Jag kan säga att den här boken avslutade mitt läsår 2013 med ett riktigt dunder och brak. Vilken bok! Det är en bok som jag kan relatera till på ett mycket personligt plan.

Will är en mycket aktiv och levnadsglad kille med ett toppjobb, som en dag blir totalförlamad när han blir påkörd av en motorcykel. Lou är en några år yngre tjej som blir erbjuden jobb som hans sällskapsdam. Hon har nyligen mist sitt jobb på ett café, och eftersom hennes föräldrar har väldigt ont om pengar är ett nytt jobb ett måste för familjen. Trots att hon är 27 år bor hon fortfarande hemma och bidrar med sin lön för att få familjen att klara sig.

Det visar sig ganska snart att Will inte är särskilt intresserad av att ha en sällskapsdam. Han är bister och argsint och Lou får svårt att knyta kontakt med honom. När hans mamma avslöjar för henne att Will bestämt sig för att ta sitt liv med hjälp av en klinik i Sweiz, bestämmer sig Lou för att få honom att ändra sig. Hon gör upp en plan för att få Will att hitta livsglädjen igen, för att inse att livet fortfarande har mycket att erbjuda honom.

Den här boken kommer väldigt nära inpå mig. Den 16 december 1995 åkte min mamma och jag 30 meter rakt nerför ett stup med vår bil, voltade och landade upp och ner. Jag kunde krypa ut helt oskadd medan mamma förlamades från midjan och ner. Hon hamnade i rullstol och efter ett halvår på en specialavdelning för ryggmärgsskadade på Sahlgrenska sjukhuset, kom hon hem igen. Till en början hade hon gott mod, tränade hårt och hade siktet inställt på ett liv som gående igen. Sakta med säkert sjönk dock modet när hon insåg att rullstolen hade kommit för att stanna. Hon skulle aldrig mer kunna gå igen. Under åren som gick blev hon alltmer hemmabunden, av egen vilja. Hon tackade nej till vännerna som mer än gärna lyfte och hjälpte för att hon skulle kunna komma hem till dem eller ut på restaurang och andra evenemang. Men någonstans inom henne hade livsgnistan sakta börjat ta slut. Hon tyckte att rullstolen var ett fängelse, att allt blev så komplicerat. Ibland när hon bestämt sig för att gå ut på stan en runda fick hon vända tillbaka när hon insåg att hissen, igen, var trasig. Då kom hon helt enkelt ingenstans.

Ganska exakt 5 år efter olyckan, den 9 december 2000, dog hon av en propp som hade satt sig mitt emellan båda lungorna. Hon blev 50 år. När man sitter stilla hela dagarna i en rullstol får man lätt proppar som vandrar genom blodet och som kan fastna, såsom det gjorde på mamma.

Trots saknaden och den oerhörda sorgen hennes död medförde, visste vi som stod henne nära att döden på något sätt ändå var en lättnad för henne. Visst hade hon velat se sina barn växa upp, få lära känna sitt barnbarn. Men till vilket pris? Efter 5 år i rullstol hade hoppet om att kunna gå slocknat och därmed också en del av hennes livsgnista.

Med det sagt, denna långa historia, kan jag förstå Will. Jag har sett på nära håll hur en människa kan påverkas av ett liv i rullstol. I hans fall dessutom som totalförlamad. Att läsa boken var delvis som att kastas tillbaka i tiden, även om mamma aldrig pratade om att avsluta sitt liv. Men smärtan, att minnas den man var och det liv man levde; det kan jag känna igen.

Det här är definitivt en bok som jag vill rekommendera vidare. Inte bara på grund av innehållet utan även för de härliga karaktärerna. Hela Lous familj gör boken värd att läsas. För även om boken innehåller mycket smärta, innehåller den precis lika mycket kärlek och glädje. Det är en oerhört vacker berättelse om medmänsklighet, vänskap, familj och livet i stort. Helt klart en av årets absolut bästa böcker. Läs!

Den här recensionen kom visst att handla mer om mina egna erfarenheter än om själva boken. Så är det ibland: vissa böcker kommer nära. Riktigt, riktigt nära.

Läs mer om boken här.