Det här är den tredje boken av Christina Wahldén jag läser, och i jämförelse med de två andra är den här väldigt annorlunda. Jag har fått för mig att hon mest skriver rätt starka skildringar om aktuella ämnen, oftast mörka i tonen. Men så är inte den här boken. Här är det snarare ljust, varmt och lätt. Och det beror inte bara på att den utspelar sig i mitt favoritland Australien.

Alex är rätt less på sina skilda föräldrar som i hennes tycke beter sig som barnungar. Hennes pappa har träffat en ny, yngre tjej som han drar till Egypten med. Samtidigt bestämmer sig hennes mamma för att åka till Indien och hitta sig själv. Kvar hemma är Alex, som visserligen är myndig, men som blir mer än trött på sina föräldrars handlingar. Därför bestämmer hon sig för att göra likadant – att sticka. Hon lägger en lapp på köksbordet där hon berättar att hon har åkt till Australien. Och så åker hon.

Hennes dröm är att lära sig att surfa, men först måste hon jobba ihop pengar. Hon lär känna Ed och de börjar båda två att jobba på ett sockerplantage. När det är dags för henne att resa till Bali en månad och ta den där surfkursen, inser hon att hon har känslor för Ed. När hon kommer tillbaka till Australien söker hon återigen upp honom för att ta reda på vad det är mellan dem. Under tiden har hennes föräldrar hunnit komma hem från sina resor och hennes pappa skickar arga mail och sms och försöker tvinga henne att komma hem igen.

Det här är riktigt mysig läsning, feel good som man njuter av. Jag gillar att hon bestämmer sig för att skita i sina föräldrar och dra iväg på något hon själv alltid drömt om, att hon förverkligar sin dröm. Och jag tokgillar hennes underbara mormor. Jag önskar att alla hade en sådan mormor, eller annan vuxen, i sitt liv. Någon som alltid står på ens sida och som finns där i vått och torrt. Mormorn förgyller berättelsen.

Alex är en rätt tuff tjej, som vågar stå upp för sig och känna efter vad som är rätt. Hon erkänner för sig själv att hon är rädd, men sedan ser hon till att göra det ändå. Jag önskar att jag hade varit lika modig som hon och tagit mig till Australien efter gymnasiet. Jag var där och hälsade på en kompis några år efter studenten, och hon försökte få mig att komma tillbaka och plugga där en termin. Tyvärr, säger jag nu i dag, gjorde jag inte det. Australien är ett fantastiskt land och jag drömmer fortfarande om att få bo där ett tag. Kanske blir det så i framtiden, kanske inte.

Jag tror att jag gillar den här boken lite extra mycket just för att den utspelar sig i Australien. Men också för att den innehåller så fina karaktärer och för att den är rätt så vardaglig. Jag gillar vardagligt. Det är befriande att läsa vardagliga beskrivningar, att känna igen sig och att få läsa enbart för njutnings skull. Det är definitivt en bok jag vill rekommendera vidare. Och även om man passerat 18 år för många, många år sedan kan man ändå läsa den här. För att njuta av miljön, för att kanske drömma sig tillbaka till när man var 18 år eller för att få en glimt av hur det är att vara tonåring i dag. Om inte annat blir man väldigt sugen på att göra som Alex och köpa första bästa biljett till Australien.

Läs mer om boken här.

Christina Wahldén är känd för att skriva böcker som berör. Lättlästa, tankeväckande och med alltid aktuella ämnen som passar både tonåringar och vuxna.

I den här boken möter vi Fatma som precis slutat nian. Hon ska åka till Turkiet med sin familj och under tiden de är borta ska hennes bästa vän Aida passar lillasysterns kanin. Aida är rädd för att Fatma inte ska komma tillbaka, att hon ska bli bortgift precis som en del andra vänner de sett åka iväg och sedan inte kommit tillbaka. Men Fatma bara skrattar åt henne, för hennes familj är inte sådan. Det skulle inte kunna hända henne. Väl i Turkiet blir hon ganska omedelbart misstänksam och det visar sig att Aida haft rätt. Familjen återvänder till Sverige utan Fatma som blivit bortgift med en mycket äldre man och som nu befinner sig i ett hus tillsammans med honom och hans familj. Hon är ensam, rädd och arg. Till sin hjälp har hon sin medsmugglade mobiltelefon, men huset saknar el och batterierna kommer snart att dö. I Sverige får Aida veta vad som hänt och försöker hjälpa Fatma utifrån den lilla information hon har.

Det här är en klart uppskakande historia och det är svårt att inte bli berörd. Boken har fått kritik för att vara väldigt svartvit – att alla i Sverige är snälla och alla i Turkiet elaka. Eftersom boken skildras ur de båda tjejernas perspektiv tänker jag att det måste bli så. Fatma är helt utelämnad åt sitt öde och träffar inte en enda vänlig människa i Turkiet. Hon blir misshandlad och våldtagen av sin man, och ingen av de andra i huset hjälper henne. Det är svårt att få annat än en svart bild av landet och människorna när hon inte har någon ljuspunkt där. Hennes ljus finns i kompisen i Sverige som söker hjälp hos myndigheterna för att hjälpa Fatma hem. Fatmas familj berättar inte vad som har hänt. Det är endast tack vare den gömda mobilen Fatma lyckas meddela Aida vad som har hänt.Och Aida visar sig vara den bästa vän man kan ha.

Jag är tacksam över att berättelsen inte går på djupet när det gäller de våldsamma delarna. Som läsare förstår vi vad som händer men får inte bevittna det i detalj. Hade den gjort det hade jag nog inte kunnat läsa ut den. Nu går det i alla fall att värja sig mot det som händer, även om det är tillräckligt för att man ska må illa.

En klart läsvärd och mycket tankeväckande bok. Den riktar sig mot ungdomar, men som vanligt tycker jag att en vuxen också kan läsa den och ta till sig innehållet. Rekommenderas!

Läs mer om boken här.