Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Publicerad den av
Svara

Som jag skrev i tisdags höll jag på att missa denna pärla till bok. Under graviditeten var jag så himla känslig för allt, och när boken beskrevs som en riktig skräckis vågade jag inte ge mig på den. I brevet som följde med fick man ett doftkrus med liljekonvaljdoft, en doft som man enligt följebrevet alltid skulle komma att uppleva som skrämmande efter att ha läst boken. Brr… Inte vågade jag mig på boken med all den skrämseln! Men det var ju en himla tur att jag vågade ta tjuren vid hornen nu i stället.

Maja Grå reser till Oxford för att studera konst. Hennes mamma Birgitta försvann när hon var liten och precis i samband med flytten till Oxford hittas mamman mördad i Brighton. När Maja reser till England vill hon också veta mer om mammans död och åker därför först till Brighton. Hon träffar en polisman angående mordet samt ser mammans lägenhet och träffar hennes kompisar. Där får hon en lite bättre bild av vem hennes mamma egentligen var. Men – så fort hon kommer dit får hon en känsla av att mammans vålnad dröjer sig kvar och att det är något hon vill berätta. En hastig glimt av något/någon, en doft av hennes liljekonvaljdoftande parfym. Det kommer flera små tecken på att det är just Birgitta.

Maja är en person som alltid har sett syner eller känt på sig saker som ingen annan har kunnat. När hon kommer till Oxford får hon en känsla av att det finns en koppling mellan stället och hennes mamma. Ganska snart börjar det hända saker och hon får visioner både i drömmande och vaket tillstånd. Men det är inte bara Birgitta som vill berätta sin historia, det finns fler som vill få fram sanningen. Det går rykten om tidigare elevers död – 4 kvinnliga elever som dog under mystiska omständigheter. Även de vill berätta sin historia och få upprättelse.

Boken är en blandning av deckare och spökhistoria/skräck. Hade det varit en film hade jag hållit för ögonen flera gånger, men det är ju lite svårt att göra det när man läser… Det finns en del stycken i boken som är riktigt läskiga (speciellt en badkarsscen) och som får nackhåren att resa sig. Men det är ändå inte så läskigt att man inte vågar läsa vidare. Storyn är spännande och det finns ett driv framåt som gör att man inte kan sluta läsa. Jag gillar den här boken skarpt! Det är lagom läskigt och lagom övernaturligt. Det är mer som en krydda i boken som ger den det där lilla extra. Boken är definitivt en av de bästa böcker jag läst hittills i år. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa den. Rekommenderas!

Bok från Forum förlag. 

Påsk på gården

Publicerad den av
2

Visst är det härligt när solen och värmen kommer och man kan ligga ute i en Baden Baden och läsa?! Det är precis vad T och jag har gjort i dag. Mini passade på att sova så sött i sin vagn medan vi njöt av läsning i gassande sol.

Jag har precis påbörjat Theorins Blodläge och än så länge bådar den gott. Vi ska tillbringa resten av påskhelgen hemma i lugn och ro så jag hoppas hinna läsa ut den ganska snart.

I kväll blir det dessutom grillpremiär här hemma! Kyckling och grönsaker – mums vad gott!’

Glad Påsk på er alla!

Påskdeckare

Publicerad den av
2

Som många andra bokbloggare tänkte jag faktiskt ge mig på att läsa Påskdeckare i helgen. Jag har ju läst och gillat Johan Theorins tidigare böcker Skumtimmen  och Nattfåk , och när jag återigen gick med i en bokklubb valde jag hans tredje bok som välkomstbok. Så det får nog bli den som blir mitt Påskdeckareval.

Årets hittills bästa bok!

Publicerad den av
Svara

Jag började läsa den här boken i går och blev helt fast. Om det inte vore för att jag har en liten bebis här hemma att ta hand om så hade boken blivit utläst redan i går. Nu blev det inte förrän i dag. Och de sista sidorna satt jag och läste under amningen eftersom jag bara var tvungen att få veta slutet…

Och tänk att jag höll på att inte läsa den alls! Hjälp! Den landade i brevlådan i slutet av graviditeten och när jag läste att den skulle vara läskig och handla om spöken fick jag lägga undan den. För jag var så extremt känslig under graviditeten, mot allt som liknade action, skräck, thriller – allt som inte var kärlek ungefär. Som tur är har den känsligheten lämnat mig nu. Annars hade jag missat denna fantastiskt spännande bok!

Återkommer i morgon med en recension, men var bara tvungen att skriva några rader och säga till er redan nu att läsa den här boken. Läs!

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling

Publicerad den av
Svara

Jag tycker att Rabén och Sjögren alltid har så snygga omslag till sina böcker. De ser alltid så lockande ut att läsa och det är alltid lika kul när deras böcker ligger i brevlådan och väntar. Dessutom lyckas de alltid väldigt väl med att spegla innehållet. Och omslaget till den här boken är hur snyggt som helst! Sara R. Acedo har gjort omslaget och den söta bubbelgumsrosa färgen ihop med de mer allvarliga rosorna fångar verkligen både innehåll och stämning för den här boken. Hon har gjort en hel del bokomslag upptäckte jag vid en googling.

Egentligen är det svårt att beskriva bokens handling, för i den här boken är det själva språket som är det centrala. På baksidan av boken finns inte ens den traditionella baksidetexten, utan man möts av det så typiska språkbruket för den här boken. Det är språket som gör den här boken så intressant och så briljant. Hade jag hittat den här boken när jag gick på gymnasiet (innan dess hade jag inte fattat den) hade jag nog burit omkring med den som en dyrbar ägodel. Den är ett språkligt litet mästerverk.

Men för att göra någon slags sammanfattning: Mary och Lovely är huvudpersonerna i boken. De är 15 år och känner varandra bättre än någon annan. De har en förkärlek för dramatiska uttryck och Mary kallar sig t.o.m. textfascist. De drömmer om ett liv i London och använder ofta det engelska språket för att få den rätta dramatiska effekten. Deras liv präglas lika mycket av typiska tonårssaker som killar, nagellack och skola, som mer allvarliga saker som döden och panikångest. De älskar att fantisera ihop dramatiska liv åt folk de inte känner. Lika mycket lek som allvar.

Som sagt, det är språket som är det viktiga, men mellan raderna kan man läsa in en massa som aldrig sägs rakt ut. Själva slutet är lite speciellt och ger mig en aha-upplevelse. Jag vet inte om någon mer tolkar slutet som jag och det är knepigt att avslöja för mycket i en bokrecension. Det hade i alla fall varit roligt att veta om det är någon mer som har gjort samma tolkning, och jag tycker att det här är en bok som skulle passa perfekt för ett boksamtal med mer läsvana tonårselever. Det hade varit spännande att få höra deras åsikter om den här boken.

Det är ingen lättläst bok det här och det kräver en del läsvana för att hänga med. Det är mer språk än story, men det är intressant läsning. Mycket intressant. Jag gillar.

Bok från Rabén och Sjögren.

En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon

Publicerad den av
Svara

Ruth är en hemmafru som beskrivs som något av en jätte. Hon är lång, stor, fet och tydligen väldigt ful. Att hennes man gifte sig med henne beror egentligen enbart på att hon blev gravid och att det förväntades av honom. Men han har hela tiden gjort klart för henne att han måste få ha andra vid sidan om, eftersom hon ju inte duger för honom egentligen. De lever ett liv i förorten med två barn, husdjur och söndagsmiddagar. Maken påpekar gärna alla hennes fel och brister och skyller allt som går fel på henne.

En dag meddelar han att han tänker lämna henne då han blivit kär i en Mary Fisher. Mary Fisher är liten, kvinnlig, vacker och bor i ett Fyrtorn dit han flyttar. Hon har ofta flådiga fester och försöjer sig som författare av romantiska böcker. Något inom Ruth förändras i samband med detta. Hon känner något växa inombords och vägen mot att bli en tvättäkta hondjävul börjar. Hon bränner ner huset och lämnar barnen till maken och Mary Fisher. Sedan försvinner hon och startar en riktigt maffig hämndaktion mot maken och hans älskarinna. Hon har hela tiden koll på dem och deras liv, medan de är helt ovetandes om att det är hon som orsakar så mycket problem för dem.

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt den här boken. Det är ofta lika roligt som tragiskt att följa Ruths resa mot att bli en hondjävul. Det är lite läskigt hur hon så totalt lever för hämndbegäret och t.o.m. lämnar sina barn, men någonstans kan jag också förstå henne. Hon har blivit så totalt nedtryckt och dissad av både maken och andra i sin omgivning, ofta enbart p.g.a. hennes utseende. 

Boken är som sagt både rolig och tragisk att läsa. Den är rätt galen och udda vilket gör att läsningen blir underhållande och fängslande. Rekommenderas!

Det finns ju en filmatisering av den också och jag har säkert sett den för länge, länge sedan men eftersom jag inte kommer ihåg den kanske jag skulle ta och se om den igen.

Från Massolit förlag.

I (den alldeles för stora) att-läsa-högen

Publicerad den av
6

Det känns som om att-läsa-högen aldrig har varit så spännande som den är just nu! Det är nästan så att jag har lite beslutsångest. Eller vadå nästan – jag har beslutsångest! Just nu håller jag på med Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar, men den är snart klar så jag har börjat fundera över nästa bokval. Hmm… Vad ska det bli härnäst?

Det gick inte

Publicerad den av
Svara

Vi hyrde hem filmen En sorts kärlek, baserad på boken med samma namn. Efter bara några minuter tyckte T att det räckte så vi pausade och jag tänkte att jag skulle kolla färdigt på den ensam senare i stället. Men, men. Jag gjorde ett försök, men orkade inte så länge innan jag bestämde mig för att helt skippa att se den här filmen.

Visst brukar boken alltid vara bättre än filmen, och här var det verkligen så (av den bit jag såg av filmen i alla fall). Det kändes mer som uppradade scener och man fick ingen känsla för personerna eller handlingen. Kanske blev filmen bättre så småningom, men jag orkade i alla fall inte ens se klart den. Och det är väldigt sällan jag inte ens kollar färdigt på en film. Så nej, det här var ingen favoritfilm.

Brustna hjärtans café av Holly Winston

Publicerad den av
1

Det råkade bli två böcker i rad på samma tema. I förra boken fick man följa ett 36-årigt pars kamp mot cancer fram till slutet, i den här boken får man följa en 36-årig änkas kamp att ta sig tillbaka till livet efter makens död i cancer. Den ena tar vid där den andra slutar kan man säga.

Sophie Stanton är alltså 36 år när hon blir änka. Under hela boken får vi följa hennes väg från makens död och ett år framåt. Det är ett år som börjar med total mental kollaps då hon känner att hela livet försvinner från henne. Hon kan inte sköta sitt jobb, orkar inte ta hand om sig själv eller huset och orkar inte bry sig om något annat heller för den delen. Långsamt, långsamt tar hon små steg tillbaka mot livet igen. Hon säljer huset och flyttar till en väninnas stad för att starta ett helt nytt liv utan Ethan.

Det här visade sig bli en riktigt mysig lässtund, om man nu kan tycka det om en bok som handlar om cancer. Men boken innehåller så mycket värme och Sophie visar sig vara en rätt rolig karaktär att stifta bekantskap med. Har man själv förlorat en närstående kan man också känna igen sig i sorgens olika stadier, precis som Sophie går igenom dem. Dessutom är det ju inte själva cancern som är det centrala här, utan Sophies väg tillbaka till ett liv som känns meningsfullt igen. Hon går igenom bland det värsta man kan gå igenom, och hon kommer ut på andra sidan starkare och visare än innan.

Dessutom innehåller boken en hel del andra intressanta karaktärer, och de finns där både för att hjälpa Sophie tillbaka men också för henne att hjälpa även dem. Fokus är mänskliga relationer, att våga ställa upp och att våga bry sig om varandra.

Den här boken är helt klart läsvärd. Chick-lit med seriös betoning och som faktiskt ger en tankeställare.

En sorts kärlek av Ray Kluun

Publicerad den av
2

Jag såg att filmatiserigen av den här boken nu fanns att låna i vidoebutiken, men eftersom jag vill läsa boken innan jag ser filmen fick den stå kvar i hyllan. Jag har haft boken hemma i bokhyllan länge nu, men T förbjöd mig ett tag att läsa sorgliga böcker och jag visste ju att den här är av den sorten. Ett tag lyckades jag nämligen pricka in och bara läsa böcker som fick mig att gråta, och hur bra de än månne vara lämnar de efter sig en viss känsla i kroppen. Det blir lätt en överdos av sorg om det blir för mycket.

Och det här är en bok som kräver en big pack av näsdukar under läsningen. Sten och hans fru Carmen är båda i 35-årsåldern när hon får cancerbesked. Tillsammans lever de ett gott ställt liv med lilla dottern Luna, båda med egna företag, massor av vänner och spännande resor. När cancern kommer in i deras liv vänds allt upp och ner. Sten, som beskriver sig som monofob, var redan innan cancerns intåg notoriskt otrogen och trots att Carmen uttryckligen ber honom att hålla sig trogen under den lilla tid de har kvar, kan han inte låta bli. Till råga på allt inleder han ett förhållande med en annan kvinna och flyr till henne så ofta han kan för att komma undan allt som har med cancern att göra.

Boken är baserad på Ray Kluuns eget liv och han har fått ta emot en hel del skit för att han var otrogen mot sin cancersjuka fru. Han säger själv att de flesta som har dömt honom har varit yngre människor, medan äldre människor med mer livserfarenhet verkar ha en helt annan förståelse och förlåtande inställning. Med livserfarenhet kommer också insikten att livet sällan är svart och vitt. Alla hanterar sorg på olika sätt och alla har olika åsikter om hur man bör vara och vad man bör göra. Jag tyckte att det var svårt att döma honom och hans handlingar, trots att otrohet är bland det värsta jag vet. Men ofta är det ju så att när man får hela bakgrunden till en människas handlingar, är det svårare att döma lika hårt. Det blev lite blandade känslor under läsningen – ibland var man förbannad på honom och ibland tyckte man bara så otroligt synd om honom. Hur hemskt måste det inte vara att se den man älskar gå igenom denna hemska sjukdom och dessutom veta att hon ska dö? De får tidigt dödsdomen, men ingen av dem vet hur kort eller lång tid Carmen egentligen har kvar.

Jag sträckläste boken en förmiddag, med tårarna sprutandes ur ögonen. Att dessutom veta att den är baserad på en sann historia gör det hela bara ännu starkare att läsa. Jag bara måste se filmen också nu när jag har läst boken. Jag kan bara rekommendera er att läsa den här boken. Oavsett vad man tycker om honom och hans handlingar ger den här boken en stark uppmaning att ta vara på livet man lever och på de man älskar. Carpe diem skriver han på väggen i sitt vardagsrum strax innan Carmen dör. Ett motto som må kännas uttjatat, men vars innebörd man aldrig bör glömma.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Publicerad den av
3

Siri är 11 år och har länge haft egen nyckel hem, något hon egentligen inte alls gillar. Hon är mörkrädd och gillar inte att vara ensam hemma till långt in på kvällarna då föräldrarna äntligen kommer hem från jobbet. Hon har inga direkt nära vänner, även om hon aldrig känner sig ensam heller. Men så blir hon vän med två av klasskompisarna som också bor i samma hus – Linn och Leo. Linn är den lite coola tjejen som snattar och gärna uppmuntrar till hyss. Leo är killen som aldrig kan sitta still och som går klassens lärare Maggan på nerverna. Han är hennes hackkyckling nummer ett. Så småningom tillkommer även klasskompisen Nizar i deras gäng – killen som är Maggans favoritelev eftersom han är så duktig och skötsam.

En dag uppstår ett matkrig mellan Leo och Nizar och det är Nizar som startar det. Han laddar en servett full med mat och kastar mot Leo, men i stället träffar han Maggan. Det blir Leo som får skulden och det här blir början på ett uppror inom klass 5C. Siri står inte ut med orättvisan att Leo får skulden, men när hon går till rektorn för upprättelse får hon bara höra att ”barn står alltid upp för varandra”. Trots att det finns flera vittnen till händelsen går de vuxna ihop och tror på Maggans story. Leo är ett bråkbarn som ”ska utredas”.

Tillsammans börjar vännerna starta ett uppror mot den orättvisa vuxenvärlden. De samlar namninskrifter för att få bort den orättvisa och lynniga Maggan, och de gör (vad de själva tycker är) oskyldiga bus mot rektorn och Siri börjar ifrågasätta Maggan högt inför klassen.

Hela den här boken är skildrad ur en 11-årings perspektiv och det är det som gör den så intressant. De vuxna går ihop och gör enad front mot barnen och den orättvisa de ställer sig bakom gör barnens ilska bara större. Hemma har barnen dessutom fler vuxenproblem. Siris föräldrar har båda två jobb som gör att de ofta reser utomlands, men hon kommer på dem med att luras – de är kvar i stan fast de har sagt att de är utomlands. Leos föräldrar bryr sig mer om sina hundar än honom. Linns mamma byter pojkvän titt som tätt och lämnar barnen att klara sig själva hemma flera dagar i sträck. Alla beklagar sig över de vuxna, men ingen av dem har mod nog att verkligen ställa sina föräldrar mot väggen.

Det intressanta med den här boken är just att man får se allt helt ur barnens perspektiv. Jag kan känna igen så mycket från när man själv var 11 år och tyckte att de vuxna var de mest orättvisa människorna i hela världen. I den här boken är det dock vid flera tillfällen faktiskt just så. Läraren Maggan har uppenbarligen placerat Leo i ett fack och hennes ibland rent fysiska reaktioner på honom är rätt hemska att läsa. Däremot ställer jag mig frågande till Siris föräldrar som är så mesiga att man blir galen på dem. Trots att de ser flera tecken på att Siri mår dåligt verkar de aldrig våga fråga eller ta tag i problemen. De bara mesar runt henne och tassar på tå. Det är inte förrän i slutet som de börjar göra något åt saken.

Jag har läst både ris och ros om den här boken. Själv gillar jag den och tycker att den är både läsvärd och intressant. Den tar upp frågeställningar som definitivt tål att tänkas på. Det hade varit intressant att höra vad någon ur målgruppen tycker om den här boken. Det är just det här jag kan sakna med att inte vara lärare längre. Jag kan inte längre få veta vad mina elever tycker om en viss bok – få diskutera med dem eller läsa deras bokrecensioner. Det är nästan så jag längtar till Mini blir större och jag kan diskutera böcker med henne. Eller – jag hoppas i alla fall att hon ska vilja ha boksamtal med mig… 😉

Aldrig mer! av Jennifer Crusie

Publicerad den av
Svara

Jag har läst två böcker av den här författaren innan, som jag har tyckt varit helt ok, och blev därför glad när jag hittade den här för en femma på Erikshjälpen. Klart att den fick följa med hem.

Boken är en mix av chick-lit, deckare och romantik kan man säga. Huvudpersonen Maddie bor i en liten håla där alla känner alla och också vet allt om varandra. Grannarna spanar bakom staketen och djungeltelegrafen går varm vid minsta lilla ”skandal”. Maddie är tjejen som alltid har gjort allt rätt och som månar om att hålla sig väl med allt och alla. Hon är gift med sin high school sweetheart Brent och de har tillsammans dottern Emily. Han har haft lite problem med att hålla sig otrogen men har lovat att det har slutat. Men så hittar Maddie en dag ett par spetstrosor med öppen gren när hon städar hans Cadillac och luften går helt ur henne. I samma veva ringer det på dörren och utanför står mannen som hon hade en affär med innan hon slog sig ihop med Brent på allvar – CL Sturgis. Han är egentligen där för att få tag på Brent i ett ärende, men han har aldrig släppt känslorna för Maddie.

Under några dagars tid händer det massor i Maddies liv. Hon inleder ett förhållande med CL, samtidigt som det dyker upp en massa konstigheter kring hennes man. Och när Brent till slut hittas död, skjuten i sin bil, blir hon huvudmisstänkt för mordet.

Det här är inte alls lika bra som Crusies tidigare böcker. Varken storyn eller dialogen är särskilt bra och dessutom är översättningen riktigt dålig på sina ställen. Sista delen av boken skumläser jag och att jag ens läser ut den är för att jag faktiskt vill veta vem mördaren är. Den här boken, likväl som hennes övriga, passar bra i hängmattan på semestern. Läsning för stunden och vars innehåll man glömmer lika snabbt som man slår igen boken.

Min förlorade oskuld av Emma McLaughlin och Nicola Kraus

Publicerad den av
Svara

På omslaget av den här boken står det en massa glada utrop om hur otroligt rolig och bra boken är. Så, på förra årets Bokmässa fick den följa med mig hem i förhoppningen om en lättsam och underhållande lässtund.

Är den då så himla rolig som utlovas?

Boken handlar främst om Kate. Vi får följa henne från tidiga tonår upp till vuxenlivet. I varannat kapitel presenteras hennes uppväxt och i varannat nutiden. Och allt kretsar kring en enda sak – hennes kärlek/besatthet av Jake Sharpe. Först är hon kär i honom på avstånd i flera år och sedan lyckas hon få honom som pojkvän. Lagom till att de ska ska sluta skolan får han skivkontrakt och sticker till Los Angeles, utan att säga hejdå till någon. Och det är just det här sveket som sedan präglar hela hennes vuxna liv. Hon gör i ordning en Jake-väska, där hon packar ner smink och supersnygga kläder som hon ska ha på sig den dag Jake behagar återvända till hemstaden och hon får möjlighet att åka till hans hem och konfrontera honom. Självklart ska hon då vara sitt snyggaste jag.

Så en dag ringer telefonen och hennes bästa vän, som fortfarande bor kvar i hemstaden, säger att Jake har anlänt till slut. Kate tar första bästa plan dit för att äntligen göra upp med honom. Det slutar så klart med att de blir ett par igen och hon följer med honom för att bo i hans lyxvåning där han har ungefär en miljon olika människor som jobbar för hans karriär och alla vill ju så klart presentera hans nya flickvän för pressen på bästa sätt. Kate får sin slutliga hämnd genom att dumpa honom, då hon äntligen förstår att han inte är mannen i hennes liv.

Låter det kul? Nä, det är det inte heller. Jag blir så trött på hennes besatthet av denna människa, och inte en enda gång förstår man varför hon är så kär i honom. Det är absolut ingen hejdundrande kärlek som presenteras för läsaren i alla fall. Det känns bara tragiskt att hon lägger halva sitt liv på honom och hon sabbar en massa vänskaper och dessutom sin relation till sina föräldrar, allt för denne killes skull. I slutet av boken, när hon är ihop med honom igen, skummar jag det sista för jag är så trött på både henne och Jake.

Inget att rekommendera vidare med andra ord, och nu i efterhand undrar jag varför jag ens läste ut boken?

Mother and child

Publicerad den av
Svara

Jag måste rekommendera vidare den här filmen till er för den är bara så himla bra! Hela filmomslaget är fullt av jublande utrop från filmkritiker och jag kan bara instämma i deras hurrakör.

Karen är 14 år då hon blir gravid och hon adopterar bort dottern Elisabeth. Under hela sitt liv finns dock dottern i hennes tankar, men hon vågar inte leta upp henne av rädsla för hur dotterns reaktion ska bli. Elisabeth växer upp till en hård karriärskvinna som alltid tar sig dit hon vill, men under den hårda ytan döljer sig en helt annan människa. Vi får också följa Lucy, som tillsammans med sin man länge har försökt bli gravida utan att lyckas. Under Lucys påtryckande bestämmer de sig för att adoptera och blir utvalda av en mamma att adoptera hennes son.

Början av filmen är inte så intressant. Människorna i filmen känns väldigt bittra och känslokalla. T gick t.o.m. ifrån filmen efter ett tag eftersom den var så tråkig och negativ att titta på. Jag satt dock kvar och därmed fick jag också min belöning. Jag ska inte avsöja vad som händer för det var just vändningen i filmen som gjorde den så bra. Det händer i alla fall en massa saker och filmen får en sådan otrolig  känsla. Jag satt helt trollbunden resten av filmen. Det är en film om relationer och främst då den mellan mor och dotter.

Det här är definitivt en av de bästa filmer jag någonsin har sett! Förutom en stark story som berör har filmen flera otroligt bra skådespelare – Annette Bening, Naomi Watts, Samuel L Jackson, Kerry Washington och Jimmy Smits.

Se den här filmen! Och ladda med näsdukar.

Se trailer här: