Åh vad roligt! Jag höll tummarna för Alice Munro och är nu så himla glad för att hon vann. Heja heja!
Och det är första gången jag har läst något av en vinnare innan de väljs…
Åh vad roligt! Jag höll tummarna för Alice Munro och är nu så himla glad för att hon vann. Heja heja!
Och det är första gången jag har läst något av en vinnare innan de väljs…
Det här är en av de mest utlånade böckerna på skolan där jag jobbar. Flera elever har läst den mer än en gång, och de tycker att den är spännande och sådär lagom läskig. Eftersom den nästan alltid är utlånad är den svår att norpa, men jag hittade den som e-bok och kunde med ett klick låna hem den till paddan. Det där med e-bok alltså – hur bra som helst.
Elvira ska åka på kollo, och där får hon dela rum med Meja och Bea. De får rum 213 och ganska snart börjar det hända mystiska saker. Saker försvinner mystiskt, lampor byter plats och på deras foton finns en vit skugga som ingen kan förklara. På kollot går rykten att det spökar, att en vitklädd flicka med rött hår har synts till. Tjejerna försöker hitta realistiska förklaringar till allt konstigt som händer. Det kanske är killarna som försöker skoja med dem? Under dagarna solar och badar de, umgås med killarna och flirtar. Men på nätterna blir de alltmer otrygga i rummet. Är det ett spöke? Eller är det någon annan som försöker spela dem ett spratt?
Boken börjar ganska omgående med att bygga upp spänningen. Själva anmälan till kollot är egentligen för sen men Elvira får ändå plats, hon ser en registreringsskylt på en bil med RUM213 o.s.v. Man förstår som läsare att det är mystiska, oförklarliga saker med i spelet och att något kommer att hända. Jag är som sagt en fegis, och sådana här böcker får nackhåren att resa sig. Jag tycker att det är läskigt att läsa om spöken, även om jag borde vara för gammal för att bli rädd för sådant. För jag blir faktiskt lite rädd när jag läser boken, det erkänner jag. Och nej, det är inte sådär superläskigt egentligen. Boken riktar sig mot läsare 9-12 år, så… Ja, jag är en fegis som sagt.
Det här är en rätt så klassisk spökhistoria och jag kan förstå att boken är omtyckt. Det är väldigt snyggt berättat, med alldeles lagom mycket mystik och spänning. Tillräckligt för att få mina nackhår att resa sig, men också så att de får chansen att lägga sig igen.
Nu börjar det närma sig julklappar och då vill jag tipsa om den här. Har ni barn 9-13 år som gillar att läsa är det här en bra bok att rekommendera. Om de inte redan har läst den då förstås. Den är som sagt väldigt populär, inte bara på ”mitt” bibliotek.
Läs mer om boken här.
Här kommer den sista sammanfattningen om den där underbara Bokmässan. Jag var ju där två dagar i år, och det var första gången jag fick chansen att njuta av mässan under två hela dagar. Tidigare år har bara varit en dags-besök, och det är klart att man missar en del då. Jag var med jobbet på torsdagen och med sambon på söndagen. På söndagen kunde jag därför rikta mina steg mot sådant som jag spanat in under torsdagen. Det blev även många fler författare som jag kunde lyssna på, vilket var roligt. Jag fastnade ganska omgående i en monter där Katerina Janouch satt och pratade om sina Ingrid-böcker. Det blev två sådana köpta, signerade, till dottern. Kort därefter satt hon i Piratförlagets monter och pratade om Cecilia Lund-serien senaste bok Nattsländan, och då blev jag stående där och lyssnade. Tyvärr ingen signerad bok, eftersom jag redan har alla.
Jag hade en enda sak inbokad under söndagen; en sak som var ett absolut måste. Jag ville väldigt gärna lyssna på Johan Theorin. Eftersom det var det enda absolut inbokade passade jag också på att stämma möte med den här bloggaren för att säga hej irl för första gången. Kul! Det blev också mitt enda blogg-möte under de här dagarna, tyvärr. Dessutom kom jag inte på förrän efteråt att vi glömde ta kort på oss. Däremot tog jag kort på Johan Theorin medan jag stod i den jättelånga signeringskön. Han var dessutom väldigt intressant att lyssna på, en sann berättare. Jag var bara tvungen att passa på att köpa och få ett signerat ex av hans avslutande del i Ölands-kvartetten – Rörgast. En bok jag håller på med just nu.
Förutom böcker blev det även lite annan shopping. En Penguin-mugg har stått på önskelistan länge och jag passade på att köpa en hos The English Book Shop. Och det blev faktiskt ytterligare två muggar köpta, hos Indiska. De hade enorma temuggar som skapade ett ha-behov som inte gick att motstå.
Avslutningsvis tyckte jag att den här mässan var den bästa någonsin, och om det berodde på att jag fick hela två dagar låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att jag ska tillbaka nästa år och att jag ska sikta på (minst) två dagar även då. Med hotellnatt, för det är en lyx som definitivt förgyller besöket. Och nästa år bara måste jag träffa fler bokbloggare. Då kanske jag ska se till att gå på bokbloggarmiddag, mingel och allt annat jag har läst om och missat. Nästa år – då!
Och för er som fortfarande vill se mer från från mässan kan ni spana in min Instagram (malinomini) där det finns fler foton.
Den perfekta dagen, för mig, börjar med en härlig och riktigt lång promenad ute i naturen. Att sedan komma hem, duscha varmt, dra på sig myskläder och krypa ner under filten med en bra bok; kan det liksom bli bättre än så? Nu tänker jag stanna här under filten ett tag, och umgås med Gerlof och de andra. Är inte det en helt perfekt söndag?
Jag såg filmatiseringen av Små citroner gula i våras, och insåg då att det var länge sedan jag läste något av just Kajsa Ingemarsson. Strax efter det lånade jag hem den här boken från bibblan. Jag har gillat annat jag har läst av henne, men av någon anledning har jag inte läst något av henne på många år.
I den här boken möter vi tre kvinnor som kommer att spela stor roll i varandras liv. Det är Ellinor som precis har flyttat till en småstad och i samband med det också fått sitt första barn. Hennes man har fått ett nytt spännande jobb och tanken är att han ska bli varm i kläderna där medan hon är mammaledig. Det är meningen att hon ska vara hemma hela tiden, men saknaden efter att jobba bli stor och hon upptäcker plötsligt sprickor i förhållandet. I samma villakvarter bor Nina som jobbar som frisör, bor med sin tonårsson och är frånskild. Hon är rätt nöjd med tillvaron men önskar ibland att hon vore modigare, att hon vågade satsa mer på sig själv och ta språnget. Vad hände t.ex. med målandet som hon tidigare gjorde så mycket? Den tredje kvinnan Miriam lever med sin man i samma villakvarter. Hon är hemmafrun som alltid sätter mannen och den numera utflugna barnen i första rum. Hus och hem är hennes ansvar och hon har för länge sedan slutat fråga efter något till sig själv.
När en mystisk kvinna flyttar in i deras kvarter blir de oroliga över vem det är. De träffas för att hitta en lösning och i samband med dessa träffar växer en vänskap fram. De bestämmer sig t.o.m. för att åka iväg till Stockholm en helg tillsammans.
Det tog ett tag att läsa ut den här boken. Det är en mysig och lättsam bok, men den lyfter aldrig riktigt och griper aldrig tag i mig. Jag gillar karaktärerna och jag följer gärna med i deras vardag, men deras livsöden tränger aldrig riktigt ner under ytan. Det blir trevligt och småmysigt men inte så mycket mer. Vanligtvis brukar jag ju gilla just det där mysiga och lättsamma men här funkade det inte. Det kändes lite för slätstruket och platt för att bli intressant. Tyvärr säger jag, för jag har tidigare gillat den vardagliga skildringen i hennes böcker.
Eftersom jag har gillat det jag har läst av henne tidigare tänker jag absolut ge henne fler chanser. Jag har fler olästa böcker av henne i bokhyllan som ska få en chans så småningom. Och just Små citroner gula vill jag rekommendera vidare. Läs den men skippa den här, blir mitt tips.
Läs mer om boken här.
Jonathan Tropper har det här året intagit tronen som min stora favorit. Jag har läst 3 av hans böcker under året, och för varje bok har han plockat alltfler pluspoäng. Böckerna är smarta, roliga, sorgliga och underhållande på samma gång. Karaktärer som man tar till hjärtat, ibland lite speciella men alltid minnesvärda.
I Boken om Joe möter vi just Joe. Han är 34 år och har skrivit en mycket uppmärksammad och populär debutbok som även har blivit filmatiserad, med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Boken heter ”Bush Falls” och handlar om hans eget liv, hur det var att växa upp i den lilla staden Bush Falls. Förutom detaljer om sitt eget liv har han också frikostigt delat med sig av historier, anekdoter och tankar om övriga invånare. Ofta rätt pinsamma och avslöjande sådana. När hans bror ringer och berättar att deras far ligger på sjukhus efter en stroke, måste han återvända till sin hemstad. Han har aldrig varit tillbaka efter att han flyttade därifrån och han har därför aldrig behövt bry sig om hur boken (och filmen) togs emot av stadens invånare. Trots att han aldrig tänkt återvända beger han sig dit för att finnas vid sin fars sjuksäng, och ganska snart blir han varse om vad de tycker om hans avslöjanden och därmed även om honom. Eftersom han inte har varit där på 17 år har han också missat mycket vad gäller relationen till sin egen familj. Relationen till pappan och den äldre brodern är minst sagt ansträngd och väldigt knapphändig. Det blir ett återseende där han tvingas konfrontera flera olika demoner, både i form av människor och minnen.
Den här boken är så himla bra. Den behandlar ämnet relationer på ett så fint sätt. Tropper är mästerlig på att teckna karaktärer, att få dem levande. I boken får man följa Joes liv i form av återblickar till uppväxten, och snart växer en hel historia fram med kärlek, vänskap, utanförskap och hur det är att växa upp i en liten småstad och känna sig helt annorlunda. Att vilja passa in men inte kunna. Det är egentligen en väldigt tragisk berättelse som växer fram, men Tropper har en förmåga att väva in komiska drag. Och det är ju precis så livet är; man kan leva i en stor sorg och ändå skratta åt dråpliga saker eller kommentarer. Sorg och glädje, tårar och skratt – allt blandas i en enda stor mix. Jag skrattar ena stunden under läsningen för att i nästa stund börjar gråta. På något sätt lyckas han också få stora, tunga ämnen att få en lättsam text. Det är smått briljant, och det är därför han har kommit att bli min stora favorit.
Alltså, Tropper. Jag säger bara det; Tropper. Har du inte läst något av honom än måste du sätta upp honom på att-läsa-listan. Men läs inte hans böcker i ett svep eftersom de har liknande drag. De mår bäst av att läsas för sig, med andra böcker emellan. Då blir de som bäst.
Läs mer om boken här.
Den här boken tipsade ni om när jag bad om era favoritböcker. Det var något med tipset som gjorde mig intresserad, men så fort jag har läst vad boken handlar om har jag backat. Zombies som äter hjärnor? Njae, inget för mig. Men så fastnade vi ju i The Walking Dead, och så fortsatte boken att poppa upp lite här och var. Till slut var det bara att kapitulera och läsa. Efter en kort inledande, något motbjudande, läsning var jag fast!
Som sagt – det här är en bok om zombies men en mycket annorlunda sådan. Man behöver inte gilla eller vara van vid zombies-läsning för att kunna uppskatta den. Det är så mycket större och djupare än bara att ”världen attackeras av zombies”.
R är zombie och tillbringar sin mesta tid på en övergiven flygplats där han och andra zombies fördriver tiden. Han minns inget av sin tid som levande, vilket han tycker är frustrerande. Tillsammans med sin bästa kompis känner han att de är annorlunda än många andra zombies. Även om de inte får fram så många ord i taget lyckas de ändå filosofera över livet, deras bakgrund och meningen med allt. Men drifterna hos en zombie har även de, och då och då beger de sig in till stan för att leta efter föda. Föda i form av levande människor. Vid ett av dessa besök dödar han och börjar äta på en kille, Perry, och något händer när han börjar äta av hans hjärna. Zombies kan återuppleva minnena från hjärnan de äter, men just den här hjärnan framkallar starka känslor och får R att känna som han aldrig tidigare gjort. I hjärnans minnen ser han Perrys flickvän Julie, och när han upptäcker att hon finns i rummet tar han henne tillfånga. Hon får bo med honom på flygplatsen, även om han inte själv riktigt förstår varför han gör som han gör. Han känner bara att hon är lösningen till allt, svaret på frågorna han har gått omkring med. Och när de två blir vänner börjar saker hända i zombie-världen.
Det här är en sträckläsningsbok utan like. Jag kunde inte släppa den ifrån mig när jag väl tagit mig igenom början och insett vad det var för slags bok. Det är underhållande, tankeväckande och annorlunda. Visst, det är lite splash och splatter i början, men förvånansvärt lite för att vara en bok om zombies. För tonvikten ligger inte där. Det handlar i stället om mänskligheten, om vårt innersta, att våga stå upp för det man tror på, om kärlek och vänskap. Jag blev faktiskt djupt berörd av den här bokens innehåll.
Jag kan inte annat än att rekommendera den här vidare, och uppmana er att ta den till er även om just zombies inte är er grej i vanliga fall. Ha i åtanke att jag är världens fegis och inte läser ens deckare – men den här boken gillade jag.
Boken funkar även för yngre läsare och mina elever har tyckt mycket om den. De har även sett filmen, vilket jag också ska se till att göra.
Läs mer om boken här.
Den här boken köpte jag på Bokmässan, tänkt till mina elever i biblioteket. Jag kan säga att mottagandet har varit mycket, mycket positivt. Jag har satt den som ej hemlån och det bläddras flitigt i den redan. Det är många som läser, tittar på bilder, kommenterar och oohar och aahar till boken.
Jag köpte även en bok om en minst lika populär grupp – gissa vilken? 😉 Även där är det mycket ooh och aah.
Min dotter är van vid att det kommer bokpaket hem till oss. Hon brukar öppna paketet, utbrista ”mammas bok” och sedan försiktigt sätta boken i bokhyllan. Gissa om hon blev glad när hon häromveckan öppnade ett bokpaket och hittade en bok till sig själv!
Det var Allis Sprallis åker fort som låg i paketet och hon ville genast att vi skulle sätta oss i fåtöljen och läsa boken. Den kvällen läste vi boken om och om igen, och när hon skulle sova ville hon ha boken bredvid sig i sängen. Det måste väl sägas vara ett bra betyg?
Boken handlar om Allis som ska åka kälke. Hon tar sin lilla kälke och sin röda tygkanin och beger sig till pulkabacken. Där åker hon fort nedför och får sällskap av flera olika djur på lite annorlunda kälkar i form av trädstammar och badkar. Djuren anländer en åt gången, och Allis knyter fast allihop i ett snöre så att de åker som ett långt tåg. Texterna med avslutande rim beskriver både vilket djur som kommer och i vilken ordning de hamnar. Bilderna är fulla av detaljer och dottern pekade och kommenterade åt minsta förändring mellan uppslagen. Den lilla tygkaninen ändrar t.ex. plats och håller i snöret ibland, även de andra djuren byter ordning. Det var helt enkelt mycket att titta på och kommentera under läsningen. Lite extra roligt är det att dottern har en egen röd tygkanin, och den har fått vara med och läsa boken så klart. Är man med i boken måste man ju också vara med och läsa den.
Den här boken är, som ni kanske redan förstått, en stor favorit här hemma. I går frågade dottern efter ”den fina boken” när hon skulle sova och vi läste den 2 gånger tillsammans innan hon var nöjd. I morse frågade hon efter boken så fort hon vaknade, och satt och bläddrade i den en stund innan hon steg upp ur sängen.
Som förälder uppskattar jag den lättlästa texten som flyter bra under läsningen. Jag är kanske lite gammaldags, men jag föredrar bilder som är rätt naturtrogna och det är de i den här boken. Visst har bävern mössa och älgen glasögon, men man ser ändå vilket djur det föreställer. Jag gillar bilderna i boken och att det finns så många detaljer att titta på och kommentera tillsammans med dottern. Det gör att boken håller så mycket längre.
Boken rekommenderas för åldern 2-4 år och dottern är 2,5 år. Hon har som sagt redan tagit boken till sitt hjärta, och jag funderar på att komplettera med de första delarna i serien. Det finns nämligen ytterligare två böcker om Allis Sprallis. Allis är helt klart en cool tjej som vi vill läsa mer om.
Läs mer om boken här.
Det fanns en författare jag väldigt gärna ville träffa på Bokmässan; Cecilia Samartin. Jag kunde inte hitta henne på söndagens program, så jag inledde besöket med att gå till Bazars monter. Till min stora lycka var hon där just då! Jag fick en pratstund och en signerad bok och efteråt var jag tvungen att sätta mig ner en stund för att smälta intrycken. Hon var så himla trevlig och mysig och jag blev helt rörd av vårt möte.
Efter det mötet kändes hela Bokmässan som ren lycka. Jag gick omkring och bara njöt, shoppade och lyssnade på diverse författare. Förutom de böcker ni kan se i gårdagens inlägg blev det också en hel del shopping till dottern. Jag fick också ytterligare några böcker signerade samt mötte en blogg-vän. Mer om detta i senare inlägg!
Dagen före Bokmässedagen – den första av dem. Och tror ni att jag har gått och blivit sjuk?! Mest halsen än så länge, och jag hoppas att det inte blir värre än så… Vi ska ju bo på hotell i helgen, för första gången utan dottern. En riktig myshelg är inplanerad, med bio, shopping och god mat på lördagen och så Bokmässan på söndagen. Då kan man inte gå och bli sjuk, eller hur?
Bara några timmar kvar innan det är dags att ge sig in i myllret av folk och böcker!
Jag ska till Bokmässan i år – ska ni?
Jag kommer att vara där på torsdag och söndag. Om ni ser mig – kom gärna fram och säg hej! Och om jag ser er ska jag försöka vara modig och gå fram och säga hej. Jag har hittills aldrig vågat göra det. Eller jo, en gång. Förra året när Enligt O vann bloggpris sa jag faktiskt hej till Linda. Det är nog mitt enda bloggmöte.
Så säg hej! Jag ska nog försöka hitta något (typ klisterlapp) där jag kan skriva Malins bokblogg och sätta på tröjan.
Jag har ruskigt lite kunskap om böcker för yngre åldrar, som t.ex. för min dotter som är 2,5 år. Har ni några tips på bra högläsningsböcker? Både böcker som kan passa vid nattning, men även som passar i övrigt. Hon har tidigare varit mest intresserad av att själv hålla i boken och att själv bläddra och kommentera, men nu är hon intresserad av själva bokstäverna och att man läser högt för henne. Men just de böckerna saknar vi hemma. Jag behöver hoppa upp på nästa nivå nu, men jag är som sagt inte särskilt hemma i den bokvärlden…
Tips tas tacksamt emot!
Den här boken har mötts av idel lovord och många verkar rörande överens att den borde ingå i undervisningen på högstadiet. Klart att man blir nyfiken på en sådan bok.
Blenda flyttar till ny skola och det dröjer inte många minuter förrän hon har klart för sig hur hierarkin på skolan fungerar. När Hedvig äntrar klassrummet, försenad och med nonchalans, får hon genast all uppmärksamhet. Det är hon som styr skolan och som alltid får alla röster, oavsett prestation. Hon har t.o.m. lärarna i sin makt. Ingen sticker upp mot henne, det är hennes spelregler som gäller. Men Blenda vill förtvivlat gärna vara den som står i centrum och hon tror sig veta hur hon ska göra för att få makten på skolan. När hon gör ett grupparbete om Hitler tillsammans med Hedvigs forna bästis Penny, och hackkycklingen LSD, får hon dem med sig. Tillsammans studerar de Hitlers sätt att få makt och försöker använda sig av hans sätt att tala och övertyga för att ta över skolan. De lyckas ganska snart få folk på sin sida genom att förena alla och skapa en positiv anda på skolan. Men Blenda kan inte släppa taget och den nya makten påverkar henne. Hon vill ha ännu mer och är beredd på att gå långt för att få det.
Det här är helt klart en intressant bok, med många saker att diskutera och fundera kring. Men jag är ändå inte helt positivt inställd till den efter läsningen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag är skitless på lärare som porträtteras som mähän i böcker. Lärare som bara jamsar med, som inte vågar säga ifrån, som blundar, som helt enkelt inte gör sitt jobb. I den här boken gäller det i och för sig alla vuxna. Här är det tonåringarna som har makten och de vuxna vågar inte sätta sig emot – de följer med den som leder för tillfället.
Den negativa bilden av lärare gör att läsningen blir lite seg för min del. Jag försöker bortse från det och i stället titta på det som boken försöker visa på – grupptryck och makt. Det intressanta med den här boken är att man får följa alla de inblandade i deras liv och tankar, vilket ger läsaren en helt annan bild av personerna än den som syns i skolan. Blenda, Hedvig, Penny och LSD har hemligheter som de inte vill ska läcka ut. Som läsare ser man hur alla fyra tänker om det som händer och hur skolans grupptryck påverkar dem. Alla är mycket väl medvetna om hur hierarkin ser ut och vilken deras egen roll är. Problemen kommer när gruppens indelning ändras, när några vill ändra på systemet.
Jag gillar tanken bakom boken; att diskutera övertygelser och grupptryck. Att vara övertygad att det man gör är rätt, oavsett hur det påverkar andra människor. Det finns mycket att ta upp och diskutera i en klass kring den här boken. Det är en bra bok att använda i undervisningen och resonera kring. Däremot kommer jag aldrig ifrån den negativa känslan kring karaktärerna i boken. Det gör att omdömet av den här boken blir lite blandat från min sida. Det sammanfattande omdömet blir att det är en tankeväckande bok som tar upp viktiga frågor ur ett intressant perspektiv. Jag önskar att den inte hade varit så svartvit när det gäller hur vuxna och ungdomar skildras. Den är hur som helst en bok jag kommer att rekommendera till elever. Framför allt för att lyfta fram andra världskriget ur en modern synvinkel – det är så oerhört viktigt att fortsätta prata om.
Läs mer om boken här.