Den här boken tyckte jag väldigt mycket om. Den växte under läsningen och mot slutet satt jag med tårar i ögonen. En väldigt stark, sorglig och samtidigt hoppfull berättelse.

Vi möter Lia som är en framgångsrik författare men som just nu har svårt att hitta inspirationen. Hennes flickvän vill skaffa barn, men hon vet inte om hon är redo. Samtidigt vill hennes agent och förlag att hon ska göra framträdanden, något som hon avskyr. Mitt i allt får hon ett samtal från hembyn hon flydde från för tjugofem år sedan. Lia måste mycket motvilligt åka dit för att hjälpa sin mamma som behöver hjälp med huset. Väl på plats kommer både gamla minnen och bekantskaper fram och hon inser att hon måste göra upp med det hon försökt fly från i alla år.

Den här boken är rätt tuff läsning, om barn som far illa, och det är något jag brukar ha svårt för att läsa om. Och ja, ibland var det precis att jag orkade ta in men det fanns också någon slags framåtsträvande hoppfullhet som gjorde läsningen lättare. Fina personer och situationer som bidrog med ljus till berättelsen.

Jag tänkte flera gånger under läsningen att vi vet så lite om vad människor har gått igenom, vad vi bär på, vad som har format oss. Det där finns ju kvar även i vuxen ålder, ärren vi bär. Jag blir så otroligt ledsen för Lia och hennes syster, de vuxnas svek. Så många vuxna som gjorde alldeles för lite.

En mycket gripande och tankeväckande bok som dessutom var så fint skriven. Jag tyckte om titeln och betydelsen kring den och efter läsningen gick jag och tänkte mycket på det under min promenad. ”Ett hem om det är gott”, det tål att tänkas på.

Missa inte att läsa denna fina bok!