Jag måste rekommendera vidare den här filmen till er för den är bara så himla bra! Hela filmomslaget är fullt av jublande utrop från filmkritiker och jag kan bara instämma i deras hurrakör.

Karen är 14 år då hon blir gravid och hon adopterar bort dottern Elisabeth. Under hela sitt liv finns dock dottern i hennes tankar, men hon vågar inte leta upp henne av rädsla för hur dotterns reaktion ska bli. Elisabeth växer upp till en hård karriärskvinna som alltid tar sig dit hon vill, men under den hårda ytan döljer sig en helt annan människa. Vi får också följa Lucy, som tillsammans med sin man länge har försökt bli gravida utan att lyckas. Under Lucys påtryckande bestämmer de sig för att adoptera och blir utvalda av en mamma att adoptera hennes son.

Början av filmen är inte så intressant. Människorna i filmen känns väldigt bittra och känslokalla. T gick t.o.m. ifrån filmen efter ett tag eftersom den var så tråkig och negativ att titta på. Jag satt dock kvar och därmed fick jag också min belöning. Jag ska inte avsöja vad som händer för det var just vändningen i filmen som gjorde den så bra. Det händer i alla fall en massa saker och filmen får en sådan otrolig  känsla. Jag satt helt trollbunden resten av filmen. Det är en film om relationer och främst då den mellan mor och dotter.

Det här är definitivt en av de bästa filmer jag någonsin har sett! Förutom en stark story som berör har filmen flera otroligt bra skådespelare – Annette Bening, Naomi Watts, Samuel L Jackson, Kerry Washington och Jimmy Smits.

Se den här filmen! Och ladda med näsdukar.

Se trailer här:

Sommaren 2009 läste jag boken Lyckan, kärleken och meningen med livet, som den här filmen baseras på. Jag var inte jätteförtjust i boken och rusade därför inte heller till biografen när filmen kom. Men så har jag läst en hel del positiva recensioner av filmen, och många har antytt att filmen är bättre än boken. I går kände jag att det var dags för lite film igen och drog med mig T till videoaffären. För en gångs skull fanns det en hel drös med filmer som vi inte sett, eftersom vi den senaste tiden knappt sett på film alls. Och i hyllan fanns ett enda ex kvar av den här filmen – jag haffade den direkt.

Och jag håller med – filmen är så mycket bättre än boken. I boken retade jag mig på hennes klämkäcka språk och det slipper man ju i filmen. Dessutom är det ju en fröjd för ögat bara att se alla vackra ställen hon besöker. Liz Gilbert, som alltså är huvudperson, tröttnar på sitt liv och sitt äktenskap och bestämmer sig för att ge sig ut på en lång resa för att hitta sig själv. Resan tar henne till Italien med dess fantastiska matkultur, Indien och lugnets meditation samt Bali där hon åter möter kärleken. Alla ställen uppfyller olika behov hos henne och deras symboler återfinns i titeln eat pray love.

Att Julia Roberts gör huvudrollen gör ju inte direkt filmen sämre – gör hon ens dåliga roller? Sedan återfinns vår svenska skådis Tuva Novotny i en av rollerna. Om jag ska klaga på något i filmen så är det scenen med dem där de går ut för att köpa ”tjockisjeans”. Deras uppfattning av tjockisjeans är ju ett direkt hån. Anledningen till köpet är att båda har gått upp flera kilo i vikt sedan ankomsten till Italien och all mat de ätit där. Och då undrar jag varför man går ut och köper jeans som man måste ligga ner för att komma i, jeans som dessutom är så små och smala i storleken att ordet ”tjock” inte ens kan förekomma i dess närhet. Nåväl, den scenen var snart förbi som tur var.

Det här är en riktig feelgood-film som jag varmt rekommenderar. Men! Se till att antingen äta under filmen eller att ha ätit precis innan. Scenerna från Italien skulle vara outhärdliga att se annars, om man har en kurrande mage. Som tur var hade jag ju läst boken och visste vad vi hade att vänta oss så vi hade förberett med god mat till filmen. Ett måste! Sedan var det bara att njuta av härliga miljöer och en skön stund i soffan. Inte illa en tisdag kväll!