Vissa böcker kräver lite mer eftertanke, att läsas långsamt för att hinna smälta och ta in. Den här boken tar upp frågeställningen kring hur väl vi egentligen känner våra föräldrar och vår bakgrund? Vi tänker ofta inte ens på de där frågorna som man borde ställa medan tid finns. Efteråt, när det är försent kan frågorna inte längre få svar.
”Aleks är en medelålders svensk-judisk man med framgångsrikt företag och ett välordnat familjeliv. Hans tvillingsyster Tami bröt för länge sedan kontakten med deras mamma. När mamman är döende inser syskonen att de inte riktigt vet vem kvinnan som ligger för döden är. Med ett svartvitt inramat foto som en av få pusselbitar startar den subtila jakten på sanningen om deras familjehistoria.
Mer än ett halvsekel tidigare får vi följa Lydias liv i ett hårt och kallt Leningrad. Ensam med sin mor växer hon upp i andra världskrigets skugga. Pianot och baletten är Lydias allt och snart inser hon att det är konsten som kan vara hennes biljett till ett bättre liv. Men hennes judiska arv smyger sig på och skapar en alltmer ohållbar situation.”
Det här en vackert skriven och sorgsen berättelse. En mor ligger för döden och de vuxna barnen samlas för att ta farväl. Men vad vet de egentligen om henne? För mig blev det ibland rätt tuff läsning då jag själv önskar att jag hade frågat min mamma om henne, när tiden fanns. Jag blev så påmind om alla de där funderingarna.
Det är fint att som läsare få följa både själva avskedet i nutid och Lydias liv i dåtid. Som läsare får man veta vad som hänt, hur hon tog sig från Sovjet till Sverige. Den dåtida berättelsen tyckte jag flera gånger var spännande läsning.
Precis som i författarens förra bok är texten vacker, stämningsfull och med stor själ. Det är en berättelse som dröjer sig kvar och verkligen berör. En läsupplevelse utöver det vanliga.
