi bara vara borta några dagar, och med en energisk ettåring att hålla koll på dessutom. Men, just in case stoppade jag ner två böcker i väskan. En excess-format i handväskan att ha på flyget, och så en vanlig pocket i resväskan.

Nå? Läste jag något då? Mjo. Fast det där med att läsa på flyget gick ju bort, insåg jag ganska direkt. Jag hade ettåringen fastspänd och sovandes i mitt knä både vägen ner och hem. Armarna fastlåsta och dessutom var jag själv dödstrött och prioriterade att få sluta ögonen och fejksova lite.

Däremot läste jag lite i min pocket när dottern sov tupplur. Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson var det jag hade plockat med mig, och jodå – jag hann i alla fall läsa några sidor. Tillräckligt mycket för att komma in i handlingen och gilla vad jag läste.

Det dröjer kanske några år innan det där med att ligga och plöja böcker vid poolen kan återupptas? Med en nyfiken ettåring som vill upptäcka varje centimeter av världen fanns det knappast någon tid eller möjlighet att ens ligga i en solstol. Nu var vi ju å andra sidan inte där på semester utan på kiropraktiskt seminarium, men ändå…

Det blir till att fortsätta läsandet av boken här hemma i stället. När Mini sover. Och det blir inte i en solstol med Medelhavet som utsikt. Nä, det får funka med en soffa och regn utanför fönsterna. Det går fint det med.

Matens pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman

Publicerad den av
7

Malin Olofsson och Daniel Öhman blev Årets Miljöjournalister 2010 och har belönats med Stora radiopriset  för Årets folkbildare. Jag har missat deras radioprogram helt, eftersom jag inte är någon vidare radiolyssnare. Men boken, som bygger på deras radioserie, har jag läst och tagit till mig av.

Det här är rätt jobbig läsning, på så sätt att man blir både ledsen och arg över hur vi tar hand om djur och miljö runt om i vår värld. Eller rättare sagt, hur vi inte tar hand om. Regnskogar skövlas, hav övergöds, djur avlas så hårt att de går sönder, bekämpningsmedel som ska ta död på skadeinsikter tar död på även allt annat levande o.s.v.  Och allt har ett enda syfte. Mat ska tas fram på kortast möjliga tid för minsta möjliga kostnad. Oavsett om det tar död på vår miljö eller t.o.m. människor.

Malin Olofsson och Daniel Öhman har rest runt till flera olika länder för att se verksamheten på plats och kunna bilda sig en egen uppfattning. Vi får möta odlare, arbetare och ibland en del obehagliga typer. Det är intressant, skrämmande och många gånger upprörande läsning. Särskilt när man får ta del av arbetarnas och de boendes berättelser. Och jag ska ärligt säga att flera av sakerna de skriver om hade jag ingen som helst aning om.

Som nybliven förälder känner jag ett jättestort ansvar att försöka göra vad jag kan för att min dotter och eventuella barnbarn ska ha en värld att leva i. Men jag tycker att det är svårt att veta vad man själv kan göra för att bidra till miljön i sin vardag och under läsningen blir jag ett tag helt matt. Det känns som ett hopplöst fall ibland. Hur ska jag kunna påverka så att inte regnskogen skövlas? Eller så att inte djur avlas sönder? Kan jag ens göra något?

Allra sist i boken kommer en hel del rent praktiska tips på vad man själv faktiskt kan göra. Ett kapitel där jag får veta hur jag kan göra val i min vardag, i min mataffär, som leder till en hållbar utveckling. Vad jag kan välja att köpa och vad jag kan avstå ifrån. Det är ju vi konsumenter som har makten när vi väljer om vi köper ett livsmedel eller inte.

Den här boken har, förutom de jag nämnde i inledningen, fått flera utmärkelser och blivit kallad för en av de mest angelägna matböckerna på år och dag. Den är med andra ord en bok som är väl värd att läsas och reflekteras över.

Vill du läsa mer finns det en hel del info här på deras blogg. Och här kan du läsa mer om själva boken.

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen

Publicerad den av
Svara

Jag har hört så många positiva omdömen om Carin Gerhardsens böcker att jag satte upp henne på Boktolvan för att läsa något av henne under året. En bit in i boken började jag dock tveka och fick ta ett uppehåll. Det blev alldeles för starkt för mig, alldeles för detaljerat våld för att orka läsa. Men. Efter att ha läst lite annat, mer lättsmält, återtog jag läsningen och slutförde boken.

Boken skildrar händelser både i nutid och dåtid, och det är händelserna i dåtid som leder till morden i den här boken. En skolklass med små barn, där några barn är ledarna som alla ser upp till, och andra är hackkycklingarna som blir utsatta för våldsamma påhopp. Och det är hackkycklingarna som sedan växer upp med ett trasigt inre som de vill hämnas. När polisen hittar döda i samma ålder, leder det dem så småningom fram till just den här skolklassen. Men vilka är det som ligger på tur att dö och vem är mördaren?

Conny Sjöberg leder utredningen av morden, och vi får även följa med honom i hans privata liv med livspussel vad gäller familj och små barn. Förutom honom får vi även följa en del av hans kollegor, men det är han som är huvudpersonen och den som driver utredningen framåt.

Vi får även följa mördaren väldigt ingående, dels i vardagen och dels vid själva morden. Och det är just de här delarna som gjorde att jag fick pausa läsningen. Det blir för mycket, för intensivt, för mycket detaljer. Jag klarar inte riktigt av att läsa om hur själva morden begås. Jag får skumma igenom vissa textavsnitt för att kunna läsa klart boken. Och det är just det här som gör mig så tveksam till att läsa deckare över huvud taget.

Jag kan förstå varför Gerhardsens böcker är populära, om även de följande böckerna i serien påminner om den första. Poliserna är helt vanliga människor och gör inga våghalsiga hjältetrick. Vi får möta dem både på jobbet och i deras hem. Det är det klassiska upplägget med att mördaren berättar sin historia, tillbakablickar såväl som nutid. I den här boken kommer det en lite oväntad twist i slutet som gör att hela historien får sig en snurr. Jag vet inte om det är så i alla böckerna, men det var just den här twisten som höjde betyget från min sida. Det som först verkade så självklart visade sig vara något helt annat.

Jag kommer inte att läsa fler böcker av Gerhardsen, eftersom jag antar att det där detaljerade är något som är typiskt för hennes böcker. Det blir för mycket för mig helt enkelt. Men nu kan jag i alla fall bocka av henne från min Boktolva! Och jag kan säga att jag i alla fall har läst en bok av henne. Nu måste jag läsa Läckberg snart också…

Läsning pågår

Publicerad den av
4

Jodå, här läses för fulla muggar. Tyvärr har jag inte haft varken ork eller inspiration att skriva några rader om de böcker jag har läst. Hoppas nu bara att jag kommer ihåg dem när jag väl får tummen ur och ska recensera dem…

Jag är hur som helst mitt uppe i Jag saknar dig, jag saknar dig.

Och som sagt – jag återkommer snart med en hel hög recensioner!

Att hämta på bibblan

Publicerad den av
2

I dag blir det en tripp till bibblan där jag ska hämta Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth. Den ser jag fram emot att läsa!

Och så lär väl någon annan bok få följa med hem också. Det brukar vara så. Det är mycket, mycket sällan bara en bok får följa med hem…

När jag lät dig gå av Gayle Forman

Publicerad den av
2

Vissa karaktärer stannar kvar efter läsningen, dröjer sig kvar och gör sig oförglömliga. Mia och Adam i Gayle Formans Om jag stannar är definitivt två sådana karaktärer. Kanske berodde det på omständigheterna i boken. Att läsa om bilolyckor ligger mig väldigt nära eftersom jag varit med om en sådan själv och ämnet får mig att minnas och känna vad jag kände då.

I vilket fall ville jag veta hur det gick för Mia sedan. Hur klarar man att gå vidare när hela ens familj utplånats och man själv står ensam kvar? Svaret får vi i den här boken där det nu är Adam som berättar deras historia, vad som händer efter olyckan. Hur både Mia och han går vidare med sina liv, fast på olika håll.

Vi möter dem tre år efter olyckan och båda två har ett liv där musiken står i fokus. Adams band har blivit enormt stora och han är en stor rockstjärna som blir igenkänd överallt. Mia är hyllad cellist och gör bejublade konserter. Och det är just en av hennes konserter som lockar Adam att gå och lyssna och när han efteråt blir inbjuden till hennes loge träffas de igen för första gången på väldigt länge.

Precis som i förra boken är det gripande läsning. Både Mia och Adam har gått vidare i livet, eftersom det är så man gör. Man går vidare, på ett eller annat sätt. Men olyckan har satt sina spår hos dem båda och gjort det omöjligt för dem att vara tillsammans. Ändå finns det hos båda en saknad efter den andre. De vill, men kan inte.

Det var faktiskt befriande att få läsa en fortsättning och få veta hur det hade gått för Mia och Adam. Konstigt hur två fiktiva karaktärer kan sätta så starka spår i ens hjärta. Jag tror att deras historia kom mig så nära inpå eftersom den låg mig så nära personligt. Bilolyckor i litteratur har en tendens att riva upp sår och gamla minnen hos mig. Jag vill gärna att det ska sluta väl för att jag ska få ro i sinnet efter läsningen.

Om förra boken tyckte jag att det inte var den bästa boken i ämnet, men att den var tänkvärd och lämnade ett avtryck. Det är konstigt det där, man kan tycka att en bok kanske bara är ok och ändå stannar den kvar i tankarna så länge efteråt. Det är ofta först efteråt jag kan säga om en bok var riktigt bra eller inte. ”En bra bok fastnar”, heter det ju. Så sant, så sant.

Påskgula böcker

Publicerad den av
8

Kanske en gul bok till påsk? Jag kollade igenom min bokhylla (och några flyttkartonger där ärligt talat de flesta av mina böcker finns…) och hittade några gula böcker, påsken till ära. En del redan lästa och en del fortfarande i väntan på att plockas upp och få läsas.

Tigerkvinnan av Katerina Janouch – hela serien om barnmorskan Cecilia Lund är en favorit hos mig. Missa inte denna serie!

Dödens viskningar av Simon Beckett – det här är ett second hand-fynd som än så länge är oläst. Jag kanske ska slå till med den här boken i påsk för att både läsa gult och deckare, som sig bör. Jag har tidigare läst Dödens kemi och Skrivet i eld av Beckett och tyckt väldigt bra om dem. Ett bra betyg för någon som vanligtvis inte gillar deckare.

Barnen på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren – åh, även lilla Mini vill väl ha gula böcker i påsk? Läsa lite högt ur denna för henne kanske?

Den hemliga historien av Donna Tartt – en sådan där man-måste-läsa-bok som jag fyndat på second hand men inte fått tummen ur att läsa… Den står på listan, jo, det gör den.

Tusen strålande solar av Kaled Hosseini – läste jag nyligen efter mycket tvekan. Vilken bok! Jag hade inte behövt vara orolig för den var väl värd att vänta på.

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg – en bok med ett riktigt häftigt slut som måste upplevas. Den här boken gav en riktigt härlig läsupplevelse, både innehållet och språket bidrog till det.

Lite påskgult fanns allt i bokhyllan här hemma! Hur ser det ut hos er? Finns det något gult i bokhyllan?

Ett annorlunda bokpaket!

Publicerad den av
7

I dag låg ett mycket spännande paket i brevlådan! Jag gick ju och vann utlottningen hos Västmanländskans bokblogg! Yay! Tack! Det är nog första gången jag vinner något, så det var extra roligt.

Annorlunda var det eftersom boken är i ett format som jag bara sett på bilder på nätet tidigare. Och jisses vad litet och gulligt det var! Jämför med vykortets storlek. Förutom själva boken fick jag också ett fodral samt två bokmärken, allt anpassat efter excess-formatet som det heter. Fiffigt!

Det verkar vara ett perfekt format för t.ex. om man ska ta med sig boken utanför hemmet. Den tar ingen plats alls, och om man dessutom har ett fodral skyddar man boken lite extra så att den kan ligga och trängas i handväskan med allt annat jox utan att bli helt mosad.

Jag blev lite kär faktiskt, bara av själva anblicken. Nu ska vi se om det är lika behagligt att läsa ur formatet också som det är att bara se på det. Om förälskelsen håller för en närmare granskning än bara utseende, med andra ord.

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Publicerad den av
4

Åh, vilken läsupplevelse den här boken bjuder på! Det är en sådan där bok då man önskar man kunde sätta upp en stör-mig-ej-skylt på dörren, glida ner djupt i läsfåtöljen och sedan sträckläsa hela boken i ett svep.

Vi möter Alicia som går första året på gymnasiet och tycker att det är sådär kul ärligt talat. Hon vill uträtta stordåd, men hon vet inte vad och hon vet inte hur. Hon tar i alla fall beslutet att hoppa av skolan, något som inte gillas av varken föräldrar eller bästa vännen. Men de stöttar henne i beslutet att komma på vad hon egentligen vill göra med sitt liv. Hon skaffar jobb på ett café och där möter hon Isak, som ser ut som en grekisk gud men som tyvärr har flickvän. Fast det där med flickvännen ser Alicia som en obetydlig parentes.

Hon flyttar hem till sin mormor, för att komma bort från familjen som hon tycker är för jobbig att hantera just nu. Mormor som hon alltid haft en bra relation med, som förstår henne och som man kan prata med utan att det blir en massa tjat. Och så ska hon då bara komma på vad det är hon vill med sitt liv i fortsättningen.

Så vad är det då som gör den här boken så bra? Först och främst språket. Alla som följer författarens blogg Onekligen kan känna igen sig i bokens härliga, flödande språk med små finesser här och där som är så typiska för hennes språk. Det är som godis för ögonen. Och förutom språket är handlingen och karaktärerna så pricksäkert gjorda. Jag gillar Alicias tonåriga sida med att både vilja vara vuxen och samtidigt bli omhändertagen. Att känna sig vilsen samtidigt som man är helt klar med vissa saker. Att veta och samtidigt inte veta alls. Så är det ju att vara tonåring – tvära kast åt alla håll.

Och jag gillar jättemycket relationen mellan Alicia och hennes mormor, en relation som är så fint skildrad och som man önskar att alla borde få uppleva med en egen mormor.

Jag har aldrig varit i Alicias situation att hoppa av skolan. Jag var alldeles för plikttrogen och feg för att våga göra något så drastiskt. Mina föräldrar hade definitivt inte varit så förstående som Alicias. Hur hade jag själv reagerat om min Mini skulle komma och säga att hon vill hoppa av? Det kan inte vara lätt som förälder att stötta samtidigt som man kanske ligger sömnlös av oro.

Jag rekommenderar den här boken varmt! Läs och njut, säger jag bara. Stäng av telefonen, lås in dig med boken på en ostörd plats och bara låt läsningen ta tag i dig. Jag kan garantera att en riktigt härlig lässtund väntar dig.

Vill du veta mer om boken så kolla här, där kan du också klicka dig vidare för att få provläsa en bit ur boken.

 

Bokrensning

Publicerad den av
2

Jag fortsätter att rensa ut bland mina boklådor här hemma. Och det är konstigt, men det går lättare och lättare för varje bok som rensas bort. Jag som varit en kan-inte-tänka-mig-att-skiljas-från-mina-böcker har numera inga problem att rensa ut och skänka bort dem. Nä, nu ljuger jag faktiskt lite. Jag är extremt noggrann med vilka böcker som bara måste få bo kvar här hemma och vilka som ska få nya hem. Jodå, det är knappast så att jag tar tag i en näve böcker och bara hivar iväg dem. Usch nej, hemska tanke.

I dag fick jag för mig att jag inte längre ska spara mina gamla barn- och ungdomsböcker. Efter noggrant funderande fick alla kära Pysen-böcker bo kvar, tillsammans med några väl valda gamla favoriter bland övriga hästböcker. Sambo T fick i uppdrag att ringa sin ena bror för att fråga om hans dotter ville ta emot ett lass hästböcker. Lite oroligt undrande han över vad som menades med ”ett lass”. Men jodå, det bestämdes att de ska få ett nytt hem hos dem så det känns bra. Skönt att en annan liten hästtjej kan ta över dem och läsa dem i stället för att de ska ligga i en flyttlåda hemma hos mig. Och mina absoluta favoriter finns ju fortfarande kvar om nu min Mini skulle få för sig att bli hästtjej.

Jag har fortfarande inte klurat ut hur jag kommer att känna över alla hittills bortskänkta böcker den dag jag äntligen står där med ett hus och det där gigantiska biblioteksrummet jag alltid drömt om. Och så inga böcker att fylla det med. Rättelse – färre böcker än det kunde ha varit. Fast. Då får jag väl helt enkelt ta och köpa en massa nya böcker att fylla det med!

Godis åt folket av Thomas Hedlund och André Persson

Publicerad den av
3

Det här var intressant läsning! Fast lite ledsamt också. För hur kul är det egentligen att vi svenskar är ett av världens mest godisätande folk? Inget att stoltsera med direkt. Vi äter 50 kg socker per år och person, vilket är 3 gånger mer än WHO tycker är lämpligt. Av dessa 50 kg är 17 kg godis. 17 kg! Det är ju smått vansinnigt. Betänk då att det finns många som knappt äter godis alls, vilket betyder att det också finns många som äter mycket mer än 17 kg. Urk…

I boken diskuteras en hel del om varför just svenskar äter så mycket godis, om varför vår relation till särskilt lösgodis är så stark. Och vi får veta en hel del om vad som pågår bakom kulisserna, hur producenterna och mataffärerna gör för att få oss att köpa ännu mer godis. Visste ni t.ex. att det är vid just godishyllan vi tillbringar mest tid i hela affären? Inget annat ställe får oss att stanna så lång stund. Det mesta andra går på ren auto-pilot, men när vi kommer till godiset stannar vi flera minuter för att verkligen kunna välja och plocka så att vi får med våra absoluta favoriter.

I boken får man också en hel del fakta och siffror. Vi svenskar säger t.ex. att vi är måna om vår hälsa och vad vi stoppar i oss, men godiskonsumtionen minskar inte trots det. Vi verkar tycka att godis är lite av en helig ko som vi inte vill vara utan. Och trots alla larmrapporter om godisets skadliga innehåll (t.ex. azo-färger) fortsätter vi att köpa samma mängder.

Det är som sagt mycket intressant läsning och en hel del tänkvärda frågeställningar tas upp. Är det verkligen så att vi svenskar är barnsligare än andra? Att det är viktigt för oss att ha barnasinnet i behåll och vara jämställda med våra barn? För hur många andra länder har begreppet ”vuxenpoäng” när man gör något ansvarsfullt och i vårt tycke ”vuxet”? Och måste vi verkligen har både lördagsgodis och fredagsmys, förutom alla helgdagar som fylls med godis: påsk, jul, halloween, nyår, födelsedagskalas o.s.v. Vi hittar ständigt nya ursäkter för att äta godis.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken. Jag rekommenderar er att läsa den. Den är på ca 150 sidor så det går fort att läsa den. Om vi är rädda om vår egen och våra barns hälsa måste vi tänka till om vår höga sockerkonsumtion. Läs boken och fundera över din egen konsumtion. Och räkna ut hur mycket godis du äter om året. 17 kg? Mer? Mindre?

Tredje till Boktolvan klar!

Publicerad den av
Svara

Jodå, jag tog mig faktiskt igenom Carin Gerhardsens Pepparkakshuset, efter lite pausande och omvägar med andra böcker emellan. Därmed har jag nu kunnat bocka av hela tre författare på min Boktolva. Riktigt bra, tycker jag allt! I den här takten borde det ju gå att klara tolv av listans författare under året. Jag satsar på att klara det i alla fall.

Oksa Pollock – det sista hoppet av Anne Plichota och Cendrine Wolf

Publicerad den av
Svara

Oksa är en, vad hon tror, helt vanlig högstadietjej. I början av boken flyttar hon med sin familj och sin bästa vän och hans familj till London där deras familjer tillsammans ska öppna en restaurang. Oksa och vännen Gus börjar på en fransk skola där de tvingas ha skoluniform – något som Oksa avskyr. Dessutom får de den avskyvärde läraren McGraw som klassföreståndare, en lärare som verkar avsky sina elever och Oksa lite särskilt. I samma veva upptäcker Oksa att hon har magiska krafter. Hon kan sväva i luften och kasta eld från sina händer. Hon håller det hemligt för sina föräldrar men berättar det för Gus, och ”råkar” också visa sina talanger för McGraw, som konstigt nog inte verkar förvånad.

Vi kommer in i berättelsen strax innan Oksa får veta sitt magiska ursprung, något som har hållits hemligt för henne. När hon får ett märke runt sin navel tyder det på att hon är den Nådiga Härskarinnan av landet Edefia, ett gömt land som de har tvingats fly från. Hela hennes bakgrund berättas av hennes släktingar som också sätter igång att utbilda henne eftersom hon är deras sista hopp att någonsin kunna återse sitt land.

Det är självklart att man gör en jämförelse med Harry Potter eftersom liknelserna är så stora. Och i den liknelsen vinner Harry och hans värld med hästlängder. Oksas värld är inte riktigt lika lockande, inte lika spännande. Det är alltför många beskrivningar och jag känner flera gånger att jag tappar fokus på läsningen. Det flyter inte på. Oksa lär sig allt på en sekund, blir supermäktig på nolltid och det blir lite tröttsamt i längden. Hon blir lite för bra, för snabbt helt enkelt. Det blir ingen spänning när man vet att hon kommer att klara allt utan problem.

Nä, tyvärr är det här inte mer än ok läsning. Jag hade gärna sett att boken var kanske hälften så tjock, att handlingen fick komma fram mer och att alla beskrivningar kortades ner. Och jag hade gärna sett att jag hade fått gissa lite mer om själva handlingen. Jag gillar idén med Oksa och hennes värld, men det blir alltför rörigt för att jag ska kunna ta till mig hennes historia. Kanske funkar den bättre för målgruppen 9-12 år som den är tänkt för? I hemlandet har boken i alla fall blivit enormt populär.

Vill du läsa mer om boken och dess efterkommande delar kan du göra det här.

 

I brevlådan…

Publicerad den av
Svara

I går kom en efterlängtad bok: Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo. Det riktigt kliade i fingrarna efter att få börja bläddra och läsa… men… Jag är mitt inne i en annan bok nu och jag vågar inte störa läsflödet som äntligen hittade tillbaka.

Men snart! Snart, ska jag läsa den!