Den sista tiden har det varit lite dåligt med läsningen. Tiden har inte riktigt funnits. Och när det väl har funnits tid har jag suttit fast i den här tegelstenen till bok. Det kändes som det tog evigheter att läsa den.
Barbara Wood var under flera år min absoluta favoritförfattare. Hon skriver alltid historiska romaner som har som gemensam nämnare att huvudpersonen är en stark självständig kvinna som är ovanlig för sin tid och som har stora medicinska kunskaper främst i alternativ medicin. Förutom den rena läsupplevelsen får man lära sig en del historia och känna på hur det var att leva under den tiden. Hur som helst så var det ett bra tag sen jag läste något av henne nu. När min bokklubb hade Den sista shamanen som månadsbok kände jag att det var dags att återuppta kontakten med Woods värld.
Den sista shamanen utspelar sig under 2 olika tidsepoker. I den första delen får vi möta den unga Hosi’tiwa, en ung krukmakerska som tillhörde en indianstam som levde för ca 900 år sedan. Vi får följa hennes liv och hennes uppgift att tillverka så kallade regnkrukor vars uppgift var att locka gudarnas intresse och skänka regn, något som så väl behövdes i den torka som härjade. Hoshi’tiwa blir tillfångatagen och tvingad bort från sin familj enbart för att hennes regnkrukor är kända för att vara framgångsrika. Hennes nya liv på Mittplatsen består av krukmakeri och lyckas hon inte att få gudarna att ge regn kommer hon att straffas med döden.
Ca 800 år senare lever läkaren Faraday Hightower som har blivit änkling efter att hans fru dött vid födseln av deras dotter Morgana. Han brinner av ett behov att finna svaret på hans själs frågor om livet och släpar med sig dottern och hennes moster Bettina över hela södra USA för att hitta den indiankultur som han fått uppenbarelser från. Han har även hittat en oerhört vacker urna som han vill finna ursprunget på. Han vet inte att detta är en av Hosi’tiwas regnkrukor. Han möter också kärleken i Elisabeth som leder en expedition med samma mål som han – att finna den försvunna indianstammen som Hoshi’tiwa härstammade från. Senare i boken får vi även följa Morganas liv och hennes vilja att gå i sin fars fotspår.
Tyvärr är boken inte alls så bra som jag förväntade mig och den håller inte alls samma mått som Woods tidigare böcker. Början av boken, då man får följa indianernas liv, är intressant och läsvärd men när man kommer till delen som utspelas i början av 1900-talet blir det genast rätt så ointressant. Det är lite för mycker såpopera över det hela. Det är omöjlig kärlek, svartsjuka, lögner och intriger, missförstånd och oäkta barn. Det är helt enkelt för mycket. För min del hade jag gärna sållat bort en del av allt det där och istället fokuserat mer på själva handlingen och tom lite tillbaka till det som boken började med. Nu suckar jag mest hela tiden och händelserna känns förutsägbara. Det känns nästan som Glamour fast i bokform. Och det är knappast ett bra betyg.
Om man ska läsa något av Barbara Wood kan jag rekommendera Gudarnas dotter, Paradisets jungfrur eller Regnbågsormens land. Alla dessa är läsvärda och intressanta. För min egen del blev jag lite besviken på Wood nu och funderar på om det är värt att läsa kommande böcker av henne. Kanske har hon tappat förmågan, eller var det bara ett tillfälligt bakslag. Jag hoppas det.
*malins bokblogg* 