Åh, titta vad som nyss hamnade i min bibliotekskasse! En bok som jag har stått i kö på och bara väntat på att få läsa. Jag har läst mycket positivt om den och ser fram emot att börja läsa den.
Tror på hög igenkänningsfaktor och att min egen minneskavalkad kommer att triggas igång. Och det är verkligen något att se fram emot.
En hästbok för vuxna, klart man blir nyfiken! Särskilt som jag i yngre år slukade varenda hästbok jag fick tag på.
Boken handlar om fyra kvinnor som har en enda gemensam nämnare: de har häst i samma stall. Det är Lisbeth, Linn, Ellen och Annika – den sistnämnda är stallägaren där de andra hyr in sig. Det är fyra väldigt olika kvinnor, som kanske inte ens skulle ha blivit vänner om det inte var för att de delade samma stall. Men nu står de i samma stall, och allt eftersom tiden går lär de känna varandra och inser att de har mer gemensamt än de först trodde. Det som alla först ser på ytan visar sig vara lite annorlunda när man kommer närmare varandra.
Bokens handling utspelar sig under ett år och vi får följa med i alla karaktärernas liv månad för månad. Och visst får vi en inblick i stallvärlden, men även livet där hemma. Och det är livet där hemma som så småningom kommer upp till ytan allt eftersom. Från början vet de inte så mycket om varandra, och som alltid när man inte vet något om en människa är det lätt att ha förutfattade meningar och anta saker som kanske inte alls stämmer. Alla har de sin börda att bära, problem där hemma med familjen eller på jobbet. Relationer, familjepussel, drömmar, önskningar, längtan. Det tar ett tag innan det där riktigt stora kommer upp till ytan, men när det gör det visar de alla vems sida de står på.
Det finns saker som jag gillar med boken och det finns saker som jag inte gillar. Jag gillar att det är fyra helt vanliga människor med de bekymmer och tankar som de allra flesta nog har. Jag känner igen det där med att dela stall med folk man egentligen inte känner, eller ens har något gemensamt med. Att stallet är en egen värld dit man kan ta sin tillflykt, men också att man faktiskt finner vänner där. Jag gillar hur stallet är den centrala punkten i boken och att få läsa om hästtjejer som brottas med att hinna med sin egentid i stallet, samtidigt som familj och vardag också kräver sin uppmärksamhet.
Det jag inte gillar med boken är de kursiva avsnitten. Det tar mig nästan halva boken innan jag börjar förstå vem som är vem i de där kursiverade avsnitten, som alltså berättar om livet innan de kom till stallet. Det blir ett irriterande pussel för min del och det förstör en del av läsupplevelsen eftersom det saktar ner tempot i läsandet och gör att jag kommer av mig. Jag gillar inte heller den mörka tonen i boken som blir, på grund av det där stora som jag inte kan avslöja här för er som eventuellt vill läsa boken. När jag slår igen boken känner jag att jag inte fick svar på alla frågor, det blev en lite konstig twist i slutet.
Jag hade önskat en lite mer positiv ton genom boken, att få en härlig känsla av läsningen. Nu blev det lite väl dystert och mörkt för min smak. Jag hade inte förväntat mig en hästbok likt de man läste som liten hästtjej, där det är happy ending så det bara dryper om det. Men måste det verkligen vara så himla dystert och allvarligt bara för att man blir vuxen?
När jag hör vad andra säger om boken hör jag bara positiva saker så kanske är det så att jag läste den under fel tidpunkt. Den här veckan har jag ju gått från att ha två hästar till att ha ingen alls. En åkte till fodervärd och en avlivades. Ingen rolig hästvecka med andra ord. Och kanske, kanske påverkade det mig när jag läste den här boken. Jag hade kanske behövt det där happy ending i boken för att verkligen kunna uppskatta den.
Läs mer om boken här.
Vi ska snart till Barcelona en sväng, visserligen i jobbet, men något hoppas jag i alla fall få se av staden också. Tanken har hela tiden varit att jag ska läsa Carlos Ruiz Zafón Vindens skugga innan resan. En författare som jag dessutom satte upp på min Boktolva eftersom jag har velat läsa något av honom länge nu.
Så nu är det dags. Nu är det dags att plocka fram boken och börja läsa, för avresan till Barcelona är bara dagar bort nu. Läsa och längta dit.
Någon som har läst och gillat?
I dag blir det inget läst alls. I dag sörjer jag och minns min fina häst. Min älskade vän som fick 27 år här på jorden, 22 av dem som min vän.
Finaste, finaste Nicke.
När inte orden räcker till.
I går kom ännu ett bokpaket i brevlådan, men den här gången öppnade jag det på en gång. För den här gången visste jag vilken bok som fanns i paketet. En bok som jag riktigt längtar efter att sätta tänderna i, även om innehållet är skrämmande.
Jag har tidigare läst Katarina Johanssons bok Badskumt, en mycket läsvärd bok som alla borde läsa och begrunda. För vår hälsas skull, och för vår planets skull.
Läs mer om Den onda badankan här.
… när man hittar ett oöppnat bokpaket hemma. Som har legat där i säkert två veckor. Med en bok från någon bokklubb, en bok man glömt att avbeställa. Undrar vilken bok det är?
Tydligen är jag så van vid bokpaket att jag inte ens öppnar dem längre?! Nä, så kan det inte vara. Jag skyller på flyttstöket här hemma…
Jag älskar vackra bokcitat, kan inte få nog av dem.
Den här boken hade jag rätt höga förväntningar på, förväntningar som tyvärr inte höll. Det är synd, för den här boken hade potential att vara bättre.
Somer och Krishnan blir ett par under läkarutbildningen och de är ett par med höga ambitioner och drömmar. När drömmarna om ett barn börjar vet de inte att det ska komma att bli en hård prövning för dem. Efter många misslyckade försök får de besked att de aldrig kan få biologiska barn. De tar beslutet att adoptera och valet faller på Krishnans hemland Indien, ett land där hela hans stora familj och släkt fortfarande bor kvar. I Indien bor också Kavita och Jasnu. I deras lilla by är en son det enda som räknas och när Kavita föder sitt första barn och det visar sig vara en flicka blir hennes man vansinnig och tar barnet ifrån henne. Vad han gör med barnet får hon aldrig veta, men hon förstår att det inte längre finns i livet. När även hennes andra barn visar sig vara en dotter bestämmer hon sig för att ta barnet till ett barnhem, utan sin mans vetskap. Hon ber barnmorskan säga till honom att barnet dog vid födseln, för att hon ska kunna ge barnet en chans att leva, även om det innebär att hon aldrig får se barnet växa upp. Hon ger barnet namnet Usha, som sedan ändras till Asha av misstag.
Asha adopteras av Somer och Krishnan och växer upp i USA. I vuxen ålder blir hon intresserad av sitt ursprung och tar chansen att åka dit och bo med sina släktingar när hon får möjligheten att skriva ett reportage om livet i kåkstäderna. En önskan att på något sätt finna sina biologiska föräldrar finns också, samt att se och lära känna sitt hemland. Samtidigt lever hennes biologiska föräldrar ett hårt liv med många bekymmer. Kavita kan aldrig glömma sin dotter och tar flera gånger en extra omväg för att gå förbi barnhemmet där hon tror att dottern fortfarande finns kvar och hoppas få en skymt av henne.
Vi följer berättelsen först genom Somers och Kavitas röst, och så småningom även via Asha. Från tiden innan Ashas födsel, under hennes uppväxt och i slutet när hon är en ung vuxen kvinna. Det finns många saker i berättelsen som lockar och håller kvar intresset, och allra starkast är delarna där man får följa livet i Indien. Kavitas berättelse är så hemsk att följa och det finns en sådan önskan i henne att en gång få återse se sin dotter igen. En önskan att se att hon fick ett bra liv och att hon kan förlåta henne för att de lämnade bort henne.
Det som gör att jag till viss del tappar intresset för berättelsen är Somers del. I början av boken är hon en stark, självständig kvinna med höga ambitioner och planer. Resan till Indien förändrar henne. Hon tappar bort sig själv och försvinner liksom ur berättelsen. Det är som om hon under hela Ashas uppväxt bara står bredvid och tittar på, utan att aktivt medverka. Hon känner sig utanför Krishnans och Ashas relation eftersom båda har sitt ursprung i Indien och så uppenbart hör ihop. Hon drar sg undan, både från dem och omvärlden.
Det är en twist som jag tycker förstör läsupplevelsen. Somers del blir helt ointressant. Det enda som får mig att läsa vidare är för att få veta hur det går för Kavita och hennes familj, samt om hon och Asha någonsin får mötas igen. Jag vill så gärna att Kavitas liv ska bli lättare och att hon ska få se Asha igen och få veta att hon har haft ett bra liv. Jag vill att Asha ska få träffa Kavita och få förklarat varför de inte kunde behålla henne, vilken smärta det var att tvingas lämna bort henne och hur mycket hon alltid upptar Kavitas tankar.
Det är ingen bok jag skulle rekommendera vidare. Det är helt ok läsning, men det skulle ha kunnat vara så mycket mer än så. Den blev något av en besvikelse faktiskt, tyvärr.
Läs mer om boken här.
Du och jag och vi av Pia Hagmar. En ”hästbok” riktad mot vuxna, men som egentligen handlar mer om vänskap, kärlek och mänskliga relationer. En bit in i läsningen känns den aningen förvirrande. Det är de där kursiverade avsnitten som jag inte riktigt får till – vem det handlar om är inte alltid klart. Förvirrande, och lite irriterande när man inte fattar.
Men någonstans är den också rätt så trevlig läsning. En bok man vill återvända till och fortsätta läsa. Än så länge har jag en bit kvar att läsa, men jag återkommer med en recension när den är helt utläst.
Ska lyssna på föreläsning av Felicia Feldt. Ska bli mycket intressant. Återkommer med närmare info.
Åh, den här boken vill jag ha till min Mini! Det var just den här jag ville köpa på Bokmässan, men eftersom vi kom försent missade vi Johanna Thydell till min besvikelse. Och då blev det att jag inte köpte den alls. Men snart är det jul och det kanske kunde bli en bra julklapp till Mini.
Jag är väldigt förtjust i allt annat Johanna har skrivit så jag är så nyfiken på hennes debut i barnbokens värld.
Jag önskar att det var jag som kom på citatet, men ack nej. Men fotot har jag tagit i alla fall.
Eftersom Maria Ernestam lovordas lite här och var, satte jag upp henne på min Boktolva. Jag var nyfiken helt enkelt. Men efter att ha bläddrat lite i Caipirinha med döden kunde jag konstatera att nja, inte riktigt min grej. Nu gör jag ett nytt försök med Kleopatras kam, men handlingen tilltalar mig inte så att den lockar till läsning. Det blir mer att försöka kämpa mig igenom, och hur kul är det? Men jag kanske måste komma längre in i bokens handling för att fastna? Eller finns det en annan bok av henne som är bättre/lättare? Fortsätta eller ge upp?
Jag har ju redan hintat en hel del vad jag tyckte om den här boken. Den här boken är en riktig läsupplevelse – spännande, intressant och engagerande. Historiska fakta och personer blandas med fiktiva karaktärer och en story som skulle kunna vara hämtad direkt ur verkligheten. Det är precis min typ av bok. Jag gillar när man sätter en fiktiv story inom verkliga ramar. Att få läsa en bra berättad story samtidigt som man också lär sig något om vår historia.
Bokens handling berättas av tre olika personer: Skeeter, Aibileen och Minny. Skeeter drömmer inte om äktenskap som sig bör i hennes ålder – hon drömmer i stället om att en dag bli författare. Hon lyckas få jobb som krönikör på en lokal tidning, men problemet är att hon ska låtsas vara en person som ska svara på frågor om hushållsarbete. Eftersom hon inte vet ett dugg om det ämnet frågar hon en av sina bästa väninnor om hon får ta hjälp av hennes hemhjälp Aibileen. Aibileen är uppvuxen med att vara hemhjälp hos rika vita familjer, att uppfostra deras barn och senare se samma barn som har älskat och älskats bli lika mycket rasister som sina föräldrar. Något som smärtar, så klart.
Miss Skeeter tar kontakt med en förläggare i New York som går med på att ge henne en chans om hon kommer med ett intressant projekt som berör. När hon kommer på att hon kan skriva en bok med berättelser om och av alla de hemhjälper som finns i hennes hemstad Jackson, får hon ett ja till svar. Efter en hel del funderande tackar Aibileen ja till att medverka med sin historia. Men det är ett farligt arbete. Om de avslöjas kan Aibileen bli dödad och de måste träffas i smyg om kvällarna. Det är svårt att få andra hemhjälper att berätta sin historia, men sakta och säkert kommer den ena efter den andra. Alla är rädda men alla vill ha en förändring och känner ansvar att delta i den. Men ännu en oro finns – om boken publiceras och blir läst, kommer de vita familjerna känna igen sig i berättelserna och vad händer då med alla hemhjälperna?
Även om boken behandlar ett ganska stort och ofta mörkt ämne är det en feel good-bok. Det finns så mycket kärlek, vänskap och mod i storyn. Det är en stark inblick i hur det var att vara kvinna på 60-talet i den amerikanska södern.
Det jag gillar allra bäst med den här boken är de färgstarka karaktärerna och deras naturliga plats både i storyn och i den verkliga historien. Hela boken är full av historiska referenser, och de får en helt annan innebörd när man får se dem i sin rätta kontext. Personer som t.ex. Martin Luther King och hans tal, Rosa Parks och hennes protest mot raslagarna. Lagar som känns så främmande att läsa om, särskilt när man tänker på att det faktiskt inte var så länge sedan det här hände. Och det här med kvinnans plats i hemmet, med äktenskap som största prioritet. Det finns en mängd historiska fakta i den här boken som får en att reagera. Och det bidrar till läsupplevelsen.
Jag kan inte förstå att det tog mig emot att börja läsa boken, att den låg här hemma så länge innan jag tog tag i den. Jag skulle lätt ha kunnat missa den här boken. Det är tack vare hypen kring den, att den har blivit så lovprisad överallt, som jag tog mig an att läsa den. Och det är jag tacksam för nu. Nästa steg blir att se filmatiseringen av den också. Den är säkert inte lika bra som boken, men jag är ändå nyfiken på hur de har lyckats med karaktärerna och stämningen.
En bok som jag rekommenderar att läsa. Läs mer här.
Ja, i den här veckans Bokbloggsjerka får vi två frågor att besvara. Den ena är om det var rätt att Mo Yan fick årets Nobelpris och den andra är hur många böcker vi har i våra att-läsa-högar.
Angående Mo Yan kan jag inte säga om det var rätt eller inte eftersom jag aldrig har läst något av honom. Däremot reserverad jag en av hans böcker på bibblan för att helt enkelt se vad jag tycker. Som alla andra tycker även jag att det är tråkigt att det numera ofta är relativt okända författare som får priset. Det är klart att det vore roligare om det var någon man kände igen och som man kunde utropa ett stort JA vid meddelandet. Som omväxling till VEM?
Olästa böcker? Hmm… Det blir väldigt svart på vitt just nu här hemma då jag senaste i dag stod och gick igenom alla mina böcker. Vi ska flytta och ska då också magasinera en del. Tanken är att de flesta av mina böcker åker till magasinet, eftersom vi kommer att bo rätt litet till att börja med, och att enbart de olästa böckerna får följa med till lägenheten. Och… Det blir ju några flyttkartonger även där, om man säger så. Minst tre, riktigt ordentligt fyllda med bara olästa böcker. Jag har inte brist på böcker att läsa i alla fall. Samtidigt är jag stamkund på bibblan så de där olästa böckerna här hemma förblir olästa. Tanken är att jag ska ta tag i det där och faktiskt prioritera böckerna här hemma före alla andra, men det finns ju så mycket annat som lockar att läsa…
